Proklamation av samförståndet kring det humanitära biståndet – Europeiska unionen och humanitärt bistånd (debatt)

Talmannen. − Nästa punkt är en gemensam debatt om

- uttalandet från kommissionen om proklamation av samförståndet kring det humanitära biståndet, och

- betänkandet av Thierry Cornillet, för utskottet för utveckling, om ett europeiskt samförstånd om humanitärt bistånd (2007/2139(INI)) (A6-0372/2007).

Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, herr Cornillet, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Thierry Cornillet och gratulera honom till betänkandet, där de utmaningar som de humanitära insatserna står inför identifieras perfekt, och jag vill särskilt tacka honom för att han exakt definierar de strategier som bör väljas för EU:s humanitära arbete. Betänkandet är ett viktigt bidrag till parlamentets, rådets och kommissionens gemensamma arbete för att skapa ett framtida samförstånd kring det humanitära biståndet. Vårt gemensamma mål är att i en gemensam förklaring från de tre institutionerna formalisera vår vision och vårt gemensamma synsätt på politiken för humanitärt bistånd. Det råder inget tvivel om att Europaparlamentets aktiva engagemang är viktigt för att förklaringen ska kunna antas.

Jag vill gärna mycket kortfattat upprepa skälet till detta politiska initiativ. Det handlar i grund och botten om att den humanitära situationen har förändrats under de senaste åren och vi att måste anpassa oss till den om vi vill att vårt humanitära arbete ska fortsätta att vara sammanhängande och effektivt.

Vilka är de största förändringarna och de viktigaste utmaningarna? Enligt min åsikt kan de sammanfattas på följande sätt: För det första uppstår alltfler konflikter och naturkatastrofer, och dödssiffrorna stiger också.

Särskilt naturkatastrofer orsakas ofta av klimatförändringarna, och de senaste översvämningarna i Mexiko visar t.ex. realiteten och omfattningen av denna oroande tendens.

För det andra ser vi även en ökning av komplexa kriser och avsevärda förändringar i konflikternas karaktär.

De metoder och medel som används i väpnade konflikter leder till exempel till att det humanitära arbetet blir alltmer komplicerat. Riskerna för attacker och plundring av bistånd hör tyvärr till vardagen, vare sig det handlar om Darfur eller Somalia, Sri Lanka eller Myanmar, Colombia eller östra Kongo. Vi ser också allt oftare systematiska kränkningar av den internationella humanitära rätten, vilket i sin tur leder till att de humanitära värderingarna försvagas.

Det finns en ständig risk för sammanblandning mellan den politiska och den humanitära agendan. Jag är fast övertygad om att EU som världens största globala givare – det är viktigt att påminna om att vi tillsammans står för 40 procent av det globala humanitära biståndet – men även som en politisk förkämpe för internationell rätt och multilateralism har ett särskilt ansvar för att garantera effektivt och lämpligt humanitärt bistånd. Vi kan och måste agera som en politisk katalysator och även vara en politisk förebild och referens. Så såg situationen ut när vi för nästan ett år sedan beslutade att inleda ett initiativ för att nå ett uttryckligt samförstånd om humanitärt bistånd på EU-nivå.

Dessa angelägna frågor avspeglas tydligt i Thierry Cornillets betänkande och jag stöder naturligtvis de centrala faktorer som parlamentet vill understryka och lyfta fram i utarbetandet av detta europeiska humanitära samförstånd. Detta samförstånd och en lämplig övervakning omfattar samtliga 27 medlemsstater och gemenskapen, och vi kommer för första gången att ha en gemensam politisk grund med värderingar, mål och principer, som stöds av medlemsstaterna och kommissionen, vilket kommer att bidra till att förbättra insatserna för att komplettera och samordna arbetet i medlemsstaterna och i kommissionen.

Vilka är huvuddragen i förslaget till samförstånd? För det första handlar det om respekt för de humanitära principerna: humanitet, opartiskhet, neutralitet och oberoende. Ni känner naturligtvis väl till vad de innebär.

För det andra handlar det om ett behov av att stärka respekten för och tillämpningen av den internationella humanitära rätten på internationell nivå. Låt mig berätta en kort anekdot i det sammanhanget. Jag kommer inte att nämna landet, men jag minns att jag för inte så länge sedan befann mig i ett särskilt dramatiskt operationsområde ur ett humanitärt perspektiv. Jag ställde frågor till en person i ledande position i landet, som var ansvarig för vad som skedde där, och jag sa till honom: ”Ni uppfyller inte den internationella humanitära rätten.” Han gav mig ett verkligt fruktansvärt svar: ”Det är sant, men det är krigstider nu.” Det är uppenbart att den humanitära rätten är till just för krigstider. Ni kan därför tänka er i vilken omfattning vi faktiskt går allt längre från den humanitära rätten, på sätt och vis utan att ens reagera, eller går allt längre från de allra mest grundläggande normerna i detta avseende.

För det tredje måste vi förbättra givarnas förfaranden och metoder och kvaliteten på partnerskapet med de humanitära organisationerna för att se till att det bistånd som ges blir effektivare.

För det fjärde måste det finnas ett frivilligt åtagande från medlemstaterna för att se till att våra humanitära insatser kompletterar varandra och är mer samordnade, och detta blir naturligtvis ännu nödvändigare i och med att antalet medlemsstater utökas till 27 efter utvidgningen. Det framtida samförståndet måste även utgöra en allmän ram för förhållandet mellan det humanitära biståndet och EU:s övriga yttre politik. Slutmålet

är att göra EU:s humanitära insatser mer konsekventa och effektiva. Allt detta kommer att bidra avsevärt till att stärka det internationella systemet under FN:s ledning, och det är en punkt som jag skulle vilja betona.

Beslutet att främja en europeisk strategi syftar naturligtvis inte till att försvaga eller tävla med FN:s centrala roll. Tvärtom: det kommer att bidra till att förstärka FN:s centrala roll, och det är tråkigt att se det ibland finns vissa förbehåll mot detta europeiska samförstånd för att det skulle konkurrera med FN. Så är absolut inte fallet, tvärtom, målsättningen är att stärka den europeiska pelaren inom ramen för FN, och det är självklart.

I förslaget till förklaring om samförståndet hänvisas tydligt till de faktorer i samförståndet som i viss mån kommer att bilda EU:s humanitära doktrin i framtiden. Jag vill tacka parlamentet och det portugisiska ordförandeskapet för deras arbete under förhandlingarna om texten. Vi går nu in i det sista skedet av detta trilaterala förfarande, som ger oss möjligheten att förverkliga ambitionen att alla tre institutionerna undertecknar en gemensam förklaring den 18 december.

Samförståndsförklaringen är bara början på en process. Den är inte ett självändamål, utan början på en process. Vi vet att strategin kommer att kräva avsevärda insatser för att se till att vi förverkligar våra teorier i praktiken. Därför kommer vi i början av nästa år att lägga fram en handlingsplan för genomförandet av det framtida humanitära samförståndet. Under dessa månader av debatt för att förbereda samförståndet har parlamentet lagt fram vissa mycket detaljerade förslag, och vi anser att det är mycket lämpligt att de arbetas in i handlingsplanen, som ert förslag att ta fram en humanitär biståndsatlas som bygger på modellen för utvecklingsatlasen.

Jag vill bara kommentera två frågor av särskilt intresse för parlamentets ledamöter. De rör kvasifilosofiska aspekter av det humanitära biståndet, som i dag står i centrum för vissa debatter och dessutom ingår i själva målet för det humanitära biståndet.

Den första är frågan om ”ansvar för skydd”. På rekommendation från parlamentet betonade vi i förslaget till samförstånd de åtaganden som ingåtts i detta avseende av länder inom ramen för FN och världssamfundet.

Jag vill påpeka att humanitära insatser och ansvaret att skydda bygger på två olika strategier, men de har dock en viktig gemensam nämnare, nämligen att stoppa mänskligt lidande. Vi måste undvika all sammanblandning mellan dessa två strategier eftersom detta skulle kunna skada bilden av de humanitära biståndsaktörerna som neutrala och oberoende, vilket är avgörande om vi ska kunna hjälpa människor som drabbas av humanitära kriser.

Konceptet ”ansvar för skydd” är fortfarande relativt oklart. Det har tidigare varit, och är även i dag, mycket nära kopplat till tanken om rätten att ingripa och militär intervention av humanitära skäl i extrema omständigheter, till exempel för att förhindra folkmord. Den tolkningen är emellertid exakt skälet till att vissa regimer förkastar konceptet ansvar för skydd: de ser det som en politisk täckmantel för väst att rättfärdiga sin imperialism, att rättfärdiga interventioner som inte grundas på humanitära intressen utan på maktvilja.

Det råder alltså förvirring mellan denna doktrin om ansvaret att skydda och skyddande humanitära insatser, som bland annat traditionellt ingår i Internationella Rödakorskommitténs mandat. Vi stöder fullständigt Internationella Rödakorskommitténs verksamhet via vårt humanitära bistånd.

I Thierry Cornillets betänkande ställs även en mycket relevant fråga om den institutionella ramen för diskussionerna om den humanitära politiken. Parlamentet har utsett en ständig föredragande för humanitärt bistånd, vilket vi välkomnar. Frågan om att utse en sådan företrädare i rådet tas med rätta upp i betänkandet.

Kommissionen erkänner med tacksamhet det portugisiska ordförandeskapets avsevärda insatser för att ge rådet den tid det behöver för att nå ett samförstånd i arbetsgruppen om utvecklingsfrågor. Det institutionella beslutet om att inrätta en sådan rådsgrupp som ska inrikta sig på humanitär politik är naturligtvis upp till medlemsstaterna, men jag håller fullständigt med Thierry Cornillet om att det är mycket viktigt att inrätta ett lämpligt organ för att systematiskt hantera humanitära frågor på jämställda villkor med unionens övriga yttre politik.

Humanitärt bistånd är neutralt och oberoende av alla politiska eller andra mål, men det betyder inte att politiken inte är involverad på något sätt. Tvärtom, de faktorer och aktörer som hotar de humanitära värderingarna är politiska till sin natur. I Lissabonfördraget erkänns tydligt att humanitärt bistånd är ett separat kapitel i våra internationella åtgärder och jag anser att detta även bör avspeglas genom en institutionell struktur.

I det avseendet måste jag säga att jag anser att det finns en ökande tendens – som jag inte kritiserar ännu eftersom det inte finns något skäl till det så länge inget tvivelaktigt pågår – att till exempel anse att arméernas logistiska kapacitet i viss mån enkelt skulle kunna involveras närmare på det humanitära området.

Jag kommer inte att ta avstånd från detta utan vidare, men jag vill däremot påpeka att vi måste tillbakavisa alla ingripanden från sektorer som inte har ett humanitärt syfte. Jag kan förstå att militär logistik i vissa fall används för att bistå humanitära insatser. Men jag förnekar inte att jag personligen skulle föredra att sådana insatser var utrikesministrarnas politiska ansvar, vilket är fallet i vissa länder, i stället för att de genomförs under ledning av en eller flera försvarsministrar.

Den debatten kommer att fortsätta, men man ser allt oftare på det humanitära området att hela sektorer eller logistik är inblandade, vilket utan tvivel kan ge upphov till förvirring.

Avslutningsvis är jag nöjd med gemenskapens betydande bidrag till de humanitära insatserna och jag hyllar särskilt de personer, män och kvinnor, som arbetar ute på fältet under mycket svåra omständigheter för att ge humanitärt bistånd till de behövande.

Jag är fast övertygad om att detta samförstånd kommer att möjliggöra mer systematiska och samordnade insatser. Det är i viss mån grunden för doktrinen, grundprinciperna, och det ger en verklig ram för permanent samordning på EU-nivå. Tack vare detta framtida samförstånd kan vi bli mycket aktivare, vilket trots allt är målet.

Thierry Cornillet, föredragande. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag kommer inte att försöka upprepa de utmärkta påpekanden som kommissionsledamoten just har gjort.

Vi utvecklas i ett helt nytt landskap. Målet att ta fram en fullständig EU-politik, den humanitära biståndspolitiken, stakades ut i konstitutionen och kommer att finnas med i det förenklade fördraget, och som kommissionsledamoten påpekade är vi världens största biståndsgivare.

Det är i detta sammanhang som betänkandet måste analyseras. Det är inte bara ett svar på ett meddelande från kommissionen, det är ett arbetsdokument om samförståndet som jag har tagit fram med hjälp av mina kolleger. För första gången kommer de tre institutionerna att offentliggöra ett gemensamt dokument. Det är första gången sedan antagandet av förordningen om humanitärt bistånd 1996. Det var dags för en väl genomtänkt text med en allmän förklaring om humanitärt bistånd för våra tre institutioner.

Jag vill betona det utmärkta samarbetet under diskussionerna, både i utskottet för utveckling, där mitt betänkande antogs enhälligt, och med kommissionen och det portugisiska ordförandeskapet.

Jag vill även betona att parlamentets ledamöter stödde 12 särskilda punkter, plus en punkt om budgeten.

Jag vill gärna lyfta fram dessa punkter och först och främst förklara i vilken utsträckning vi stöder dem och varför, och särskilt påpeka att punkter infogades i samförståndet och att parlamentet var nöjt med alla de punkter som det begärde.

När det gäller den första punkten, som är nära kopplad till den föregående debatten om naturkatastrofer, vill vi se en ny definition av humanitära insatser eftersom det naturligtvis finns väpnade konflikter som på grund av sin själva karaktär inte nödvändigtvis kan förutsägas, och det finns katastrofer som paradoxalt nog börjar bli förutsägbara, särskilt till följd av klimatförändringen. Vi vet att det kommer att inträffa katastrofer i vissa länder, även om vi inte vet exakt när, och översvämningarna i Sydöstasien är ett exempel på det. Vi hoppas därför att olika former av humanitära insatser kommer att kunna sättas in mycket tidigare, med utbildning av personal och utplacering på förhand. I ett senare skede kan vi tydligt urskilja den gråzon som kan finnas mellan det som fortfarande är en del av en humanitär insats men som redan börjar bli återuppbyggande och till sist kommer att bli utvecklingsbistånd.

Vi är fast övertygade om att de olika biståndsområdena måste utvidgas och det kommer att få budgetkonsekvenser, vilket jag kommer att diskutera senare. En annan viktig faktor enligt parlamentets åsikt är de glömda kriserna, de kriser som har glömts bort av allmänheten, men som är högst påtagliga för dem som befinner sig mitt i dem. I Colombia finns det till exempel lika många internflyktingar som i Darfur, och det förtjänar vår uppmärksamhet.

Den andra punkten är naturligtvis definitionen av humanitärt bistånd och principerna för detta, som upprepades av kommissionsledamoten: humanitet, neutralitet, opartiskhet och oberoende. I samförståndet anges dessa handlingsprinciper, som vår institutions humanitära verksamhet grundas på.

Avslutningsvis lyfte vi fram de mest sårbara grupperna, med särskild hänvisning till kvinnor, könsfrågor och den särskilda roll som kvinnor spelar i de humanitära insatserna. Vi vill även betona de lokala aktörernas och civilsamhällets roll. Jag återkommer till den frågan när vi diskuterar livsmedelsbistånd.

När det gäller användningen av militära resurser – och kommissionsledamoten var mycket tydlig på den punkten – och särskilt militära logistiska resurser – tänker jag naturligtvis på helikoptrar som kan vara avgörande vid en intervention i frontlinjen vid en naturkatastrof – får de endast användas som sista utväg och inom ramen för ett mandat, så att deras användning är ytterst tydligt definierad. Det finns alltid en risk för att militären är part i konflikten eller anses vara en part i en väpnad konflikt, och det är följaktligen nödvändigt att överväga denna fråga mycket noggrant. Detsamma gäller civilskydd, även här hoppas vi att användningen av civilskyddsresurser alltid kommer att vara ett undantag och ske inom gränserna för en tydlig ram för att garantera att den humanitära insatsen inte blir otydlig genom ingripande av aktörer som inte är direkta frontaktörer.

Här i Europaparlamentet stöder vi naturligtvis reformerna inom FN, på ett villkor, herr kommissionsledamot.

Vi hoppas att de medel som kommer att anslås till den centrala beredskapsfonden (CERF) är extra medel.

Det finns inget skäl till att våra institutioner ska fråntas möjligheten att vara en drivkraft, särskilt genom generaldirektoratet för humanitärt bistånd (ECHO). Om medlemsstaterna eller andra givare vill bidra till FN-fonderna för frontlinjeinterventioner, får det inte ske till nackdel för det som redan görs, utan bör ske utöver det.

En annan aspekt som är mycket viktig för oss är livsmedelsbiståndet. Det har naturligtvis tagits med inom den humanitära biståndsramen, men vi vill betona att detta ibland kan ha en negativ effekt eftersom det orsakar störningar på de lokala marknaderna. När livsmedelsbistånd ges, men inte är väl genomtänkt, kan det strida mot principen primo non nocere – ”först av allt, gör ingen skada”. Det är viktigt att lära från andra länder som är mycket väl kända för detta i sina humanitära insatser för att inte göra samma misstag.

Avslutningsvis vill jag ta upp ansvaret att skydda. Kommissionsledamotens påpekande var ytterst viktigt och vi stöder fullständigt era kommentarer om rätten att ingripa och behovet av att stanna upp och tänka efter och om fullständig respekt för den humanitära insatsen, vilket om möjligt bör leda till övervägande av sanktioner på EU-nivå. Vi har äntligen säkrat en företrädare och tackar er för att ha påpekat detta.

Vi vill helt enkelt att vårt betänkande om samförståndet inte bara ska innehålla en uppsättning principer, utan även en färdplan som vi kommer att ha – och detta har överenskommits – ett årligt möte om så att även parlamentet kan spela sin roll fullt ut.

Vittorio Agnoletto, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Utskottet för utrikesfrågor stöder kommissionsledamot Louis Michels förslag om en interinstitutionell förklaring om det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd, men de 27 medlemsstaternas enskilda regeringar arbetar fortfarande efter nationella politiska mål för humanitärt bistånd, vilka ibland skiljer sig avsevärt från EU:s mål.

Rådet och medlemsstaterna måste göra det humanitära biståndet till ett moraliskt och politiskt oavvisligt krav, och inspireras mer av effektiviteten i biståndet än av nationella, postnationella eller postkoloniala intressen. Vi får inte inskränka oss till att dela ut ris och bröd, hur nödvändigt det än kan vara. EU:s humanitära bistånd måste åtföljas av politisk och diplomatisk verksamhet som följer den internationella rätten, särskilt den internationella humanitära rätten, och den så kallade mottagarstaten måste prioriteras. Principerna om humanitet, neutralitet, opartiskhet och oberoende måste garanteras och vara åtskilda från eventuella aktiva militära ingripanden på området för humanitärt bistånd.

Ett misslyckande att uppfylla dessa principer kan skada både biståndsarbetarna och de berörda befolkningarna.

Det är även viktigt att komma ihåg att särskild uppmärksamhet måste ägnas åt de mest sårbara grupperna, såsom kvinnor och barn, i de humanitära biståndsoperationerna.

Filip Kaczmarek, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater välkomnade kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet med titeln ”Mot ett europeiskt samförstånd om humanitärt bistånd”.

Vi måste ha i minnet att EU är världens största givare av humanitärt bistånd. Under 2006 anslog EU 2 miljarder euro till humanitärt bistånd. Med dessa medel hjälpte vi över 100 miljoner människor i 75 länder

Vi måste ha i minnet att EU är världens största givare av humanitärt bistånd. Under 2006 anslog EU 2 miljarder euro till humanitärt bistånd. Med dessa medel hjälpte vi över 100 miljoner människor i 75 länder