Historik

Antalet fristående skolor i Sverige var litet ända fram till 1990. Av t.ex. Skollag för kvalitet och likvärdighet (SOU 2002:121) och Skolor som alla andra (Skol-verket, 2005 a) framgår att bara en halv procent av eleverna i Sverige fick sin utbildning i dessa skolor mot dagens cirka åtta procent. Skolorna finansierades främst genom elevavgifter. I vissa fall utgick statsbidrag, men regeringen hade då en restriktiv inställning till bidrag och det fanns krav på att skolorna skulle komplettera de offentliga skolorna i något avseende. Fram till 1980-talet åter-fanns bestämmelser om statsbidrag till fristående skolor på gymnasial nivå i ett antal förordningar, för olika typer av skolor. Gemensamt för flertalet var att bidrag utgick till skolledar- och lärarlöner. I vissa fall var anställningarna vid denna tid statligt reglerade. I förordningen (1966:115 i SOU 1983:1) om statsbidrag till driftskostnader för viss kommunal utbildning finner man att bidrag lämnades till avlöningskostnader enligt samma grunder som gällde för kommunens gymnasieskolor. Begreppet samma grunder återkommer senare i lagstiftningen och är, även om innebörden nu är vidare, ett av huvudbegrep-pen i de bestämmelser som gäller bidrag till fristående skolor i dag.

I början av 1980-talet ändrades reglerna så att bidraget till fristående grund-skolor fastställdes med ett visst belopp per elev som regeringen justerade för varje redovisningsår (1983:97). Regeringen uppger i propositionen Om sko-lor med enskild huvudman m.m. (prop. 1982/83:1) att om en del elever inte nyttjade sin rätt till skolgång i det allmänna skolväsendet, utan i stället valde en fristående skola skulle staten få mindre kostnader, vilket skulle medföra ett utrymme för att ge bidrag till fristående skolor. Skolorna kunde få bidrag efter att ha funnits i tre års tid. Utgångsbeloppet var 5 000 kr per elev, ungefär

hälften av statsbidraget per elev i det allmänna skolväsendet. Beloppet diffe-rentierades med hjälp av faktorn 0,80 för elever på dåvarande lågstadiet, 0,95 för elever på mellanstadiet och 1,25 för elever på högstadiet. Av betänkandet Fristående skolor för inte längre skolpliktiga elever (SOU 1983:1) framgår att dif-ferentieringen gjordes bl.a. på grund av olika antal veckotimmar och skillnad i lärarlöner. Bidraget lämnades för ett kalenderår, i sammanhanget benämnt bidragsår, på grundval av antalet bidragsberättigade elever den 15 september föregående bidragsår. Skolan finansierades även av elevavgifter, vilka skulle vara skäliga ”med hänsyn till rimliga kostnader för verksamheten och omständig-heterna i övrigt” (1983:97). För att komma i fråga för bidrag krävdes att skolan skulle ha en särskild prägel och vara ett komplement till det allmänna skolväsendet.

År 1984 infördes en mer enhetlig och generell reglering av villkoren för statsbidrag till fristående gymnasieskolor (1984:573). Fler skolor fick nu möj-lighet att erhålla statsbidrag. Det var regeringen som från fall till fall avgjorde om en skola skulle bli bidragsberättigad. Skolorna finansierades ännu delvis av elevavgifter. Statliga bidrag beräknades för lönekostnader och i vissa fall även för andra kostnader, t.ex. hemspråksundervisning. Huvudmannen kunde fritt bestämma hur bidragen skulle användas. Bidraget beräknades nu per elev och redovisningsår, dvs. 1 juli–30 juni. Regeringen fastställde ett högsta antal års-elevplatser som en skola kunde få bidrag för. Det belopp som regeringen fast-ställt som bidrag för en elev på högstadiet var utgångspunkt även för bidragen till fristående gymnasieskolor. Beloppet multiplicerades sedan med en faktor som regeringen fastställt för utbildningen vid respektive skola. Ett preliminärt statsbidrag utbetalades vid vissa tillfällen under året och bidraget slutreglerades efter varje redovisningsårs utgång på grundval av rekvisition från huvudman-nen. Den fristående huvudmannen var bl.a. skyldig att redovisa antalet elever vid ett visst datum varje år.

För särskolan lagstiftades om statsbidrag till fristående särskolor i och med 1985 års skollag (1985:1100). Bestämmelserna gällde då sådana skolor som året innan fått bidrag enligt 1968 års bestämmelser om bidrag för omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Vid beräkningen av bidrag gällde samma bestämmelser som för landstingskommunala och kommunala särskolor.

Bidraget utgick från bestämmelser om bl.a. lönekostnader, grund-, tilläggs- och kompletteringsresurser och beräknades per redovisningsår (1986:188).

Bidraget per elev i en fristående grundskola höjdes till 13 000 kr 1991 och skolorna fick bidrag redan sitt första verksamhetsår, vilket framgår av bilaga 10 till regeringens budgetproposition (prop. 1990/91:100). Många kommuner lämnade dessutom frivilligt någon form av bidrag, motsvarande den besparing

som gjordes på t.ex. läromedel och skolmåltider. Exempelvis upplät kommu-nen lokaler eller lät eleverna ta del av kommukommu-nens skolhälsovård.

År 1992 bestämdes att alla elever skulle ingå i sektorsbidraget för skolan (1992:710), vilket bl.a. beräknades i form av en grundresurs och två special-resurser. Den första specialresursen skulle kompensera kommuner med hög andel elever i behov av extra stödinsatser och den andra specialresursen kommuner med hög andel elever som hade rätt till hemspråksundervisning, studiehandledning på hemspråk eller svenska som andraspråk (1992:1082).

Kommunen, där den fristående skolan var belägen, skulle lämna ett bidrag om minst 85 procent av genomsnittskostnaden per elev i grundskolan. Avdrag fick göras för kommunens ansvar att bereda utbildning för alla elever, den så kall-lade skolpliktskostnaden. Tog skolan emot elever från annan kommun hade skolan rätt till bidrag från elevens hemkommun. Elevernas hemkommuner blev 1993 skyldiga att betala bidrag per elev till en fristående grundskola.

Bidraget beräknades fortfarande per stadium. Skolan hade ännu rätt att ta ut skäliga elevavgifter (1993:800).

För elever i särskolan fastställdes ett belopp per elev av regeringen

(1993:888). I underlaget för bidraget ingick de elever som hade rätt till insat-ser enligt lagen (1993:387) om stöd och insat-service till vissa funktionshindrade.

För dessa skolor gick man således ifrån ett bidragssystem där man tidigare ut-gått från samma grunder som för lanstingskommunala och kommunala skolor.

För fristående gymnasieskolor ändrades reglerna 1994 och fristående gym-nasieskolor som ställts under statlig tillsyn av regeringen fick rätt till bidrag från elevernas hemkommuner i stället för statsbidrag (1994:739). Hemkom-munen skulle betala ett belopp per program, vilket framgick av förordningen om offentligt stöd till fristående skolor (1996:564), såvida inte den fristående skolan och kommunen kom överens om något annat. Om utbildningen avsåg grenen musik inom det estetiska programmet skulle beloppet för programmet räknas upp med en viss faktor.

Bidraget om 85 procent av genomsnittskostnaden per elev i grundskolan sänktes 1995 till 75 procent och beräknades per elev och årskurs (1995:816).

Indelningen i stadier togs bort i och med 1994 års läroplan för det obligato-riska skolväsendet. I skollagen gjordes dock ett tillägg där man pekade på att kommunen, när den bestämde bidragets storlek, skulle beakta om den fristå-ende skolan hade särskilda kostnader för skolhälsovård och särskilt stöd. Dess-utom skulle kommunen ta hänsyn till eventuella merkostnader på grund av det enskilda huvudmannaskapet. Detta kunde alltså innebära att bidraget blev högre än 75 procent av genomsnittskostnaden. Regeringen hänvisade dock i propositionen Ändring av bidragsbestämmelserna för fristående skolor godkända

för vanlig skolplikt m.m. (prop. 1994/95:157) till ett pågående kommittéarbete som skulle utreda bidragsfrågan ytterligare. Målet var att komma fram till ett bidragssystem där resurser skulle fördelas med hänsyn tagen till skolornas och elevernas olika behov.

År 1997 kom ett nytt system där hemkommunen skulle lämna bidrag till en fristående grundskola efter samma grunder som vid resurstilldelningen till kommunens egna skolor, skolans åtagande och elevens behov (1996:1044).

Skolorna skulle nu vara avgiftsfria (1997:1212). I regeringens proposition Fri-stående skolor m.m. (prop. 1995/96:200) anges att de friFri-stående skolorna borde inordnas i samma resursfördelningssystem som de kommunala skolorna med t.ex. ett grundbidrag för alla elever och ett tilläggsbidrag för elever i behov av särskilt stöd. Kommunen hade därutöver att beakta att den fristående skolan hade vissa högre kostnader till följd av skillnaden i huvudmannaskap t.ex. vad gäller mervärdesskatt. Kommunen skulle även beakta den fristående skolans samlade kostnader utifrån skolans åtagande och elevens behov. Bidrag skulle utbetalas till de fristående skolorna på ett sådant sätt att de kunde driva sin verksamhet på likvärdiga villkor med kommunens skolor. Detta behövde dock inte innebära samma belopp till de kommunala och de fristående skolorna – elevernas behov och skolans åtagande kunde självfallet variera. Av betänkandet Likvärdig utbildning på lika villkor (SOU 1995:109) framgår även att resurs-tilldelningen till en fristående skola skulle medföra ett så enkelt administrativt system som möjligt.

Utbildningsutskottet menade i betänkandet Fristående skolor m.m.

(1996/97:UbU4) att kommunen måste ha tydliga och utvärderingsbara regler för sin resursfördelning och det förutsattes att den fristående skolan skulle ha insyn i hur bidraget beräknades. Den fristående skolan å sin sida förutsattes i sin ansökan redovisa sitt åtagande, elevernas behov och behov av stödinsatser.

I propositionen Fristående skolor m.m. (prop. 1995/96:200) betonas att denna bidragsmodell skapade möjligheter till öppna diskussioner mellan kommu-nen och den fristående skolan samt att det var angeläget att redan från början försöka bygga in goda relationer. Ett försök att få till stånd en rutin där man utgick från en dialog mellan kommunen och den fristående skolan när bidrags-nivån bestämdes gjordes av Svenska Kommunförbundet. I ett cirkulär till kommunerna pekade förbundet på att det var nödvändigt med dialog för att bidraget skulle bli så korrekt som möjligt (Svenska Kommunförbundet, 1997).

År 1998 lämnade en expertkommitté emellertid betänkandet Uppföljning av resursfördelningssystemet för fristående grundskolor (SOU 1998:112). Av detta framkommer bl.a. att en tredjedel av kommunerna saknade beslut om hur re-surserna till fristående skolor skulle tilldelas och att resursfördelningssystemen såg mycket olika ut mellan kommuner.

För gymnasieskolans del fanns fortfarande belopp som regeringen bestämt såvida kommunen och den fristående skolan inte kommit överens om något annat (1995:1248). Här fanns elevavgifterna fortfarande kvar. Liknande be-stämmelser gällde även för särskolan. För obligatoriska särskolan avsåg man dock att kommunen och skolan skulle komma överens i enlighet med de utgångspunkter som gällde en fristående grundskola (1996:1044). Kom man inte överens gällde det belopp regeringen bestämt. Skäliga elevavgifter fick tas ut, trots de nya bestämmelserna som närmade sig de som gällde en fristående grundskola (1997:1212).

Fristående förskoleklass kom 1999 att omfattas av i princip samma bestäm-melser i bidragshänseende som en fristående skola motsvarande grundskolan (1999:321).

Från och med 2002, då gymnasiala utbildningar inordnades i samma system som övriga fristående skolor, är utbildningen i alla skolor avgiftsfri. Av bl.a.

betänkandet Skollag för kvalitet och likvärdighet (SOU 2002:121) framgår att lika villkor skall gälla för en kommunal och fristående skola och fördelningen av bidrag till fristående skolor skall därför ta sin utgångspunkt i samma system som råder för kommunala skolor, med undantag för gymnasiesärskolan.