Vid några tillfällen beskriver pedagogerna en del av eleverna utifrån aspek- ter av hopplöshet. Pedagogerna beskriver att de givit upp och inte längre tror på pojkarnas förmågor och prestationer. Jag bjuder in en pedagog att beskriva en av eleverna i följande exempel (13).
Exempel 13 (Intervju med pedagog 020529)
1 Yvonne: vad skulle du- (.) hur skulle du beskriva det? 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23
PEDAGOG: han är ju så total (.) han är ju låg i allt (.) han är sen i utvecklingen (.) han har- (.) lågt intellekt (.) socialt handikappad är han ju (3s) han är- (.) han är- (.) han- (.) han är jämnlåg (.) verkligen (3s) han är ett svårt barn därför (2s) tycker jag (.) för det finns liksom inga ljuspunkter att- (.) att *bygga på* (2s) (Yvonne: viss- nej) nej ingen sådan dä- (.) ingen sådan där topp (Yvonne: nej) som man kan liksom ”där” ((klickljud med tungan)) nej (3s) vad han skulle må bra av (.) det var ju att inte- (.) att inte vara i skolan alls tror jag (.) ett tag ((utesluter 3 rader)) ett vanligt familjeliv (.) någon som intresserar sig för honom (.) berättar saker (.) vanliga saker för honom (.) han får vara med (.) det tror jag att han skulle behöva (.) en ganska lång tid egentligen (.) innan han- (3s) börjar över huvudet taget att ta in äh- (.) hm- (.) abstrakta saker (.) teoretiska saker (.) jag tror det (.) men han har för mycket (.) luckor (4s) så han är ganska (.) ja han är låg
Pedagogen inleder direkt att säga ”han är ju så total” och ”han är ju låg i allt”. Hon understryker sin beskrivning genom att använda förklaringar inom ramen för psykologisk diskurs och socialpsykologisk diskurs genom att referera till ”utvecklingen”, ”lågt intellekt” och ”socialt handikappad”. Därefter gör pedagogen en summering ”han är jämnlåg”. Pedagogen över- går sedan till att kategorisera eleven som ”han är ett svårt barn därför” (rad 6-7) och utom hjälp i skolan ”för det finns liksom inga ljuspunkter att- (.) att *bygga på*” (rad 7-9) och ”ingen sådan där topp” (rad 10). Hon förklarar pojkens skolsvårigheter med hans familjeliv. Samtidigt posi- tionerar sig pedagogen som att skolan inte har möjligheter att hjälpa ele- ven utifrån hans individuella behov.
Avslutning
I detta kapitel har jag visat att pedagogerna använder beskrivningar som resurser för att länka vad som anses som elevernas problembeteende till hanterbara administrativa kategorier och vetenskapliga diskurser på en samhällelig nivå. I pedagogernas beskrivningar länkas elevernas skolsvå- righeter till en rad enskilda diskurser; psykologisk diskurs, socialpsykolo- gisk diskurs, pedagogisk/moralisk diskurs och medicinsk diskurs. Andra forskare har visat att dessa diskurser används för att förklara elevers skol- problem under 1900-talet (Börjesson, 1997; Börjesson och Palmblad, 2003a, b; Hjörne och Säljö, 2004a, b). Flera forskare menar att en medi- cinsk förklaringsmodell överväger i dagens samhälle (Börjesson, 1997; Börjesson och Palmblad, 2003a, b; Hjörne, 2004; Hjörne och Säljö, 2004a, b). I mitt material fann jag istället att pedagogerna framför allt åberopar andra diskurser. Vanligast är att pedagogerna kopplar beskriv- ningar av vad som utgör elevernas skolsvårigheter till psykologiska-, soci- alpsykologiska- och pedagogiska/moraliska diskurser. Precis som Hjörne (2004) och Hjörne och Säljö (2004a) fann jag att pedagogerna länkar be- skrivningar av eleverna till diskurser som har cirkulerat i samhället under en längre tidsperiod. Beskrivningarna blir en kraftfull resurs att länka ele- vernas beteende och prestationer till vetenskapliga diskurser. Pedagogerna omvandlar, eller söker efter att omvandla beskrivningar av elevernas pro- blembeteenden till organisatoriskt hanterbara kategorier. Samtidigt kon- strueras elevernas identiteter och pedagogerna positionerar sig som dem som kan hjälpa eleverna i den särskilda undervisningsgruppen.
Till skillnad från andra forskare (Hjörne, 2004; Hjörne och Säljö, 2004a) fann jag att diskurserna inte används så renodlat. Jag fann att pedagogerna blandar diskurser och orienterar mot, vad jag benämner som osäkerhetens diskurs. Pedagogerna beskriver att de inte vet vad det är med eleverna i den
särskilda undervisningsgruppen. En förklaring till att jag funnit att pedago- gerna orienterar sig mot blandade diskurser och mot en osäkerhetens diskurs är att jag bjuder in pedagogerna att resonera om vad som utgör ele- vernas skolsvårigheter i forskningsintervjuer. En annan förklaring till att jag funnit en osäkerhetens diskurs är att pojkarna i den särskilda undervisnings- gruppen inte har diagnoser utan anses ha olika skolsvårigheter. Osäkerhe- tens diskurs i pedagogernas beskrivningar pekar på att det råder en osäker- het om vad som utgör elevernas problem. Eleverna beskriver själva t.ex. att de busar, bråkar, leker, inte kan sitta stilla, inte orkar vänta på fröken och inte kan koncentrera sig (se kapitel 4). Det är som om pedagogerna på ett mångfacetterat sätt söker fasta förklaringar och vetenskapliga diskurser till elevernas problembeteende. Som framgått tilldelas medicinsk kunskap status som förklaringsvärde, men om en elev har en utsatt familjesituation ger det inte samma förståelse och klarhet till elevens svårigheter.
Både jag och pedagogerna är involverade i ett moraliskt arbete och ett identitetsarbete i intervjusituationen (jfr Baker, 1998; Widdicombe och Wooffitt, 1995). Samtidigt som jag framställer mig som en god intervjuare, positionerar sig pedagogerna som professionella pedagoger som kan lösa elevens problem. I beskrivningarna om elevernas svårigheter vävs pedago- gens professionella identitet in. Genom att beskriva brister hos eleverna och ge förklaringar till elevernas skolproblem positionerar sig pedagogerna samtidigt som de har lösningar och kan hjälpa eleverna. Beskrivningarna av eleverna och deras beteende kan relateras till hur pedagogerna framstäl- ler att de ska hjälpa pojkarna. Med tanke på det interaktionsarbete som är en del av intervjusituationen och som vävs in i pedagogernas beskrivningar av eleverna, blir det också svårt att få en ”sann” bild av vilka eleverna i den särskilda undervisningsgruppen är.
När pedagogerna beskriver elevernas egenskaper, omformas elevernas beteende till hanterbara administrativa kategorier samt till olika diskurser. Genom att psykologisera, medikalisera, o.s.v. elevernas beteenden, undviker pedagogerna att diskutera andra möjliga förklaringar. Dessutom görs ele- verna mindre ansvariga för sina problembeteende och sina aktiviteter. Ele- verna uppför sig som de gör för att de anses ha problem. På så vis kan också pedagogerna uttrycka empati och förståelse för eleverna samt presentera lösningar.
Beskrivningsarbetet som produceras i min studie tyder på att pedago- gerna ständigt söker efter att länka vad som utgör elevernas skolsvårighe- ter till en annan kontext, till olika administrativa kategorier och veten- skapliga diskurser. Det framstår som om att pedagogerna inte bara söker efter elevernas egentliga identiteter. Frågan är om inte pedagogerna samti- digt i någon mening söker efter en professionell identitet.