I likhet med vad som följer av RB och FPL skall ärenden enligt huvudre-geln i 4 § ÄL inledas skriftligen. Regeringen får emellertid enligt samma
stadgande för vissa slags ärenden bestämma att de får inledas i annan form. Enligt ÄL-propositionen (1995/ 96:115) kan ett förfarande endast med stöd av ett sådant beslut inledas muntligen,580 vilket ju onekligen handlar om en annan form. Som andra exempel på inledandeformer, som inte godtas utan särskilt beslut, nämndes dock ansökan och dylikt ”ge-nom en diskett eller ge”ge-nom en elektronisk överföring från datamaskin till datamaskin”. Enligt detta uttalande torde e-post inte kunna användas utan särskilt regeringsförordnande.
Däremot uttalades att kravet på skriftlighet vid inledande av ett för-farande enligt den nya ÄL inte utesluter användning av telefax.581 La-gen rymmer nämliLa-gen inLa-gen motsvarighet till kravet i 2 § 3 st. gamla ÄL (1946:807) och det ännu gällande kravet i RB 42:2 3 st. respektive 3 § FPL att inledande skrifter alltid skall vara egenhändigt undertecknade.
Detta krav, som innebär att just det undertecknade exemplaret skall ges in till domstolen, låter sig motiveras med behovet av att kunna konstatera att en så viktig handling verkligen härrör från den uppgivna parten.582
579 Jfr prop. 1995/96:115 s. 157 och Bladh (1997) s. 83.
580 Av 21 § lagen (1988:688) om besöksförbud framgår att en begäran om rättens pröv-ning av ett åklagarbeslut om besöksförbud skall behandlas som en ansökan enligt ÄL. Genom en lagändring i 14 § förstnämnda lag har, med hänvisning till undantagsregeln i 4 § ÄL, tydliggjorts att begäran även fortsättningsvis kan vara muntlig, i enlighet med vad som gällde enligt tidigare ÄL, se prop. 2002/03:70 s. 76 och strax nedan. I 33 § förord-ningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol stadgas med stöd av 4 § ÄL att ett ärende som enbart gäller en fråga om registrering av en handling får inledas muntli-gen, se därom Fitger (2004) s. 61.
581 Se till st. prop. 1995/96:115 s. 147 f. (min kurs.).
Enligt ÄL-propositionen skulle det emellertid ”föra för långt att förbjuda telefax för sådana skrivelser genom vilka ett ärende enligt den nya ÄL inleds”. Vad som avsågs med detta uttalande är oklart, men i fråga om ärenden där TR fungerar som andra instans håller den koppling som gjordes till RB: ”överklaganden till hovrätt enligt rättegångsbalken kan ju ges in genom telefax”.583 Enligt 44 § 3 st. ÄL, liksom enligt förebilden RB 33:3, har domstolen dock möjlighet att vid tveksamhet om äktheten av en handling förelägga parten att ge in en ny skrivelse som har partens underskrift i original.
Det framstår som svårmotiverat att de olika formerna av elektronisk överföring av text – telefax och e-post – inte har varit avsedda att lika-behandlas.584 Förarbetsuttalandena är förvisso förståeliga med tanke på att det ännu 1995 var svårt att förutse den explosionsartade utveckling i användningen av bl.a. e-post som därefter följt.585 En ändamålstolk-ning talar starkt för att likställa åtminstone dessa former och acceptera att ärenden enligt ÄL, även utan särskilt beslut, kan inledas genom en e-skrift men den typen av tolkning blir ju nu inte alltid avgörande. I sin kommentar till ÄL har Fitger tidigare utgått från att e-post skall kunna uppfylla skriftlighetskravet även enligt ÄL, men uppgrävandet av föråld-rade förarbetsuttalanden har stämt till obefogad eftertanke.586
Som redan framgått kunde en ansökan enligt 2 § 1 st. gamla ÄL gö-ras muntligen eller skriftligen hos rätten. Hade en ansökan gjorts muntli-gen skulle den enligt 3 st. ”upptecknas, om det behövs”.587 Ett strängare krav på viss form – ett skriftlighetskrav – råder alltså som huvudregel enligt nya ÄL. Samtidigt har kraven inom det skriftliga området alltså blivit mindre rigorösa. Oavsett system är eller blir emellertid det material som inleder handläggningen av ett ärende i regel skriftligt och erbjuder
583 Jfr dock mål som handläggs enligt FPL behandlade i 5.1 ovan.
584 Jfr Petersson (2004) 247 f. om e-postens skriftlighet relaterad till andra kommunika-tionsformer i den offentliga förvaltningen.
585 Se om elektronisk kommunikation, formkrav etc. prop. 2001/02:70 s. 20 f. och Ds 2003:29 passim. Lagrådet uppmärksammade att även överföring på telefax sker i
elektronisk form, vilket uttryck i förslaget till ÄL därför ersattes med i annan form, se
prop. 1995/96:115 s. 321 f. Se vidare kap. 11 nedan.
586 Se Fitger (2004) s. 61 f. och 314 resp. den tidigare upplagan (1996) s. 300 f.; jfr dock a.a. s. 59. Omsvängningen tycks ha skett under intryck av justitiedepartementets (Enhe-ten för processrätt och domstolsfrågor), av arbetsgruppen i fråga redovisade men
osanktio-nerade, spekulationer i Ds 2003:29 s. 66; jfr s. 63. Se även Fitger/Renfors (2001) s. 373 f.
med okommenterad hänvisning till Fitger (2001) s. 484. Se vidare kap. 11 nedan.
587 Jfr prop. 1987/88:137 s. 48, där det bl.a. angavs att åklagaren vid en muntlig begäran om rättens prövning av ett åklagarbeslut om besöksförbud (se därom not 580 ovan) skall teckna ned behövliga uppgifter om denna och sedan överlämna ärendet till domstol.
därmed den säkerhet som eftersträvas. Vem som ytterst skall ansvara för skriftställandet är sedan en annan fråga.
Man kan tänka sig att det är mindre angeläget att domstolarna agerar skrivhjälp åt allmänheten i vår tid än förr, men säkert är det inte. Frå-gan övervägdes specifikt i samband med att bestämmelserna om hand-läggningen av inskrivningsärenden anpassades till bestämmelserna i ÄL (JB 19:10 1 st. motsvarar sedan den 1 juli 2000 4 § ÄL), varvid uttala-des:588
En möjlighet att anhängiggöra ett ärende muntligen torde inte [- - -] längre tjäna något praktiskt syfte. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
uni-versitet har hävdat att det för personer med dåliga kunskaper i svenska
språ-ket kan vara en fördel om ansökningsförfarandet inte är skriftligt. I sådana fall torde emellertid, enligt regeringens uppfattning, den enskilde framför allt vara i behov av hjälp från ett ombud eller av en god service från inskriv-ningsmyndigheten. Att ansökan är skriftlig torde snarast minska risken för missförstånd. För inskrivningsmyndigheterna kan enstaka muntliga ansök-ningar innebära visst merarbete. Möjligheten att göra ansökan muntligen bör därför tas bort.
Innebörden av uttalandet är inte helt lättillgänglig. Åtskilligt av det tänk-ta merarbetet, som motiverar ett krav på skriftlighet, uppstår ju likväl om myndigheten skall kunna erbjuda den goda service som är en förutsätt-ning för kravet på skriftlighet skall kunna upprätthållas utan negativa ef-fekter. Parterna skall åtminstone i ärenden som handläggs enligt ÄL klara sig utan ombud.589 Sannolikt har regeringen sett för sig ett rent muntligt system, vilket aldrig varit aktuellt (jfr 2 § 3 st. gamla ÄL, som berördes strax ovan). Ett sådant anhängiggörande genom domstolens skriftliga upptecknande av muntligt lämnade uppgifter, borde kunna komma i fråga i åtminstone samma utsträckning som enligt FPL.590
Enligt huvudregeln i 13 § 1 st. ÄL är förfarandet hos domstolen vid handläggning av ärenden, alltså även sedan de inletts, skriftligt (jfr 4 §). Enligt 16 § ÄL skall den motpart som fått tillfälle att svara göra det skrift-ligen, om inte domstolen bestämmer att svaret får lämnas muntligen. Att domstolen på förhand, det vill säga innan en part framställt önskemål om detta, bestämmer att svaret skall få lämnas muntligt lär i praktiken endast bli aktuellt i sådana fall då svaret skall avges vid ett sammanträde till vil-ket domstolen kallar samtidigt med att någon ges tillfälle att svara.591
588 Prop. 1999/2000:39 s. 113. Jfr NJA 1989 not. C 166, behandlat vid not 336 ovan.
589 Se bl.a. prop. 1995/96:115 s. 103.
590 Se i och vid not 449 ovan.
Sammanträde av olika slag kan alltså på olika grunder ingå i förfaran-det.592 Domstolen skall enligt 14 § ÄL som huvudregel hålla samman-träde, om det begärs av enskild part.593 Sammanträde behöver dock en-ligt samma lagrum inte hållas om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot eller om ett sammanträde på grund av
någon annan särskild omständighet inte behövs. Enligt 13 § 1 st. ÄL, som
är tillämplig då någon begäran från enskild part inte framställts, bör det i förfarandet ingå sammanträde när detta kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet.594
Som framgår redan av lagrummets ordalydelse är utrymmet för att underlåta att hålla sammanträde på parts begäran mycket begränsat.595
Angivna undantag från huvudregeln enligt 14 § ÄL, som exemplifierar de särskilda omständigheter som krävs, avser t.ex. att ärendet gäller en dispensprövning eller prövning av rättegångshinder. Om domstolens av-görande är beroende av en bedömning av om en förhörspersons upp-gifter är trovärdiga och denne inte tidigare har hörts av domstolen bör en begäran om sammanträde bifallas.596 Enligt motiven bör, omvänt, en enskilds uppgifter, i den mån de är relevanta för domstolens avgörande, tas för goda om domstolen avslår dennes begäran om sammanträde. Till exemplifieringen av de särskilda omständigheter som krävs för att avslå en begäran läggs i motiven vad som kanske kan kallas plädering mot bättre
vetande, eller som det uttrycks där, att en enskild begär ett sammanträde
endast för att ”få tillfälle att kritisera en antagen rättsnorm”.597 Emellertid är det snarare själva tvistens grad av seriositet än de enskilda argumentens karaktär som skall beaktas, särskilt vid bedömningen av om en begäran om muntlig förhandling förtjänar bifall.598
592 Om termen sammanträde i ÄL se bl.a. prop. 1995/96:115 s. 156.
593 HD går rentav ett steg längre i sin uttolkning i NJA 2003 s. 523 (min kurs.): ”Dom-stolen är enligt 14 § [ÄL] i princip skyldig att hålla sammanträde om det begärs av enskild part.” Jfr NJA 1999 s. 602, där HD talar om en huvudregel med undantag.
594 Ett snabbare avgörande kan t.ex. uppnås i fall där behovet av materiell processledning i ärendet är stort, se Fitger (2004) s. 144–46.
595 Se till st. prop. 1995/96:115 s. 157 f. I fallen NJA 1998 s. 860 (tvistigt ärende ang. säkerhet för legat) och NJA 1999 s. 602 (ärende ang. skuldsanering, där klargörande behövdes) ansåg HD att HovR borde ha hållit resp. varit skyldig att hålla sammanträde. I samtliga fall hänvisade HD till muntlighetskraven enligt EKMR, se vidare nedan.
596 Se senast HD:s bedömning i NJA 2003 s. 523, där båda underinstanserna i ett bo-delningsärende felaktigt hade avslagit en begäran om sammanträde för bl.a. hållande av förhör i frågan om partsbehörighet. Liknande i ett tvistigt faderskapsärende NJA 1986 s. 646.
597 Prop. 1995/96:115 s. 157 f.
598 Jfr HD:s och HovR:s resp. resonemang i NJA 2000 s. 161.
Följdriktigt bör en oklar framställning, som kan uppfattas som en be-gäran om muntlig förhandling, av domstolen antingen klargöras eller resultera i att muntlig förhandling anordnas.599 Det olyckligtvis refere-rade hovrättsfallet RH 2001:65 förtjänar definitivt inte efterföljd. Den enskilde klagande i ett utsökningsmål begärde där att få höras under sanningsförsäkran. HovR uppfattade detta som en villkorad begäran om sammanträde. Bland annat med hänsyn till att part inte kan höras under straffansvar i ärenden avslog HovR klagandens begäran om sammanträde. Hänvisningen till HD:s liknande bedömning av implicit avstående från rätt till muntlig förhandling i fallet NJA 1999 s. 544, där en bank och ett försäkringsbolags konkursbo företräddes av högt kvalificerade advokater, var föga adekvat.600
Däremot kunde HovR med fördel ha hållit sig till de, även vid tillämp-ning av nya ÄL, efterföljansvärda fallen refererade som RH 1984:78 I–II, där HovR angående förhandling enligt gamla ÄL bl.a. uttalade:
[- - -] förhandling i domstolsärende skall hållas om det behövs för sakens prövning (jfr prop. 1946:28 s. 79 f.). Om en restriktivare hållning än så varit avsedd, hade den behövt lagfästas. I vad mån förhandling behövs får avgöras enligt allmänna processrättsliga grundsatser, till vilka hör att part äger föra bevis som krävs för att han skall kunna komma till sin rätt (jfr nyssnämnda prop. s. 10 och 80) samt att erbjudet bevis får avvisas endast om det är irrelevant, obehövligt eller uppenbart otjänligt eller om avsevärt enklare eller billigare bevis står till buds (se 35 kap. 7 § rättegångsbalken).
Enskilda klagande (den ena förvisso ett bolag) utan ombud hade begärt förhandling i ärenden om felparkeringsavgift för att kunna förebringa förhör med sig själva. HovR uttalade vidare bl.a.:
[T]ingsrätten [borde] senast genom slutföreläggandet i målet ha gjort klart för bolaget att dess beviserbjudande behövde preciseras. Alternativet hade varit att acceptera det som det var – eftersom temat i sig själv framstår som relevant för saken – och således taga målet till förhandling. Genom att inte göra någotdera men utan vidare avgöra målet på handlingarna begick tings-rätten rättegångsfel. Eftersom bolagets sak kan stå och falla med beviset i fråga motiverar felet att målet, med tillämpning av grunderna för 50 kap. 26 § 2 st. rättegångsbalken, visas åter till tingsrätten.
599 Jfr not 507 ovan.
600 Som Heuman (1999–2000) ger uttryck för förtjänar redan HD-fallet kritik, bl.a. för att den strävan bedömningen tycks vila på, för att kunna uppnås, förutsätter parternas okunnighet eller försummelse, se s. 565 ff. Ett sådant fall är verkligen inte lämpat att inspirera förvaltningsprocessuella överväganden.
Bestämmelsen i 13 § 1 st. ÄL utgör en stark men icke ovillkorlig rekom-mendation till domstolen att hålla sammanträde i fall då ingen av parter-na har begärt att så skall ske.601 Det räcker med en så svag grund som ett
antagande att de angivna fördelarna kan uppnås genom ett sammanträde
för att rekommendationen skall bli tillämplig, men varje avsteg från re-kommendationen utgör inte ett rättegångsfel. Utrymmet för fritt domar- skön är stort, kanske väl stort med hänsyn till det stora antalet ärenden, som för normalfallet skulle kunna kräva enkla och handfasta rutiner.602
Det kan dock förekomma att ett ärende avser en rättighet som kan falla under EKMR art. 6.603 Behovet av sammanträde måste då, främst i fall av en klar begäran om muntlig förhandling, bedömas utifrån konventionens krav, vilket ju förvisso inte innebär att det finns en ovillkorlig rätt till sammanträde (se kap. 3 ovan).604 Således behöver en begäran om sam-manträde inte bifallas om domstolen bara prövar en interimistisk fråga eller om underinstans har hållit förhandling i saken och det inte finns nå-gon oklarhet beträffande sakfrågorna. Om ett överklagande gäller endast ett processuellt beslut behöver sammanträde inte hållas.
Enligt 27 § ÄL skall domstolens (avgörande) beslut grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt har förekommit i ärendet, vilket helt överensstämmer med regleringen i 30 § 1 st. FPL. I förhål-lande till gamla ÄL innebär detta en ändring i de fall där domstolen hållit ett sammanträde genom att RB:s omedelbarhetsprincip (RB 17:2) inte behöver tillämpas vid handläggning enligt nya ÄL.605 Enligt ÄL-proposi-tionen kan förvisso rätten och parterna idispositiva ärenden, som är
rela-601 Se prop. 1995/96:115 s. 156.
602 Se de remissvarsvis uttryckta önskemålen om preciseringar från bl.a. Svea hovrätt i ÄL-prop. 1995/96:115 s. 106 och liknande önskemål hos Bladh (1997) s. 84 f. avseende 1996 års upplaga av Fitger (2004). Jfr a prop. s. 72: ”För en mera utförlig reglering talar också att man inte kan förutsätta att den enskilde domaren alltid på bästa sätt kan ta ställning till vad som bör anses nödvändigt.”
603 Se prop. 1995/96:115 s. 107 och 158 samt Fitger (2004) s. 149 ff.
604 Se ovan anförda rättsfall och jfr därtill de följande, i vilka muntlighetskraven enligt EKMR har tillmätts stor betydelse: NJA 1991 s. 188, NJA 1992 s. 513 och NJA 2000 s. 161 (ang. tvångsauktioner, vilka fall liknade EKMR-fallet Håkansson och Sturesson), NJA 1992 s. 363 I–III (beslut om utmätning överklagades av tredje man, som åberopade muntlig bevisning), NJA 1993 s. 109 (muntlig förhandling skulle enligt HD hållas i ett tvistigt ärende om god man redan utan beaktande av EKMR) och NJA 1993 s. 111 (besvär över domvilla i ett lönegarantiärende) samt NJA 1998 s. 232 (tvistemålsliknande ärende om bevakning i konkurs, jfr notisfallet NJA 1999 not. C 48 ang. försättande i konkurs). RH 1997:64 utgör ett exempel på en väl ytlig EKMR-bedömning.
605 Se till st. prop. 1995/96:115 s. 103 och 168. Jfr 5 § 2 st. gamla ÄL: ”Om förhandling inför rätten gälle i tillämpliga delar vad i RB är stadgat om huvudförhandling i tviste-mål.”
tivt fåtaliga, bestämma att endast det som förekommit vid sammanträde skall läggas till grund för avgörandet, det vill säga att ett sammanträde av huvudförhandlingstyp skall hållas.
Muntlighetsprincipen inklusive omedelbarhetsprincipen, som den kommer till uttryck vid huvudförhandling enligt RB, gör sig alltså i regel inte heller gällande vid handläggning enligt ÄL.606 Hålls ett sammanträde är förvisso den underförstådda huvudregeln, till skillnad från vad som gäller enligt FPL, att domstolen skall behandla ärendet i dess helhet.607
Den eftersträvade flexibiliteten ligger främst i möjligheterna att i fråga om underlaget för avgörandet blanda muntliga och skriftliga inslag, med-an valet att hålla förhmed-andling enligt RB i huvudsak innebär ett avgörmed-ande uteslutande på grundval av det muntligt framförda (jfr 3.3 ovan).
Hålls ett sammanträde kan det däremot enligt 13 § 3 st. ÄL begrän-sas till att utreda parternas ståndpunkter i ärendet eller till att ta upp
muntlig bevisning eller annars avgränsas på det sätt som domstolen anser lämpligt. Domstolens möjligheter att begränsa sammanträdet efter vad omständigheterna kräver blir därmed lika flexibla som de är enligt [FPL]” uttalades i ÄL-propositionen.608 Om domstolen avser att begränsa sam-manträdet bör parterna upplysas om detta så att de kan förbereda sig på bästa sätt. I 14 § om sammanträde som hålls på begäran av part saknas en motsvarande reglering men det är svårt att se varför en viss effektivi-seringsinriktad begränsning inte skulle vara möjlig, oavsett skälet till att sammanträdet hålls. Dock måste eventuella begränsningar naturligtvis ske med större återhållsamhet än i fall då ett sammanträde hålls på dom-stolens självständiga initiativ. Med de gränser som sätts av det onödiga, som domstolen skall hålla borta (se 12 § ÄL), borde en enskild part där-med kunna påfordra att ett sammanträde omfattar målet i dess helhet.
6.2 Bakomliggande överväganden
Vilka överväganden om muntlighetens respektive skriftlighetens för- och nackdelar har dikterat utformningen av de normer om val av handlägg-ningsform som kommer till uttryck i ÄL och som vi nu studerat? För att rätt kunna bedöma denna fråga måste nya ÄL från 1996 betraktas i ljuset av den gamla från 1946, som hade tillkommit i nära anslutning till nya
606 Se härtill Fitger (2004) s. 142 f.
607 Även vid ett sammanträde som hålls i förberedande syfte kan muntlig bevisupptag-ning ske, men det förordas inte, se vidare prop. 1995/96:115 s. 156 f. Jfr kap. 5 ovan.
RB.609 Till de många frågor som ansågs bristfälligt, ja rentav ”torftigt”, reglerade i gamla ÄL hörde frågor om muntlighet eller skriftlighet. Som en allmän utgångspunkt anfördes till stöd för ”att regleringen av ärende-förfarandet [- - -] bör bli betydligt mer utförlig än den är nu [- - -] först och främst det allmänna kravet på förutsebarhet och likabehandling i
rätts-tillämpningen” (min kurs.).
En tydlig strävan var att ÄL skulle fjärmas från sitt beroende av RB. I ÄL-propositionen hette det att man vid en fortsatt koppling till RB, genom eventuell integrering, måste ”övervinna inte bara de svårigheter som är förenade med att balkens krav på muntlighet, omedel-barhet och koncentration i allmänhet är obehövliga när det gäller ären-denas hantering”.610 Vidare uttalades att man i så fall ”måste övervinna också de svårigheter som följer av att balken inte alls är anpassad för att det skall kunna ske ett överklagande till tingsrätt”. Den typen av ärenden hade kommit att bli allt vanligare. Resultatet blev alltså en separat ny ÄL, vilken byggde på överväganden som var mer självständiga från RB men starkare knutna till FPL.
Att EKMR i många fall kräver muntlighet på parts begäran har, som redan framgått, i hög grad väglett utformningen av den nya ÄL. I 4 § 2 st. gamla ÄL föreskrevs att rätten skulle hålla sammanträde om ”för ärendets prövning sökanden eller annan som ärendet angår [fin-nes] böra höras muntligen”. Det handlade alltså om en, förvisso myck-et öppmyck-et formulerad men domstolsorienterad, bedömning grundad på främst utredningsbehovet. Vid övervägandena om reformbehoven ansågs denna reglering, med rätta, vara otillräckligt anpassad till ”de krav på muntlighet som följer av våra åtaganden enligt [EKMR]”.611
I fråga om behovet av muntlighet i hovrätterna var övervägandena närmast helt inriktade på ren konventionsuppfyllelse, även om man inte uttryckligen gick så långt som vid övervägandena angående