Permanent användning av videokonferens

Domstolsverket (DV), som fick i uppgift att genomföra och utvärdera försöksverksamheten med videokonferens i domstol, slutrapporterade densamma avseende allmän domstol i juni 2002 (DV-rapport 2002:5) och i februari 2004 avseende allmän förvaltningsdomstol (DV-rapport 2004:1). Rapporterna byggde på 115 (vid det senare tillfället 245) res-pektive åtta rapporterade användningstillfällen. Ifråga om de allmänna domstolarna konkluderade verket:1151

De kvalitativa vinsterna och vinsterna för samhället i övrigt av att domsto-larna kan erbjuda möjligheter att utföra talan och närvara som vittne m.m. på ”distans” måste bedömas som stora. DV:s bedömning är att möjligheter-na till videokonferens efter försöksperioden bör permanentas och att video-konferenstekniken successivt bör införas i samtliga allmänna domstol[ar].

1150 Prop. 2004/05:131 s. 1

1151 DV-rapport 2002:5 s. 22

Bland det DV framhävde till grund för sin inställning var den mins-kade risken för inställda förhandlingar vid förhinder av olika slag, att kvaliteten på ett förhör genom videokonferens är betydligt högre än om förhöret hade hållits per telefon och att parternas kostnader för egen och vittnens inställelse kan hållas nere och därmed möjliggöra talan vid dom-stol även i fall då tvistevärdet inte är så högt.1152 Vidare framhävde DV de förbättrade möjligheten att anlita tolkar och sakkunniga samt att låta rädda vittnen och målsägande delta vid förhandlingen men befinna sig i en annan lokal eller ”på en helt annan (hemlig) ort” än den där rätte-gången hålls.

Med hänsyn till den blygsamma användningsfrekvensen i förvaltnings-domstol ansåg DV att det var för tidigt att göra en slutlig bedömning av hur frekvent användningen där skulle kunna bli och hur stora be-sparingar som skulle kunna göras.1153 Inte desto mindre uttalade verket som sin mening att även försökslagstiftningen avseende dessa domstolar borde permanentas. Att videoanvändning i rättegång inte skulle stanna på försöksstadiet stod förvisso, som vi sett (i 11.2.4), klart redan när för-söksordningarna inleddes. Det var endast användningens omfattning som skulle avgöras på grundval av dessa.

Utvärderingen av videoförsöksverksamheten uppvisade flera likheter med utvärderingen av telefonförsöksverksamheten 1981.1154 I de aktu-ella rapporterna redovisades och kommenterades fördelningen på olika personkategorier, mål- och förhandlingstyper, deltagande domstolar och platser där den videonärvarande vistats. Vidare redovisades och kom-menterades det praktiska genomförandet, uppskattade tidsvinster och inbesparade kostnader, tekniska olägenheter med och beskaffenheten av den videotekniska utrustningen, kostnader för verksamheten med mera liknande. Vid sex tillfällen hade en begäran om videokonferens avsla-gits i allmän domstol. Om dessa tillfällen uttalades i DV-rapport 2002:5 (s. 11 f.):

Anledningarna till avslag har varit att någon av parterna motsatt sig att närvara genom videokonferens eller att en av parterna motsatt sig att mot-parten närvarar på detta sätt. En åklagares begäran om att vid hovrättsför-handling (fråga om påföljd) få delta genom videokonferens har avslagits med den motiveringen att det med hänsyn till den utdömda påföljden vid tingsätten (fängelse tre månader för flera fall av grovt rattfylleri och olovlig

1152 Se till detta st. DV-rapport 2002:5 s. 22.

1153 Se, liksom till det närmast följande, DV-rapport 2004:1 s. 14.

körning) sammanställt med vad som framkommit om den tilltalades per-sonliga förhållanden får anses innebära att det inte är lämpligt att någon av parterna inställer sig genom videokonferens.

Lämplighetens gränser berördes inte närmare, trots att tillämpningsrådet för videokonferens hade gjorts ”tämligen [respektive] relativt om-fattande” för att bereda ett gott underlag under försöksperioden.1155 I teleförsöksrapporten gjorde DV inte ens någon ansats att jämföra utfal-let med personlig inställelse annat än i tid och pengar. Däremot utgjor-des en av de frågor som, i samband med användning av videokonferens, ställdes till försöksdomstolarna Hur har processmaterialet påverkats genom

användningen av videoteknik [jämfört med personlig inställelse i rättssalen och med användning av telefon]?1156 Detta är ju en högst adekvat frågeställ-ning, vilken beklagligtvis inte rimligen kunde besvaras på grundval av försöksordningen. Det hindrade inte domstolarna från att försöka – bl.a. anfördes (med min kurs.) avseende allmän domstol:1157

Av 74 rapporter framgår att försöksdomstolarna har ansett att användningen av videokonferens inte alls har påverkat processmaterialet, av 11 rapporter framgår att processmaterialet enligt domstolarna har blivit bättre och av 5 rapporter framgår att processmaterialet blivit sämre. De flesta som angi-vit att processmaterialet har bliangi-vit bättre har inte lämnat någon motivering till sitt svar. En domstol som angivit att processmaterialet har blivit bättre genom videokonferens har förklarat att målsäganden som deltog genom vi-deokonferens var så skrämd och negativ till rättegången att hon aldrig skulle ha kunnat förmås att komma till förhandlingen och utan hennes medver-kan hade åklagaren sannolikt fått lägga ned åtalet i dess väsentligaste delar. En annan domstol som genomfört förhör genom videokonferens med två vittnen (enligt rapporten en professor och en läkare) har i rapporten till DV framfört att de förhör som genomfördes genom videokonferens i jämförelse med

ett annat förhör i samma mål som genomfördes som ett telefonförhör var oerhört mycket mer givande. Anledningen till att processmaterialet har blivit sämre

har angivits bero på bl.a. dåligt ljud och ryckig bild och att förhören då inte blivit bättre än vad ett telefonförhör skulle ha varit.

1155 Se prop. 1998/99:65 s. 10 resp. prop. 1999/2000:142 s. 22.

1156 se DV-rapport 2002:5 s. 11 resp. bilaga 1 till DV-rapport 2004:1. Övriga frågor avsåg sådant som personkategorier, mål- och förhandlingstyper, platser där den videonärva-rande vistats, det praktiska genomfövideonärva-randet i övrigt, uppskattade tidsvinster och tekniska olägenheter.

1157 DV-rapport 2002:5 s. 17; jfr s. 19 (med min kurs.) där ”[d]e allra flesta” av de dom-stolar som tillfrågats om vad de tror inte har ansett att det finns någon ”risk för att t.ex. parters och vittnens utsagor kan påverkas av att uppgifterna lämnas genom videokonfe-rens”.

Utvärderingen av försöksverksamheten i allmän förvaltningsdomstol var betydligt mer specifik och detaljerad än motsvarande i allmän domstol. Detta var både möjligt och nödvändigt på grund av den låga nyttjande-graden. Om påverkan på processmaterialet hette det bl.a.:1158

Två domstolar menar att det kan finnas en viss risk att processmaterialet försämras när videokonferens används. Den som skall höras inser kanske inte lika lätt allvaret i situationen och respekten för domstolen riskerar att försvagas. De andra domstolar som har besvarat frågan har däremot ansett att det normalt inte finns risk för att processmaterialet blir sämre vid video-konferens än vid personlig närvaro.

I likhet med vad jag anmärkt ifråga om telefonanvändning skulle här ha krävts jämförelse med en situation som rätten endast kan spekulera om hur den skulle te sig, nämligen att den fjärrnärvarande faktiskt instäl-ler sig.1159 Att anordna en mer experimentellt inrättad försöksordning, där samma förhörsperson för jämförbarhetens skulle kunde höras på två olika sätt aktualiserades inte. Inte heller åberopades här, som i fallet med telefonanvändning, någon tidigare forskning avsedd att täppa till en kun-skapslucka som denna.

Domstolarnas positiva inställning (om än delvis under förutsättning av förbättrad och utbyggd teknik) och deras rapporter om förhörspersoner-nas positiva inställning avgjorde saken. Förvisso anmärktes:1160 ”Domsto-lar har dock pekat på att det är viktigt att komma ihåg att personlig instäl-lelse fortfarande skall vara huvudregel.” Några skäl till denna inställning angavs lika lite här som när det tidigare gällde telefonanvändning.

Som sagt innebär 2005 års RB-ändringar bl.a. att verksamheten med videokonferens permanentas och utsträcks till att omfatta samtliga all-männa domstolar. I stora delar bygger ändringarna på förslag av 1999 års RU i dess slutbetänkande SOU 2001:103, En modernare rättegång. Utredningen motiverade sin syn på personlig inställelse som fortsatt hu-vudregel på följande sätt, vilket knappast kan ses som en självklart följd av dess generellt anlagda medborgarperpektiv.1161

Användningen av videoteknik – liksom telefon – skall ses som undantags-regler. I grunden bör ligga en stark presumtion för att den som skall delta

1158 DV-rapport 2004:1 s. 12; jfr ang. verkan av själva förhandlingen bl.a. slutet av 12.4 nedan.

1159 Se i och vid not 1103 ff. ovan. I brist på sådant jämförelsematerial är man hänvisad till sådana höggradigt spekulativa jämförelser som den ovan kursiverade.

1160 DV-rapport 2002:5 s. 22; jfr i och vid not 1085 f. ovan.

i ett sammanträde infinner sig i rättssalen. Det kan antas att detta ligger väl i linje med medborgarnas uppfattning om hur ett sammanträde i domstol skall gå till.

I beslutade RB 5:10 1 st. stadgas som avsedd huvudregel att parter och andra som skall delta i ett sammanträde inför rätten skall infinna sig i rättssalen eller där sammanträdet annars hålls. Regeringen motiverade denna grundläggande ordning på ett något annat sätt än 1999 års RU:1162

Det som prövas i våra domstolar är i allmänhet mycket viktigt för de in-blandade. Även om videokonferens innebär ett i flera avseenden bättre kommunikationssätt än telefon, kan videotekniken inte i alla situationer till fullo förmedla intryck och upplevelser på samma sätt som den personliga närvaron kan göra såväl mellan rätten och parterna som mellan parterna sinsemellan. Inställelse i rättssalen kan i sig också ha en psykologisk bety-delse för såväl parter som vittnen och andra förhörspersoner. Huvudregeln bör därför – som utredningen anfört – även fortsättningsvis vara att den som skall delta i ett sammanträde infinner sig i rättssalen eller där samman-trädet annars hålls. Det bör framgå direkt av lagtexten. Detta innebär att användning av videokonferens bör ses som ett komplement till reglerna om fysisk inställelse i rättssalen.

Betoningen av de inblandades upplevelse eller intryck av processen an-knyter till utredningens uttalande men går längre. Denna betoning är anmärkningsvärd. Som vi återkommer till i kap. 12 är det här fråga om sällan uppmärksammade men betydelsefulla grunder för val av handlägg-ningsform.1163 Inte heller i samband med tillkomsten av en modernare rättegång har sådana grunder konsekvent givits något större genomslag, citerade uttalanden till trots.1164

Nämnda RB 5:10 kommer att vara generellt tillämplig, så att ingen typ av sammanträde, instans eller kategori deltagare i sig utesluts från reglernas tillämpningsområde. Någon uttrycklig begränsning avseende

tilltalade i vissa fall som varit tillämplig enligt videoförsökslagstiftningen

kommer alltså inte att gälla. I anslutning till 1999 års RU uttalade reger-ingen angående denna generella tillämplighet:1165 ”Denna utformning är också den som använts i [video]försökslagstiftningen, dock med undan-tag för tilltalade i vissa fall. Enligt Domstolsverkets utvärdering har den lagstiftningen fungerat väl.” Att värdet av utvärderingen kan ifrågasättas har jag berört ovan. Något försök med en så omfattande ordning som

1162 Prop. 2004/05:131 s. 90; se därtill a.prop. s. 224.

1163 Se bl.a. 12.8 samt i och vid not 1135 ff. nedan.

1164 Jfr bl.a. i och vid not 1560 ff. nedan.

1165 Prop. 2004/05:131 s. 89; se därtill SOU 2001:103 s. 92 ff.

den avsedda finns inte alls att falla tillbaka på. Genom att bestämmel-serna även kommer att gälla ren ljudöverföring försvinner dessutom de begränsningar som har stadgats för telefonanvändning i mer än 25 år. Formellt kommer telefon och videoanvändning således att vara tillämp-liga i samma utsträckning.1166 En åtskillnad i tillämplighet är förvisso av-sedd, men överlämnas nu till domstolarnas lämplighetsbedömning.1167

Att i lag, som hittills, uttryckligen utesluta viss tillämpning avvisade re-geringen med bl.a. följande resonemang:1168

Nackdelen med en sådan lösning är svårigheten att förutse alla situationer där ett deltagande genom videokonferens i det enskilda fallet alltid skulle vara otänkbart. En sådan detaljerad utformning inbjuder även till motsats-slut som kan vara olyckliga. Ett annat alternativ är att ge bestämmelsen en generell utformning. Fördelen med en sådan lösning är ökad flexibilitet och större möjligheter att anpassa handläggningen till vad som kan vara lämp-ligt i det enskilda fallet. [- - -]

Att vissa kategorier av deltagare vid sammanträden av viss karaktär som regel inte bör delta genom videokonferens utgör inte tillräckliga skäl för att direkt i lag förbjuda sådant deltagande.

Enligt RB 5:10 2 st. får rätten, om det finns skäl för det, besluta att en part eller annan som avses i 1 st. skall delta genom ljudöverföring eller ljud- och

bildöverföring i stället för att infinna sig i rättssalen.1169 Vid bedömningen av om det finns sådana skäl skall rätten särskilt beakta de kostnader eller olägenheter som skulle uppkomma vid ett deltagande enligt huvudregeln och om någon som skall delta i sammanträdet känner påtaglig rädsla för att vara närvarande i rättssalen. De så kallade rädslefallen har tidigare inte ansetts utgöra något starkt skäl för telefonanvändning, men en annan be-dömning har alltså gjorts av videoteknik o.d.1170 I första hand skall dock möjligheten till medhörning alltid övervägas i första hand.1171 Genom

1166 Se prop. 2004/05:131 s. 98: ”Regeringen anser att reglerna om i vilka sammanhang någon skall få delta genom videokonferens eller per telefon så långt som möjligt bör vara överensstämmande. Detta gör reglerna mer överskådliga och får antas allmänt sett underlätta tillämpningen.” Jfr SOU 2001:103 s. 109 ff., som inte gick fullt så långt i sin harmoniseringssträvan.

1167 I prop. 2004/05:131 s. 226 uttalas: ”Möjligheten att delta genom ljud- och bild-överföring bör normalt väljas framför ljudbild-överföring.” Se därtill a.prop. s. 97 ff. och SOU 2001:103 s. 92.

1168 Prop. 2004/05:131 s. 89; liknande a.prop. s. 97 ff.

1169 Termerna är avsedda att, till skillnad från video- eller telefonkonferens, vara teknikneu-trala. Se till detta st. prop. 2004/05:131 s. 224 ff.

1170 Jfr NJA 1998 s. 862 och se SOU 1998:40 s. 317, SOU 2001:103 s. 94 f. samt prop. 1998/99:65 s. 22 ff. och 30.

1171 I prop. 2004/05:131 s. 225 uttalas: ”Genom att rädslan skall vara påtaglig markeras en viss skillnad mot den situationen att någon enligt [RB 36:18] behöver visas ut ur

rätts-beslutade ändringar i RB 36:18 kodifieras gällande praxis ifråga om sådan ljudöverföring och tillkommer möjligheten till ”medseende”.1172

Deltagande genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring får, enligt 3 st. i beslutade RB 5:10, inte ske, om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständigheter. Tröskeln för deltagande av detta medelbara slag är alltså låg, lagtekniskt nedslipad i två omgångar som den är. För det första räcker det, enligt 2 st., att ”det finns skäl” för beslut om detta, vilket i praktiken knappast kan betraktas som någon begränsning alls.1173 För det andra får deltagandet inte vara

olämpligt. Detta krav innebär förvisso en viss skärpning avseende några,

närmast hypotetiska, undantagsfall. Hittills har ju även i sig olämplig vändning av telefon eller videokonferens varit formellt tillåten att an-vända om en persons inställelse i rättssalen skulle föra med sig orimliga kostnader eller olägenheter.1174 Lagrådet anmärkte mot denna konstruk-tion vid behandlingen av lagrådsremissen om försöksverksamhet med videokonferens i rättegång.1175 1999 års RU påpekade härtill att ”även villkoren för att använda telefon bygger på den av Lagrådet påpekade spänningen” och att ”[u]tformningen av reglerna […] såvitt är känt inte [har] lett till någon komplikation”.1176 Utredningen, och regeringen med den, valde likväl att ta hänsyn till lagrådets kritik. Det gjordes dock inte genom att generellt föreskriva hittills rådande krav på att tekniken ifråga får användas om det är lämpligt, utan, som vi sett, genom kravet på att det inte är olämpligt. Frånvaron av olämplighet kan uppfattas som mindre krävande än lämplighet och i så fall är kravet nu lägre ställt än tidigare. Valet av denna konstruktion rimmar illa med den avsedda huvudregeln i RB 5:10 1 st. Till detta kan läggas att den vägledning för (o)lämpligh etsbedömningen som lämnas vid sidan om lagen är påfallande vag – så t.ex.:1177

salen när ett vittne eller en målsägande skall höras.”

1172 Se prop. 2004/05:131 s. 99 ff. och 238 f. samt SOU 2001:103 s. 96 ff.

1173 Jfr regleringen av prövningstillståndsprövning utan föregående skriftväxling behand-lad i och vid not 366 ff. ovan.

1174 Se i och vid not 1453 med hänvisningar nedan.

1175 Se prop. 1998/99:65 s. 47, där lagrådet bl.a. uttalade att utrymmet för en alternativ bedömning enligt undantagsbestämmelsen ”i praktiken kan bli ytterst varierande” och vidare att det i ”mer extrema fall [- - -] rent av [skulle] kunna te sig stötande att överhu-vudtaget beakta kostnadsaspekter.”

1176 SOU 2001:103 s. 93; i a.bet. s. 92 uttalades: ”Villkoren för att få närvara per telefon är i dag väl inarbetade i domstolarnas praxis. Villkoren har visat sig fungera också när det gäller videokonferens.”

1177 Prop. 2004/05:131 s. 226

Rätten skall således vid sin prövning göra en helhetsbedömning av samt-liga relevanta omständigheter och då särskilt göra en intresseavvägning av framför allt ändamålet med personens inställelse och anledningen till att denna person bör delta genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Betydelsen av att personen infinner sig i rättssalen måste vägas mot de om-ständigheter som talar för att han eller hon i stället deltar i sammanträdet genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Utgångspunkten är att ändamålet med sammanträdet och personens deltagande skall bli tillgodo-sett även om en person deltar genom ljudöverföring eller ljud- och bild-överföring. Likaså måste bevisningen kunna värderas på ett tillfredställande sätt även om bevisupptagningen sker genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring.

Till det som exempelvis skall beaktas vid bedömningen är personens roll, målets karaktär och det som skall avhandlas (t.ex. bevisvärdering eller förlikningsdiskussioner, vid vilka personlig närvaro tycks förordas).1178

Bland de få mer konkreta anvisningarna finns den att ”det normalt fram-står som mindre lämpligt” att deltagande sker genom ljudöverföring el-ler ljud- och bildöverföring vid förhandlingar enligt LUL och då särskilt vad avser den unge.1179 För att tillämpa videokonferens vid prövning av allvarlig brottslighet eller där en person som önskar delta genom video-konferens utgör den avgörande eller enda bevisningen, måste starka skäl föreligga, heter det vidare och slutligen:1180 ”Det kan naturligtvis finnas situationer där en persons närvaro i rättssalen bedöms vara så avgörande att tekniken inte kan användas, oavsett hur starka skäl för detta som an-förs, eftersom det aldrig får vara olämpligt med ett sådant deltagande.” Men det skall tydligen mycket till, kan man konstatera.

Den starka flexibilitetssträvan har lett till en reglering, vars praktiska tillämpning kommer att bli starkt avhängig domstolarnas inställning till olika handläggningsformers (o)lämplighet och vilka värden som förtjänar beaktande vid valet mellan olika sådana former. Enligt förarbetena ”bör normalt stor hänsyn tas till parternas uppfattning” i frågan om ett delta-gande skall ske genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring, men det är alltjämt rätten som har det yttersta ansvaret.1181 Vidare uttalas bl.a. följande om parternas inflytande:

1178 Se prop. 2004/05:131 s. 225.

1179 Prop. 2004/05:131 s. 226; jfr 4.3 ovan och not 1646 nedan.

1180 Prop. 2004/05:131 s. 95 f.; jfr SOU 2001:103 s. 96, som håller hårdare på den tänkta huvudregeln.

1181 Se, liksom till det närmast följande, prop. 2004/05:131 s. 225 f.; liknande SOU 2001:103 s. 94 f. Om partsinflytande se vidare 12.7.1 nedan.

Som regel bör det inte komma i fråga att mot en parts vilja besluta att denne skall delta genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Undantag bör dock kunna göras för de fall det framstår som motiverat med ett sådant deltagande. Det kan bl.a. gälla vid omhäktningsförhandlingar, om betydel-sen av att parten infinner sig i rättssalen inte bedöms uppväga t.ex. de kost-nader eller olägenheter som då skulle uppkomma. När det gäller personer som skall höras i bevissyfte måste i allmänhet stor hänsyn tas till önskemål från den part som åberopat bevisningen. Även motpartens uppfattning kan i många fall vara relevant och bör därför beaktas. Om parterna, framför allt i dispositiva tvistemål, är ense om att en person kan delta genom ljud- och bildöverföring, saknas det i allmänhet anledning för rätten att göra en an-nan bedömning.

När valet av deltagande genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverfö-ring väl är träffat är det nu slut på den frivillighet som hittills har gällt för