NJA 2020 S. 518 – MORDET I KASTBERGA

framkommit uppgifter om den tilltalades ålder, vilka sannolikt skulle inneburit att den tilltalade hade dömts till en väsentligt strängare påföljd.137 Förslaget har dock ännu inte resulterat i några lagändringar.

4.5 NJA 2020 s. 518 – Mordet i Kastberga

4.5.1 Bakgrund

Nästa fall av betydelse för resningsreglerna är Mordet i Kastberga. Bakgrunden till fallet är att två personer, ”F.I” och ”M.D”, åtalades för att gemensamt berövat en 70-årig man, ”K.N”, livet i dennes bostad genom att ha utsatt honom för en omfattande misshandel och sedan lämnat honom bakbunden. Två andra personer, ”M.I” och ”K.I”, misstänktes ha varit inblandade men åtalades inte. I tingsrätten ogillades åtalet för mord mot dem båda. I hovrätten dömdes MD för mord medan tingsrättens ogillande dom mot FI fastställdes. Efter det att domen vunnit laga kraft lämnade den dömde M.D och de tidigare misstänkta M.I och K.I uppgifter till polisen om FI:s inblandning i mordet. Med grund i dessa uppgifter ansökte riksåklagaren om resning mot F.I. Som bevisning åberopades även vittnesmål från FI:s tidigare fru, vittnesmål från den dömde M.D:s bror och en analys av den tilltalades och andra inblandades telefoner.

4.5.2 Ettårsfristen

I fallet aktualiserades frågan om ettårsfristens tillämpning. Anledningen var att den dömde M.D tidigare än ett år innan ansökningen om resning kontaktat en åklagare och uppgivit att han var beredd att lämna nya uppgifter om FI:s inblandning i mordet. Även M.D:s bror hade tidigare än ett år innan ansökan om resning tipsat polisen om att M.D varit beredd att lämna sådana uppgifter. Eftersom brodern inte gick att nå därefter vidtogs inga ytterligare åtgärder av polisen, mer än att brodern under samtalet uppmanades att be M.D komma in för förhör. Eftersom polisförhöret där uppgifterna väl lämnades skedde inom ett år från det att ansökan om resning gjordes var frågan från vilken tidpunkt fristen skulle beräknas – från tidpunkten för broderns tips, M.D:s kontakt med åklagaren eller vid polisförhöret?

Högsta domstolen ansåg att det i ett fall som det förevarande krävdes att åklagaren fick faktisk kännedom om innehållet i uppgifterna:

”När det gäller nya eller ändrade uppgifter krävs för att kännedom ska anses föreligga att uppgifterna har lämnats och därtill att de har konkretiserats på ett sådant sätt att det finns skäl att beakta dem. Det är alltså inte tillräckligt att en person säger sig vara beredd att lämna uppgifter som kan vara av betydelse.”138

Med stöd av uttalandet ansåg HD att ettårsfristen skulle beräknas från det att polisförhöret hade hållits. Därmed var uppgifterna åberopade inom ett år från det att ansökan om resning gjordes.

Här preciserar HD alltså tillämpningen av ettårsfristen när det rör sig om nya eller ändrade uppgifter. Som framgick i avsnitt 3.2.2 anser Cars att det för kännedom vid tillämpning av ettårsfristen ska röra sig om absolut visshet, snarare än rykten och lösa antaganden. Enligt mig bör M.D:s kontakter med åklagaren och broderns tips till polisen ligga någonstans däremellan – det verkar inte som att åklagare eller polis fick ut någon fullständig information om FI:s inblandning i mordet redan vid detta stadium. Samtidigt är det svårt att med tanke på vilka som lämnat tipsen säga att de endast utgjorde rykten eller lösa antaganden. Om HD hade valt en restriktiv linje och ansett att ettårsfristen började löpa vid lämnandet av något av tipsen, kunde möjligtvis påstås att incitamenten hade ökat för polis och åklagare att följa upp sådana tips omgående, istället för att avvakta. En så restriktiv linje hade dock i vissa fall sannolikt inneburit en oproportionerlig börda för myndigheterna. Av både resurs- och praktiska skäl kan liknande uppgifter inte alltid följas upp omedelbart. Dessutom ligger HD:s bedömning enligt mig närmast Cars uttalande om ”absolut visshet”. Domstolens bedömning har således skäl för sig och innebär en precisering av rekvisitet, snarare än en utvidgning.

4.5.3 Nyhetskravet och giltig ursäkt

När det sedan gäller nyhetskravet var en viktig fråga hur telefonanalysen skulle ses. Åklagaren hade åberopat en telefonanalys av både F.I:s och andra inblandades telefoner. Uppgifter om F.I:s telefon åberopades dock redan i den ursprungliga

rättegången. Här anförde HD att utgångspunkten är att en sammanställning och bearbetning av tidigare åberopat material inte uppfyller nyhetskravet. Sedan hänvisade domstolen till det undantag som finns från utgångspunkten.139

Domstolen menade att undantaget innebär:

”…att en systematiskt genomförd sammanställning och granskning av ett redan tidigare åberopat bevismaterial kan anses utgöra ny utredning när den ses i ljuset av andra nya omständigheter eller bevis.”140

Enligt mig modifierar HD här nyhetskravet på ett osnyggt sätt. Efter uttalandet hänvisas nämligen till NJA 1975 C 125.141 HD:s uttalande stämmer dock inte överens med vad som sades i det hänvisade rättsfallet. I rättsfallet uttalades nämligen att en sådan sammanställning endast godtas i särskilda fall, och att ett sådant särskilt fall är att sammanställningen sker i belysning av nya vetenskapliga rön. Högsta domstolen nämner nu istället inget om att det ska röra sig om särskilda fall. Istället verkar det räcka med att det tidigare åberopade materialet kan ses i ljuset av nya omständigheter eller bevis (utan särskilda krav på dess beskaffenhet). Tillämpat på det aktuella fallet menade HD att eftersom den tidigare åberopade telefonanalysen jämförts och sammanställts med nya uppgifter från andra personers telefoner så var nyhetskravet uppfyllt.

Avseende kravet på giltig ursäkt uttalade domstolen kortfattat att telefonanalysen blivit relevant först efter det att de hörda personerna berättat att de var tillsammans med F.I på K.N:s gård vid tiden för gärningen. Därmed fanns giltig ursäkt för att åberopa uppgifterna. HD specificerade dock inte vilka andra personers telefoner som den nya bevisningen gällde. Sannolikt rörde det sig dock om den dömde M.D och de tidigare misstänkta M.I och K.I (eftersom det var dessa personer som efter domen lämnade uppgifter om sina förehavanden kring mordet och som pekade ut F.I som inblandad).142 Eftersom dessa personer alla var aktuella inom ramen för utredningen och det ursprungliga målet mot F.I är det svårt att se att telefonanalysen inte kunde ha utförts inför den tidigare rättegången (vilket ju var anledningen till att

139 Se avsnitt 3.3.4.

140 Skäl 5.

141 Samt NJA 2018 s. 163 p. 26 där samma uttalande görs som i NJA 1975 C 125.

HD i Marinafallet ansåg att en fördjupad telefonanalys inte uppfyllde kravet på giltig ursäkt). I brist på mer ingående information är det dock svårt att dra några slutsatser angående HD:s tillämpning av ursäktsrekvisitet i detta fall.

4.5.4 Sannolikhetskravet

Till sist behandlade Högsta domstolen sannolikhetskravet. Här uttalade domstolen, precis som i tidigare fall, att någon fristående omvärdering av den ursprungliga domstolens bedömningar inte ska ske. Däremot hindrar detta inte att omständigheter och bevis ges en annan betydelse i ljuset av den nya utredningen. Gällande ändrade vittnesmål framhöll HD att det vid bevisvärderingen måste tas hänsyn till att olika uppgifter lämnats vid olika tillfällen och den tid som förflutit mellan utsagorna. Här nämndes även att de motiv som kan ligga bakom de ändrade uppgifterna är av betydelse.

Avseende M.D:s vittnesmål anmärkte Högsta domstolen på att M.D och hans anhöriga efter den ursprungliga domen utsatt F.I för både hot och misshandel i syfte att få del av det skadestånd som F.I erhöll efter att ha suttit häktad. Detta, tillsammans med att M.D i sin nya utsaga tonade ner sin egen roll, innebar enligt HD att det fanns en risk att M.D genom uppgifterna försökte hämnas på F.I. Försöket att pressa F.I på skadeståndet kunde dock enligt HD även tolkas som att M.D:s påstående om att F.I deltagit i mordet stämde. M.D:s uppgifter skulle därför enligt domstolen tillmätas en inte oväsentlig betydelse. När det gällde K.I och M.I:s uppgifter (de som ej åtalades) ansåg HD att det skulle beaktas att deras uppgifter lämnats först efter det att polisen informerat dem om ny utredning som pekade mot att de varit inblandade i brottet. Domstolen menade här att det inte kunde bortses från att de kunde ha lämnat uppgifterna för att tona ner sina egna roller och att de, när de lämnade uppgifterna, hade häktats som misstänkta för sin delaktighet i brotten och stod inför hot om långa fängelsestraff. Däremot ansåg domstolen att det saknades skäl för dem att beskylla F.I för ett brott han inte begått, samt att den omständighet att uppgifterna avslöjade deras egen brottslighet (i vittnesmålen erkände K.I och M.I att de åkt med till gården i syfte att råna K.N) talade för att deras uppgifter stämde. Allt sammantaget ansåg HD det sannolikt att hovrätten med

beaktande av den åberopade bevisningen hade dömt F.I så som delaktig i mordet på K.N.

Martinsson anser att det är svårt att dra några generella slutsatser från resningsmål, eftersom omständigheterna oftast är så pass speciella. Det han anser att man kan ta med sig från målet är dock att HD i Mordet i Kastberga möjligen fann sannolikhetskravet uppfyllt på ett för begränsat underlag, och att vittnesuppgifterna kanske skulle ha bedömts mer försiktigt. Det går inte enligt honom att bortse från att fallet kan ge upphov till fler resningsansökningar (och beviljade sådana) i framtiden, i fall där det nya materialet bygger på vittnesuppgifter. Om så skulle ske anser Martinsson att det går att ifrågasätta om domstolarna verkligen tillmäter orubblighetsprincipen tillräcklig betydelse.143 Jag håller med om att de slutsatser som dras i resningsfallen måste göras med viss försiktighet, åtminstone när det gäller Högsta domstolens uttalanden som hänför sig till omständigheterna i det enskilda fallet snarare än principiella uttalanden. Gällande sannolikhetskravet görs inga principiella uttalanden som skiljer sig från tidigare rättsfall. Den slutsats som jag anser kan dras, i linje med vad Martinsson anger, är att domstolen åtminstone inte kan anses ha valt en restriktiv linje. Istället beviljades resning trots de omständigheter som talade för en försiktig värdering av vittnesmålen.