Försöken att åstadkomma processuella förbättringar genom praxisrefor-mer bottnade i ett par olika förhållanden. Dels hade genomförda del-reformer av lagstiftningen fått litet genomslag, dels hade helhetligare lagstiftningsreformer visat sig dröja länge – i den mån försöken att ge-nomföra sådana inte helt hade strandat.714 Det sista försöket att delrefor-mera handläggningsformernas rättsliga reglering, innan PK inledde sitt arbete 1912, utgjordes av 1901 års överrättsreform. Därigenom gjorda förändringar av ett antal ÄRB-stadganden enligt lagen den 14 juni 1901 om ändring i vissa delar af rättegångsbalken (SFS 1901:38) trädde i kraft den 1 januari 1902 och kvarstod i huvudsak oförändrade när RB trädde i kraft 46 år senare. I ordning behandlar jag här förändringarnas bakgrund, motiv, innebörd och konsekvenser.
8.2.1 Bakgrund och motiv
Kritiken mot överrättsprocessens handläggningsformer, särskilt den i hovrätterna, blev under slutet av 1800-talet allt mer nedgörande. Kriti-ken tog sikte på de faktiskt praktiserade formerna, vilka karaktäriserades av närmast total avsaknad av muntliga och offentliga inslag. Som både Fahlcrantz och Wildte påpekat är det anmärkningsvärt att man tycks ha utgått från att det tillämpade förfarandet var det lagligen påbjudna. Så var inte fallet, utan detta hade utvecklats i praxis med bortseende från lag-reglerna.715 Ett muntligt förfarande, domstolsmedverkan till en noggrann utredning av målen och parternas deltagande i föredragningen – allt så-dant som NLB hade förordat för hovrätternas vidkommande – hade, som vi kommer att se nedan, förekommit tidigare under 1800-talet (se 8.3 respektive 8.5). Samma lagregler som då gällde ännu i slutet av 1800-talet, vilket visar att inverkan av överrätternas rådande praxis och synsätt var betydligt starkare än de formellt gällande lagreglerna i ÄRB.716
Just överrätternas bristande möjligheter att utöva processledning till avhjälpande av brister i utredningen utgjorde en huvudpunkt i kritiken och ansågs ha sitt främsta upphov i skriftligheten.717 De ännu tillämpade rester som fanns kvar av ett tidigare, mer muntligt förfarande inskränkte sig till rena formaliteter och ”det personligas undanskjutande” genom ”aktens sättande i personernas ställe” har med rätta angetts som den
rå-714 Se bl.a. Fahlcrantz (1915) s. 5 och SOU 1926:31 s. II f.
715 Till st. se Wildte (1934) s. 1150–1153 och Fahlcrantz (1903) s. 412 ff.
716 Se Fahlcrantz (1903), särskilt s. 418, som talar om ”den fria och naturliga ordning som fordom iakttogs”, liknande a.a. s. 397 f.
717 NJA II 1901 nr 5 s. 7 f. och Kallenberg (1922) s. 211 f.
dande hovrättsordningens mest karaktäristiska drag.718 Som jag berört bestod exempelvis HovR:s s.k. muntliga förhör under 1800-talets slut en-dast av ett utväxlande och åberopande av skrifter, det vill säga ett slags skriftlig förhandling.719 Man hade förvisso sedan tidigare klart för sig, att en verklig muntlighet måste beredas utrymme i hovrättsförfarandet, men förslag i den riktningen hade inte kommit att genomföras och praxis lät sig inte heller på andra vägar påverkas i någon annan riktning än den inslagna.720
Å ena sidan stod det alltså klart att särskilt regleringen av överrättspro-cessen var i behov av omarbetning. Å andra sidan stod det lika klart att tillräcklig enighet kring en fullständig ombildning av rättegångsväsendet – i enlighet med NLB:s överrättsförslag av 1891 (se 8.3) – vid denna tid inte gick att nå. Samtidigt fick det tidigare förslaget i denna situation tjäna till ledning i flera hänseenden, för att inte allt tidigare nedlagt ar-bete skulle ha varit förgäves.721 Departementschefen konstaterade dock att ”någon rubbning av själva huvudgrunderna för gällande lagstiftning” inte kunde komma ifråga utan att aktuell ”revision” nu fick inriktas en-dast på ”att avhjälpa sådana bristfälligheter och oegentligheter, som icke stå i nödvändigt samband med berörda huvudprinciper, samt att åt hit-hörande bestämmelser bereda ökad enkelhet och överskådlighet.” Bland det tidigare överrättsförslagets ”nya grundsatser av mera genomgripande betydelse”, som nu inte skulle genomföras, fanns muntlighet i överrätt.722
Tanken hade varit att rättegången, såväl i under- som överrätt, skulle ordnas som en domstolsledd förhandling mellan parterna.723
8.2.2 Innebörd och motiv
Nya regler om muntliga förhör i överrätt infördes för hovrätternas del i ÄRB 26:15 och 27:15 samt för HD:s del genom hänvisning till dessa stadganden i ÄRB 30:30. Sådana förhör skulle nu anordnas så att de fick reell betydelse för målens utredning och, i ett system utan ombudstvång, kunde säkerställa ett ”behörigt tillgodoseende av den materiella rättens
718 Se Fahlcrantz (1903) s. 407.
719 Se 8.1.1 ovan samt därtill Fahlcrantz (1903) s. 397 och 407 ff., Bendz (1935) s. 247 och Eerikäinen (1970) s. 93 f.
720 Jfr NJA II 1895 nr 1, varom mer nedan.
721 NJA II 1901 nr 5, bl.a. s. 8.
722 NJA II 1901 nr 5 s. 2; jfr NJA II 1893 nr 7 s. 72 om riksdagsbehandlingen av prop. 1893:3, grundad på 1891 års förslag, som slutade med att frågan föll pga. AK:s avslag och därtill Fahlcrantz (1903) s. 655 ff.
krav”.724 Möjligheten att hålla muntliga förhör skulle – liksom tanken varit redan tidigare (med ÄRB 14:6) – säkerställa domstolens möjlighet att utöva processledning.
Ett uttalat syfte var att förhören i och med den nya lagstiftningen skulle komma till användning i större omfattning än dittills. Det hade så gott som helt kommit ur bruk att HovR av egen kraft anordnade förhör till klargörande eller komplettering av processmaterialet.725 Oberoende av yr-kande skulle HovR nu kunna anordna förhör, då sådant befanns ”nödigt till vinnande av upplysning rörande någon på målets utgång inverkande omständighet”. Parts ovillkorliga rätt att på begäran få till sådant förhör i överrätt försvann dock. Utan angivande av vilka skäl som tidigare hade funnits att medge parterna denna rätt uttalades i propositionen att nå-got ”giltigt” sådant inte längre förelåg. Ett önskemål som att personligen få ställas inför sina domare räckte alltså inte längre och möjligheten att förhala rättegången genom att påkalla förhör begränsades.726 Förhören skulle endast bidra till att avhjälpa brister i utredningen. Sådana kunde exempelvis handla om att inte båda parter hade uttalat sig om någon omständighet eller bevis av vikt, eller om otydligheter i parternas fram-ställningar.727
Parterna förbjöds sedan tidigare enligt ÄRB 14:6 att vid muntligt för-hör framföra inte endast sådant som ”till saken ej rätteligen för-hörer” utan dessutom sådant ”som redan i skrifterna infört är”; domaren fick inte heller tillåta att sådant protokollfördes. De muntliga förhören var alltså avsedda att vara av rent komplementärt slag i förhållande till protokollet, som även fortsatt skulle innehålla allt processmaterial till grund för dom eller beslut.728 Förhören skulle därtill endast avse specifika omständig-heter, vilka enligt ÄRB 26:15 måste anges i beslutet om förhör. Denna föreskrift skulle möjliggöra för parterna att förbereda sig till förhöret och att, i de fall då detta skulle hållas inför underrätten, lämna densamma nödvändig ledning.729
Att kunna uppdra åt en underrätt, antingen den varifrån målet full-följts eller annan, att i HovR:s ställe hålla muntligt förhör – det vill säga närmast en bevisupptagning av det slag vi idag känner från den inter-nationella rättshjälpens område – var ännu en nyordning. Denna avsåg
724 NJA II 1901 nr 5 s. 81 och 86.
725 Kallenberg (1922) s. 210; jfr Eerikäinen (1970) s. 93.
726 Se Kallenberg (1922) s. 218 och Wildte (1934) s. 11 48; jfr kritik av Fahlcrantz (1903) s. 416 f.
727 Se till st. NJA II 1901 nr 5, bl.a. s. 4, 80–83 och 108.
728 Såtillvida var hovrättsförfarandet fortsatt skriftligt, se Kallenberg (1922) s. 210.
729 NJA II 1901 nr 5 s. 80–82
att minska behovet av tidsödande återförvisning i fall då HovR behövde tillgodogöra sig upplysningar, som bara kunde erhållas genom muntlig förhandling men där en sådan svårligen kunde ordnas i HovR. Vid un-derrätt skulle man lättare kunna kräva att parterna personligen inställde sig var tanken. Det kan noteras att det ansågs omöjligt att, åtminstone generellt, tillämpa ”ett på parternas inställelse inför överdomstolen grun-dat förfarande” i ”sådana brottmål, däri allmän åklagare för talan eller part hålles häktad”.730 Vidare menade departementschefen att parterna lättare skulle kunna finna insatta ombud vid underrätterna än i överrät-terna. Att ombuden i hovrätterna var så dåligt insatta i målen att de inte kunde besvara framställda frågor framhölls som en huvudorsak till att HovR nästan aldrig ingrep i processen och att de muntliga förhören även i övrigt hade förlorat sin avsedda betydelse.731
För tvistemål instämda i hovrätt som första instans hade man tidigare tillämpat ett skriftligt förfarande liknande vadeförfarandet.732 Efter 1901 års lagändring skulle dessa mål enligt ÄRB 26:16 i stället handläggas enligt sättet för utförande av talan inför underrätt (det vill säga enligt 14 kap. ÄRB och dess muntligare förfarande). Nyordningen motiverades med att skriftlig handläggning i första instans fick anses mindre lämplig, eftersom ”erforderlig processledning därvid ej kan äga rum”. Därtill kom att svaranden genom uteblivande eller avgivande av ett otillfredsställande genmäle ansågs kunna ”försvåra eller omöjliggöra tvistefrågornas behö-riga utredande”.
Till muntligt förhör skulle nu båda parter kallas att inställa sig person-ligen med stöd av den generellt tillämpliga regel som redan fanns i ÄRB 15:1.733 Att så tidigare inte hade varit fallet enligt hovrätternas praxis förklarades främst med att dessa förhör ”på grund av flera samverkande omständigheter [- - -] över huvud nedsjunkit till en tom formalitet”.734
Om klagandens motpart inte avhördes eller inställde sig i HovR saknade denne rätt att i eget intresse senare höras där (ÄRB 26:8). Däremot kunde han vid lämpligt äventyr (vite eller avgörande i utevaro, eventuellt efter klagandens hörande) föreläggas att inställa sig till förhör i klagandens intresse eller om domstolen annars fann det nödvändigt av utrednings-skäl.735
730 NJA II 1901 nr 5 s. 8 resp. 5.
731 NJA II 1901 nr 5 s. 81; ang. möjligheten för HovR att välja betjänande underrätt jfr s. 84 f.
732 Se till st. NJA II 1901 nr 5 s. 87; jfr s. 48.
733 Den generella tillämpligheten var omdiskuterad, se NJA II 1901 nr 5 s. 84 ff. och Kallenberg (1922) s. 222 f.
734 NJA II 1901 nr 5 s. 86
I HD:s yttrande över lagförslaget ansåg en minoritet att det borde stå parterna fritt att välja om de ville inställa sig vid muntligt förhör eller ej – detta i enlighet med parts allmänna rätt att inte infinna sig i HovR. De menade att ”något väsentligt ej stod att vinna genom parts intving-ande till rätten så länge man ej kunde, sedan parten infunnit sig, använda tvångsmedel för att förmå honom att lämna äskade upplysningar”.736
Departementschefen hänvisade dock till vad som gällde i underrätt och gjorde gällande att det i praktiken sällan var så att en närvarande part lät bli att besvara en på saken inverkande fråga. Han menade vidare att sådan vägran i långt högre grad än parts utevaro berättigade till slutsatser i fråga om riktigheten av motpartens uppgifter. I möjligheten att förplikta part att personligen inställa sig såg departementschefen ”ett i många fall verk-samt och behövligt medel för uppnående av materiell rättvisa; och ej heller i detta avseende synes något giltigt skäl föreligga att försätta överdomsto-len i en mindre gynnsam ställning än den lagen berett underrätten”.737
En omdiskuterad fråga var om muntliga förhör kunde förekomma inte endast i vädjade mål utan även i besvärsmål, som enligt ÄRB (25:4) även innefattade brottmålen. Det praktiska behovet ansåg departementsche-fen vara likt det i vädjade mål.738 I likhet med det nutida förfarandet vid beslutsöverklaganden (enligt RB 52 respektive 56 kap.) byggde dock det dåtida besvärsförfarandet som utgångspunkt på ren skriftlighet och på kommunikation med motparten endast efter särskilt beslut. Någon regel (motsvarande RB 52:11) om att även muntliga förhör kunde an-ordnas efter särskilt beslut fanns inte. Departementschefen delade inte ”den ej sällan framträdande åsikten, att besvärsförfarandet ej under någ-ra omständigheter medgiver förhandling inför överdomstolen”.739 Han medgav förvisso att förfarandet var sådant att ”förhandling med parterna ofta endast med stor omgång och svårighet kan åstadkommas”, men an-såg att det inte fanns några hinder att stadga vad som redan förekom (bl.a. i anslutning till ”ej sällan” inträffande vittnesförhör i överinstans). Ett uttryckligt stadgande om muntligt förhör i besvärsmål infördes i ÄRB 27:15 för att ”undanröja varje tvivel om domstolens befogenhet i berörda hänseende” och för att även här bidra till ”ökat anlitande av ifrågavarande,
736 NJA II 1901 nr 5 s. 83; HD-minoriteten hänvisade bl.a. till lagstiftningsprincipen att ”man i lagändringar, synnerligast beträffande processen, ej bör gå längre än vad förhål-landena kräva”. Jfr 12.9 nedan.
737 NJA II 1901 nr 5 s. 85 f. (min kurs.)
738 NJA II 1901 nr 5 s. 107 ff. Jfr bl.a. SOU 1991:106 s. 685 ff.
739 Tre justitieråd gav i HD:s yttrande uttryck för en sådan synpunkt, bl.a. med hänvis-ning till NLB, och det med en sådan styrka att de tycks ha menat att lagstiftaren skulle vara principiellt förhindrad att alls stadga en möjlighet att hålla muntliga förhör i besvärs-mål, se NJA II 1901 nr 5 s. 108 f. Jfr Kallenberg (1922) s. 336 f.
för närvarande endast sällan begagnade utväg”.740 I brottmål stadgades i ÄRB 29:19 att utebliven part skulle kunna hämtas till rätten; i övrigt överensstämde reglerna om kallelse till förhör med de i vädjade mål.
Svårigheterna att åstadkomma kommunikation mellan överdomstolen och, de i besvärsmålen ofta ombudslösa, parterna kunde övervinnas utan större svårighet, menade departementschefen. Att svårigheterna kunde vara större än i vädjade mål fick dock genomslag såtillvida att utebliven svarande endast såvitt möjligt skulle inkallas till förhöret (vilket kom till uttryck i ÄRB 27:12).741
En regel om partsförhör ”till vinnande av upplysning rörande viss om-ständighet” motsvarande de nya hovrättsreglerna infördes även avseende HD (ÄRB 30:30), där den tidigare utvecklingen liknade den i hovrät-terna. Några självständiga överväganden om regelns utformning och till-lämpning gjordes inte, utan såväl lagtexten som förarbetena utgjordes av hänvisningar till hovrättsreglerna.742
Genom 1901 års överrättsreform upphävdes hela 22 kap. ÄRB och där-med avskaffades bestämmelserna om upprättande av skriftliga berättelser, vilka främst hade avsett vädjade mål. Dessa berättelser (ett slags prome-morior) utgjorde en översikt över målet ifråga och kan närmast liknas vid de skriftliga sammanställningar som idag kan upprättas av HovR med stöd av RB 50:12a. I likhet med sådana skulle den skriftliga berättelsen tillställas parterna, men dessa skulle därtill föreläggas vid vite att var för sig genomläsa, godkänna och återställa berättelsen till domstolen. Det avsedda, men sedan lång tid förfelade, syftet var att parten skulle kunna kontrollera att hans påståenden hade blivit rätt uppfattade av referenten inför dennes föredragning av målet.743 Departementschefen förnekade inte att de skriftliga berättelserna, använda enligt sitt syfte, kunde vara värdefulla, men pekade samtidigt på att många typer av mål – bl.a. alla besvärsmål – redan, utan någon som helst olägenhet, avgjordes utan att någon sådan berättelse upprättades.744
Någon ”giltig anledning till berättelsens bibehållande” kunde departe-mentschefen nu inte se, även om Svea hovrätt inte hade fått stöd av de två andra hovrätterna för sin bakomliggande petition om att avskaffa dem.745
740 Se till st. NJA II 1901 nr 5 s. 4, 7 f. och 107–109.
741 NJA II 1901 nr 5 s. 103 ff. och 107 ff.
742 NJA II 1901 nr 5 s. 143; jfr Fahlcrantz (1903) s. 563 ff. och Kallenberg (1922) s. 323 om förhållandena i HD i här aktuella avseenden.
743 Redan i slutet av 1700-talet hade berättelsen kommit att bli ett sådant proformado-kument, se vidare 9.1 nedan.
744 NJA II 1901 nr 5 s. 47 ff.; jfr Fahlcrantz (1903) s. 550.
745 HD lämnade däremot förslaget utan erinran. Endast justitierådet Karl Georg Lind-bäck antecknade en avvikande mening. Han menade att berättelserna, som parternas
Berättelsens underskrivande efter granskning (av de notoriskt oinsatta hovrättsombuden) hade nämligen kommit att bli en tom formalitet, vars enda funktion var att utgöra fatalietid för att begära muntligt förhör, som ju hädanefter skulle kunna hållas oberoende av parts begäran.746 Någon erinran mot berättelsens innehåll förekom, om alls, ytterligt sällan. De-partementschefen yttrade mot denna bakgrund att:747
[U]nder sådana omständigheter [kan] icke heller domstolen, utan uppoff-ring av den materiella rätten, i underskrivandet se ett godkännande av den uppfattning, som i berättelsen vunnit uttryck. Någon ändring i dessa för-hållanden lär ej heller stå att vinna utan en mera vittgående reform av över-rättsförfarandet än den, varom nu kan bliva fråga.
Samma skäl mot ett bibehållande kunde, enligt departementschefen, rik-tas såväl mot de berättelser, som enligt 30:13 ÄRB utfärdades i mål hos HD, som mot de – dessutom inte längre tillämpade eller lämpliga – reg-lerna i ÄRB 22:1 om befogenhet för vissa underrätter att, i där anhängigt mål, utfärda berättelse. Även dessa regler avskaffades alltså följdriktigt. Det kvarstående behov som kunde finnas av att i förväg upprätta förslag till domens rubrik skulle helt enkelt lösas genom ändringar i hovrätternas arbetsordningar.748
Även formerna för skriftväxlingen, eller, som den kallades, ”den skrift-liga förhandlingen” i överklagade mål förändrades genom 1901 års re-form. Tidigare hade en begäran om muntligt förhör varit nödvändig för att möjliggöra fortsatt skriftväxling efter avgivande av svaromålet. Detta hade bidragit till att dessa s.k. muntliga förhör, som har berörts, utgjor-des av utväxling av och hänvisningar till skrifter.749 Nu kunde klaganden enligt ÄRB 26:10 inge ytterligare en skrift förutsatt att han förbehöll sig rätten att göra detta i vadeinlagan. Denna bestämmelse föranledde hård kritik från Fahlcrantz, på grund av dess formalistiska slag mot den som hade glömt att framställa en sådan begäran ”eller trott det obehövligt”.750
Som Kallenberg framhöll fanns dock ingen preklusionsregel kopplad till
enda kontrollmedel och därmed en viktig rättssäkerhetsgaranti, borde bibehållas i över-rätterna och helst åter författas med den fullständighet, som gällande lag påbjöd. Se till st. NJA II 1901 nr 5 s. 47 resp. 48 f. Jfr Bendz (1935) s. 247 och Fahlcrantz (1903) s. 417.
746 NJA II 1901 nr 5 s. 82
747 NJA II 1901 nr 5 s. 47
748 NJA II 1901 nr 5 s. 48–50 och 82. Om innehållet i rubriken (”det för känneteck-nande av målet, varom fråga är, allra nödvändigaste”), se Kallenberg (1922) s. 233 not 5. Se därtill ang. berättelser (o.d.) hos HD Fahlcrantz (1903) s. 540 ff. samt 565 ff. och vid underrätterna Uppström (1884 a) s. 163.
749 Se NJA II 1901 nr 5 s. 77 och not 641 ovan.
750 Fahlcrantz (1903) s. 417; jfr Eerikäinen (1970) s. 97.
stadgandet. Det innebar att inkomna skrifter skulle beaktas av HovR, så länge målet inte hade upptagits till avgörande.751
En ”ringa återstod” av ett förut till stor del muntligt förfarande, som med tiden hade nedsjunkit till en ”tom formalitet”, var hovrätternas
of-fentliga upprop i vädjade mål.752 Vid dessa inlämnades skriftligt svaromål inför HovR själv, sedan vadeinlagan hade inlämnats. Dessa upprop av-skaffades nu med hänvisning till onödig omgång och tidsutdräkt. Där-med kom all skriftväxling att hanteras genom en hovrättstjänsteman (se-kreterare eller aktuarie).753
8.2.3 Konsekvenser
Mot bakgrund av de tidigare muntlighetsfrämjande strävandena och den i stort sett enhälliga kritiken mot utvecklingen i praxis är innebörden av 1901 års överrättsreform anmärkningsvärd. Lagen av den 14 juni 1901 sanktionerade närmast utvecklingen i överrätternas praxis. Överrättsför-farandets huvudprinciper berördes, som avsett, knappast av reformen.754
Förändringarna var till stor del av formell art och innebar i övrigt sna-rast ”ett befästande av det hävdvunna skriftliga systemet”.755 Att reglernas genomslag i praktiken blev så litet att reformförsöket beskrivits som
fi-asko har redan berörts (i 8.1.1). Med Fahlcrantz’ förvisso tillspetsade ord
fastslog lagändringarna resultatet av ”den rättsförtorkande praxis, som rått i överrätterna under senaste tider, och som strider lika mycket emot 1734 års lags tydliga avsikt och anda, som emot den därur flytande förra praxis”.756
Enligt Fahlcrantz’ mening, uttryckt kort efter ikraftträdandet av den nya lagen, hade denna ”även medräknat att den talar om förhör i besvärsmål – högst väsentligt avknappat parternas befogenheter enligt förut gällande lag och i många hänseenden deras befogenheter till och med enligt senast rådande praxis”. De beslutade ändringarna hade enligt honom ”fastslagit processens karaktär av, främst, en ordningssak”. Den enligt hans mening viktigaste innebörden av en processreform, ”rättsskipningens ökade