Högtidligt möte – Frankrike

Talmannen. - President Nicolas Sarkozy, kolleger, mina damer och herrar! Europaparlamentet har nöjet att hälsa er, som Republiken Frankrikes president, välkommen hit idag till det högtidliga mötet i Strasbourg.

Ert besök är en mycket stor ära för den här institutionen och jag kan försäkra er om att parlamentsledamöterna

ivrigt har sett fram emot ert tal, vilket framgår av att så många av mina parlamentskolleger är samlade här idag. Under presidentvalskampanjen och sedan på nytt efter valet den 6 maj bekräftade ni än en gång konsekvent och orubbligt att byggandet av Europa var en av era viktigaste prioriteringar och att det därför också skulle vara en av den franska regeringens främsta frågor.

Talmannen. – Herr president! Redan 1849 talade den store franske författaren Victor Hugo för en union av europeiska stater. Under de århundraden som har gått sedan dess har det gjorts viktiga insatser och framsteg i den europeiska integrationens historia, framförallt på fransmännens initiativ. De omfattar inte minst den nuvarande Europeiska unionens ursprung, som är ett resultat av den plan som Robert Schuman presenterade 1950. Robert Schuman hade ett nära samarbete med Jean Monnet.

Nu när vi är samlade här i Strasbourg vill jag hedra Pierre Pflimlin som var Frankrikes premiärminister, Europaparlamentets talman och Strasbourgs borgmästare under många år. Det var särskilt smärtsamt att det var Frankrikes medborgare som i en folkomröstning förkastade förslaget till konstitutionsfördrag, som innehöll så många viktiga svar för Europas framtid. Herr president! Strax innan ni valdes klargjorde ni emellertid att ni, som ert lands statschef, skulle göra ert yttersta för att föra Frankrike tillbaka i rampljuset i Europa.

Utan tvekan visade ni snabbt och bestämt denna föresats genom att bidra till att försöka få fram en lösning i förhandlingarna om reformfördraget och genom att stödja den dåvarande ordföranden i rådet, förbundskansler Angela Merkel, i hennes arbete med detta.

Jag vill avsluta med att påminna om att ni efter valet var så vänlig att bjuda in mig till Élyséepalatset som er första icke-franska gäst. Jag vill ta tillfället i akt att på Europaparlamentets vägnar än en gång tacka er för inbjudan. Ni visade nämligen inte bara ert engagemang för Europa utan – viktigast av allt – ni uttryckte i inbjudan er uppskattning för Europaparlamentet som det organ som representerar folket i EU.

(Applåder)

Den 2 juli, ett par veckor efter det att ni valdes, talade ni till folket i Strasbourg. Ni sa att ni ville att Frankrike skulle ta sitt ansvar och att alla européer skulle vara medvetna om sitt ansvar inför historien. Ni ville starta debatter, ställa frågor och ta upp alla ämnen. Herr president! Vi ser ivrigt fram emot ert tal. Jag välkomnar er att tala till Europaparlamentet.

(Applåder)

Nicolas Sarkozy, Republiken Frankrikes president. – (FR) Herr talman för Europaparlamentet, ärade ledamöter, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag tackar er för att ni har bjudit in mig för att tala för er här i den byggnad där EU:s demokratiska hjärta slår.

Jag tackar er för att ni ha gett mig möjligheten att göra det nu, vid en tidpunkt då EU, efter viss uppenbar tvekan, tar sig samman och börjar agera.

Jag tackar er för att ni ger mig möjlighet att inför er upprepa Frankrikes engagemang för EU och att tydligt förklara att nejet i omröstningen om EU:s konstitutionsfördrag inte var ett uttryck för att det franska folket vände EU ryggen utan ett uttryck för att de förväntade sig bättre saker av EU.

(Applåder)

Hoppet har ända från början burit fram den europeiska integrationen. Nu – och detta är ett ansvar som vi alla bär – räknar folket med att EU infriar dessa förhoppningar. Hopp om fred, hopp om broderskap, hopp om framsteg. Detta hopp föddes ur 1900-talets stora tragedier. Detta hopp föddes ur miljontals mäns, kvinnors och barns blod och tårar. Detta hopp föddes ur oerhört lidande. Det är hoppet om att Europas folk aldrig mer kommer att föra krig mot varandra, om att vi aldrig mer kommer att se försök till besegring, dominans och utrotning på europeisk mark, vilket drev våra nationer mot gränsen för materiell och moralisk förödelse.

Europatanken kom till stånd för att stora européer en dag sträckte ut en hand mot varandra över gränserna, gränser för vilka så många människor hade mist livet. Och det folk som hade lidit så mycket följde efter och bestämde sig för att hat hörde till det förflutna och att det som behövdes nu var vänskap.

Den europeiska integrationen var möjlig eftersom vårt folk var förfärade över vad de hade gjort. De vägrade att bråka mer eftersom de innerst inne visste att ett nytt krig vore ödesdigert. Istället valde de att älska varandra, att förstå varandra, att samarbeta för att skapa ett gemensamt öde.

Den europeiska integrationen måste ses för det den är: en moralisk nödvändighet, en politisk nödvändighet, en andlig nödvändighet.

Den europeiska integrationen är ett uttryck för en gemensam önskan hos Europas folk som erkänner värderingar, som erkänner en gemensam civilisation och som vill hålla dessa värderingar och denna civilisation levande.

EU får inte bara vara en apparat. EU får inte vara en administrativ apparat. EU får inte vara en juridisk apparat som spottar ur sig normer, förordningar och direktiv, en förfarande- och regelapparat.

EU får inte hållas åtskilt från verkligheten, åtskilt från känslor, åtskilt från människors passioner. EU kan inte bli verklighet och har ingen chans att existera om det för miljontals män och kvinnor, oavsett övertygelse, inte känns levande, inte talar till dem eller ger dem hopp om ett bättre liv och en bättre värld. EU kommer antingen att vara ett fantastiskt ideal eller så kommer det att upphöra att existera.

När folket säger nej kan vi inte säga att de har fel. Vi måste fråga varför de sa nej.

Som vi alla vet – och jag röstade förresten ja – handlade Frankrikes och Nederländernas nej dessvärre om mycket mer än att förkasta en text, hur viktig den än var.

Som vi alla vet var detta nej det tydligaste tecknet på en djup förtroendekris som inte kan ignoreras och som måste lösas.

Alla som älskar Europa måste ta detta nej från två av de folk som grundade och alltid har stått bakom gemenskapen på största allvar.

Nejet var ett uttryck för en djup oro. Miljontals män och kvinnor hade börjat förlora tilltron till EU. Varför?

För att de upplevde att EU inte längre gav dem tillräckligt skydd. För att de upplevde att EU hade blivit likgiltigt inför de svårigheter som de mötte i sina liv. Huruvida denna känsla är orättvis eller ej är irrelevant. Jag är övertygad om att miljontals män och kvinnor, i alla våra länder, delar den känslan.

Detta nej var en katastrof. Det försatte EU i den allvarligaste krisen i dess historia. Denna kris, som kunde ha inneburit EU:s undergång, skulle emellertid också kunna vara bra för EU eftersom den fick dem som var djupt engagerade i det europeiska projektet att fundera över anledningarna till krisen.

Det har skett enastående framsteg sedan Europeiska kol- och stålgemenskapen bildades.

Vi här är alla företrädare för folk som hatade varandra och som försökte förgöra varandra och vissa låg i krig med varandra i århundraden.

I början yttrade den store europén och talmannen för det första Europaparlamentet, Paul-Henri Spaak, de allmängiltiga och eviga orden: Vi får inte glömma någonting för det vore vanhelgande, men vi har beslutat att bege oss ut på ett stort äventyr som, om det lyckas, kommer att göra det möjligt för oss att bevara det som vi har gemensamt och det som vi håller kärast.

Detta stora äventyr har pågått i ett halvt sekel, trots otaliga svårigheter.

De parlamentariska församlingarna har spelat en avgörande roll. Jag vill hedra alla dem som medverkade i dessa eftersom de företrädde Europas medborgare i all sin mångfald.

Jag anser att vi inte bör vara rädda för denna mångfald. Vi bör respektera mångfalden, den är vår största tillgång. Demokrati betyder debatt. Det betyder en mångfald av åsikter. Det är motsatsen till ett system där alla tvingas tänka likadant. Europa skulle dö om vi alla var tvungna att tänka likadant och om de som tyckte annorlunda sågs som dåliga européer. Det finns inga dåliga européer. Vi har bara Europa, och alla bör tillåtas vara en del av Europa.

Jag tror på utbyte, jag tror på diskussion. Därför har jag alltid föredragit majoritetsstyre före enhällighet. Och det är inget litet åtagande för en fransk president.

Enhällighet är ett system som låter ett fåtal tvinga på alla andra sin vilja. Enhällighet är vissheten om att det aldrig kommer att fattas några storslagna eller djärva beslut, att det aldrig kommer att tas några risker, för med enhällighet måste vi gå i samma takt som dem som vill att Europa ska göra minst.

Enhällighet innebär maktlöshet. Enhällighet innebär att det är omöjligt att handla. Det innebär att det är omöjligt att ändra det som har bestämts. Därför var jag för utvidgandet av majoritetsomröstningen i det förenklade fördraget.

Jag tror på demokrati. Jag tror på att Europa måste vara så demokratiskt som möjligt. Därför har jag alltid ansett att vi gör Europa en björntjänst om vi avstår från debatt, om vi tystar ned kritik, om vi döljer våra meningsskiljaktigheter.

Jag är övertygad om att Europa behöver mer debatt, mer demokrati och, i slutändan, mer politik.

EU har lyckats bryta dödläget på grund av att stats- och regeringscheferna vid toppmötet i Bryssel fattade ett politiskt beslut, medvetna om att de höll EU:s öde i sina händer. Den dagen i Bryssel undanröjde de olika stats- och regeringscheferna med sin politiska vilja alla de hinder som fram till dess hade tyckts oövervinneliga.

Vad innebar politik? Det innebar att erkänna att förslaget till konstitutionsfördraget var ett misslyckande.

Det innebar att föreslå för fransmännen som hade röstat nej att förhandla fram ett förenklat fördrag för att bryta dödläget i EU och ratificera det i parlamentet, som jag förklarade under min presidentvalskampanj.

Det franska folket gav mig behörighet att låta det förenklade fördraget ratificeras i parlamentet.

(Applåder)

Jag ska tillägga att det är märkligt att säga att Europaparlamentet är en plats där EU:s demokratiska hjärta slår, samtidigt som ni säger att det vore odemokratiskt att låta Frankrikes parlament ratificera fördraget. Om EU är demokratiskt i Europaparlamentet så är Frankrike demokratiskt i det franska parlamentet.

(Applåder)

Politik innebar för de länder som hade ratificerat förslaget till konstitutionsfördrag, och jag vill hedra dem och de parlamentsledamöter här som var för det, att gå med på att inleda förhandlingar om en ny, mindre ambitiös text. Vi lyckades bryta dödläget i EU eftersom de länder som hade röstat nej gjorde en insats. Jag vill hylla dem av er som var för konstitutionsfördraget och som gick med på att diskutera ett nytt förslag.

EU har tagit sig ur krisen eftersom det fanns samförstånd på två fronter.

Det förenklade fördraget är en politisk seger för EU. Det är en seger för det europeiska medvetandet uttryckt genom politik.

Nu – och jag tar mitt ansvar – vore det ett misstag att tro att vi med det förenklade fördraget har löst allting i EU, att vi kan slappna av och att det inte kommer att uppstå några fler frågor. Det förenklade fördraget löser den institutionella krisen men det förenklade fördraget löser varken den politiska krisen eller den moraliska krisen i EU. Det gör det möjligt för EU att fatta beslut och handla. Det säger dock ingenting om för vilket ändamål och i vilket syfte. Det säger ingenting om hur EU kommer att se ut imorgon och hur det kommer att bidra till att förbättra medborgarnas liv. Det ger inte dem som hade slutat att tro på EU någon anledning att tro på det igen.

Den institutionella frågan har lösts. Nu måste vi lösa de politiska frågorna. Vi måste undersöka dem utan att vara rädda och debattera dem utan några tabun.

EU har valt demokrati och i en demokrati måste vi kunna debattera allting: budgetpolitik, handelspolitik, penningpolitik, industripolitik, finanspolitik, all politik, oavsett vad den handlar om. Annars är det ingen vits att säga att vi vill ha ett demokratiskt EU.

EU har valt demokrati och i en demokrati får oberoende aldrig förväxlas med en fullständig brist på ansvar.

Ingen bör kunna ange sitt eget oberoende som skäl till varför den inte ska hållas ansvarig, behöva förklara sig eller granskas. I en demokrati är politiskt ansvar en universell och grundläggande princip.

I en europeisk demokrati bör vi kunna diskutera EU:s syften och mål. Jag har föreslagit att vi ska inrätta en visemannakommitté som ska fundera över framtiden. Jag anser också att vi tillsammans bör kunna diskutera olika alternativ för EU:s framtid. Vi kan välja olika vägar och jag undrar hur vi ska kunna välja rätt om vi blankt vägrar att diskutera dem.

I en europeisk demokrati bör vi kunna debattera den europeiska identiteten och nationella identiteter. Vi bör kunna diskutera hur den europeiska identiteten byggs upp och, ursäkta mig, försvaras. Vi bör kunna diskutera hur Europa skyddar sina nationella identiteter, som är en av Europas tillgångar.

Vi bör inte vara rädda för dessa identiteter. Det är inget fel med att vilja bevara sin identitet. Det är när identiteterna hotas, när människor upplever att deras identiteter angrips, som förbittring uppstår och de blir farliga och aggressiva.

Europas folk befinner sig i en oerhört djup identitetskris. Det är en kris som påverkar både våra nationer och den civilisationsuppfattning som alla européer delar och som förenar Europa. Det är en kris som hänger samman med globaliseringen och kommersialiseringen i världen.

Det var ett genidrag av EU:s grundare att lansera EU genom ekonomi, genom kol och stål, genom handel.

Politiken har dock gått för långsamt i förhållande till ekonomin, och ännu långsammare i förhållande till kulturen. Det var ett misstag att förbise det kulturella Europa.

(Applåder)

I en värld som hotas av standardisering, i en värld som domineras av teknik, där ekonomiska värderingar tenderar att prioriteras före alla andra, kan EU inte vara EU i allmänhetens ögon om det inte försvarar värderingar, civiliserade värderingar, andliga värderingar, om det inte gör allt som står i dess makt för att försvara den kulturella mångfalden. Men vad ska vi försvara, i fråga om mångfald, om vi inte har bevarat våra identiteter?

EU måste se till att det inte ses som ett hot mot identiteterna utan som en form av skydd, ett sätt att hålla dem levande.

Även i fråga om moral är mänskliga rättigheter en del av den europeiska identiteten. Varje gång en människa förtrycks, varje gång en person förföljs, varje gång ett barn utsätts för övergrepp, varje gång ett folk utnyttjas någonstans i världen måste EU stödja dem för det mänskliga rättigheternas EU står fast vid sitt ord. Det är upp till EU att sprida mänskliga rättigheter till alla regioner i världen.

(Applåder)

Jag ska tillägga att alla de som tidigare har vägrat att försvara mänskliga rättigheter för att vinna kontrakt både har förlorat kontrakten och har förlorat i fråga om värderingar.

(Applåder)

I den europeiska demokratin bör ordet skydd inte vara förbjudet. Om vi inte vill att våra folk ska tröttna på att vara offer för illojal konkurrens och dumpning och en dag kräva protektionism och stängda gränser måste vi våga debattera det som borde vara en verklig gemenskapspreferens. Vi bör kunna göra lika mycket för att skydda oss som andra gör. Vi bör kunna rusta oss med samma verktyg som andra har. Om andra regioner i världen har rätt att skydda sig mot dumpning, varför skulle inte EU kunna göra det? Om alla länder har en valutapolitik, varför skulle inte EU kunna ha det? Om andra nationer kan förbehålla delar av sin marknad för offentlig upphandling för sina små och medelstora företag, varför skulle inte EU kunna göra det? Om andra nationer genomför industripolitik, varför skulle inte EU kunna göra det? Om andra nationer försvarar sina jordbrukare, varför skulle inte EU kunna försvara sina egna jordbrukare?

(Applåder)

EU vill inte ha protektionism men EU måste kräva ömsesidighet. EU vill inte ha protektionism men EU har en skyldighet att säkerställa sitt oberoende i fråga om energi och livsmedel.

EU vill föregå med gott exempel i kampen mot den globala uppvärmningen men EU kan inte acceptera illojal konkurrens från länder som inte inför några miljörestriktioner för sina egna företag.

(Applåder)

EU är för konkurrens men EU kan inte vara ensam i världen om att göra det till en troslära. Därför beslutade man vid toppmötet i Bryssel att konkurrens skulle vara ett medel snarare än ett självändamål för EU.

EU har valt marknadsekonomi och kapitalism men det innebär inte total laissez-faire och finansiell kapitalism som gynnar spekulerare och aktieägare till nackdel för företagare och arbetstagare.

(Applåder)

Europeisk kapitalism har alltid varit en kapitalism för företagare, en produktionsinriktad kapitalism snarare än en spekulations- och marknadskapitalism.

Ja, jag förklarar högt och tydligt att EU har en roll att spela när det gäller att tillföra lite välbehövlig etik till den finansiella kapitalismen. Det vi såg under krisen på högriskmarknaden – när ett fåtal spekulerare undergrävde den globala konkurrensen – är någonting som EU inte kan acceptera.

(Applåder)

Vi har olika idéer och olika åsikter i alla dessa frågor men det innebär inte att vi inte bör diskutera dem. Vi måste debattera dem tills vi har lyckats nå en kompromiss som gör det möjligt för oss att skapa en gemensam politik. Alla dessa frågor kommer att ha högsta prioritet under det franska ordförandeskapet.

Det finns många fler frågor att debattera: omarbetningen av den gemensamma jordbrukspolitiken, miljöbeskattning, förnybar energi och energihushållning, försvaret. Hur kan EU vara oberoende och ha ett politiskt inflytande på världsarenan? Hur kan EU verka för fred och stabilitet om det inte kan garantera sin egen säkerhet?

Vad innebär vårt engagemang för EU om vi inte kan diskutera inrättandet av ett europeiskt försvarssystem och förnyandet av Atlantpakten? Vad innebär vårt engagemang för EU om ingen av oss kan göra en insats för att garantera vår säkerhet?

Europas folk har skapat solidaritet genom allt från fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen till det förenklade fördraget. Detta kan vi se i regionpolitiken men vi bör också kunna se det inom försvaret. Vi bör kunna se det i en europeisk migrationspolitik. I ett EU där folk kan röra sig fritt mellan medlemsstaterna kan en sådan politik endast vara en gemensam migrationspolitik. Man kan inte vara medlem i Schengenområdet och reglera utan att informera de andra länderna, eftersom reglering i ett land påverkar alla andra länder i Schengenområdet.

(Applåder)

När jag valdes till president i Republiken Frankrike ställde jag upp ett mål för mig själv om att föra Frankrike tillbaka till hjärtat av den europeiska integrationen. Jag ville att Frankrike skulle övervinna sina tvivel genom att bli mer engagerat i EU. Jag vet mycket väl att Frankrike inte kommer att kunna få sin vilja fram i alla frågor men jag vill att Frankrike ska återta sin plats i hjärtat av Europa.

Jag har på nytt inlett en dialog med gemenskapsinstitutionerna och jag vill tacka ordförande José Manuel Barroso för det tillitsfulla förhållande som har växt fram mellan Frankrike och Europeiska kommissionen.

Jag har på nytt inlett en dialog med gemenskapsinstitutionerna och jag vill tacka ordförande José Manuel Barroso för det tillitsfulla förhållande som har växt fram mellan Frankrike och Europeiska kommissionen.