När man ska förändra en byggnad eller en plats för att förbättra tillgängligheten är det betydelsefullt att göra detta på ett var- samt sätt. För att klara balansgången mellan krav på bevarande och tillgänglighet är det en fördel att anlita kunniga arkitekter och antikvarier. Att utforma ändringar och tillägg för ökad till- gänglighet handlar i bästa fall om att med känsla och skicklighet infoga nya byggnadsdelar i den befintliga bebyggelsemiljön på så sätt att gammalt och nytt berikar varandra.
En anpassning till dagens behov och krav är nödvändig Byggnaderna och miljöerna är, hur man än vrider och vänder på skälen för bevarande, till för oss människor och inte för sin egen skull. De måste ibland förändras till nutida behov eller krav.
Anordningar för säkerhet vid användning och brandskydd är accepterade självklarheter. De kan inte alltid döljas, vilket också är accepterat. Tillgänglighetsaspekterna börjar också höra till självklarheterna.
I Riksantikvarieämbetets tävlingsprogram, ”Tillgänglighet till kulturhistoriska miljöer” år 2001 för arkitektstuderande, fram- gick följande:
”Det är ett vitalt samhällsintresse att vårt kulturarv är tillgängligt för alla medborgare och att byggnader och anläggningar kan besökas och användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Platser och verksamheter ska även vara tillgängliga i betydelsen möjliga att ta till sig, uppleva och förstå. …De fem utvalda objekten utgörs av tre byggnader, samtliga statliga byggnadsminnen, och två landskapsmiljöer av mycket
stort kulturhistoriskt värde. De senare är bägge fornminnesområ- den och ett är dessutom världsarv... Det är en vanlig uppfattning att lagens krav på tillgänglighet och krav på hänsyn och varsam- het om kulturvärden är oförenliga. Vi tror dock att dessa mål går att förena.”
Varsam helhetssyn
Ändringar av en byggnad ska utföras varsamt så att dess karak- tärsdrag beaktas och dess värden tas till vara. Byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga är de värden som avses. De byggnader som är särskilt värdefulla eller ingår i ett särskilt värdefullt område får inte förvanskas (3 kap 10–12 § PBL). Byggnadernas yttre ska ha en färg och form som är estetiskt tilltalande, lämplig för byggnaden och som ger en god helhetsverkan (3 kap 1 § PBL). Beträffande såväl tomter som allmänna platser som är särskilt värdefulla gäller att de inte får förvanskas i de avseenden de omfattas av skyddsbestämmelser i detaljplan eller områdesbestämmelser. Hänsyn ska tas till såväl stads- eller landskapsbilden som platsens natur- och kulturvär- den (3 kap 15, 17 och 18 § PBL).
Varsamheten hos utformningen ligger både i vad som görs och hur det görs, det vill säga både i valet av åtgärder och sättet på vilket åtgärderna genomförs. Genom en omsorgsfull projek- tering kan man ta till vara husets och miljöns möjligheter att tillgodose nya funktionella krav. Därigenom kan också ingrep- pen ofta begränsas.
Det innebär att varsamheten måste bygga på en helhetssyn på det man utgår ifrån, byggnaden, grannskapet och användar- na, och på det man vill uppnå, återställda och nya funktioner. Några enkla grundregler kan ges:
• Låt byggnadens och platsens egenskaper och karaktär vara utgångspunkten för åtgärderna.
• Rådgör på ett tidigt stadium med fastighetsägare, kommun och antikvarisk expertis.
• Begränsa ingreppen och sträva efter att tillgodose nya funk- tionskrav med utnyttjande av byggnadens och platsens egna möjligheter.
• Sök lösningar som stämmer överens med byggnadens och platsens gestaltning och tekniska utförande både i helhet och i detaljer. Rådgör tidigt med teknisk expertis.
• Välj lösningar och material som underlättar ett långsiktigt underhåll och som i framtiden medger utbyte eller förnyelse utan stora ingrepp.
5 §
Varsamhet på detaljnivå framgår inte alltid av ritningarna. Ytterst är det kunskapen om byggnaden och platsen samt kva- litetstänkandet hos dem som medverkar i arbetet som avgör slutresultatet.
En förutsättning för att byggnadens eller platsens karaktärs- drag ska kunna behandlas varsamt respektive skyddas mot för- vanskning är att projekteringen utförs med kunskap och omsorg om byggnadens eller platsens kvaliteter och möjligheter både i helhet och i detalj. Ett varsamt förhållningssätt måste prägla processen från början till slut.
Varsamhet ska iakttas vid alla ändringar av byggnader. Kra- vet på varsamhet gäller all bebyggelse, ny såväl som gammal. Varsamheten syftar bland annat till att behålla egenarten i den befintliga miljön. Kravet avser inte enbart traditionellt kulturhis- toriska värden, utan omfattar alla byggnader och deras karak- tärsbärande uttryck. Varsamhetskravet motiveras också i hög grad av sociala hänsyn.
FAKTA
Regeringen uttalande i prop. 1985/86: 1: ”Kravet på varsamhet, som i hög grad motiveras av sociala hänsyn, bör emellertid inte tillämpas så att det hindrar att sådana ändringar genomförs som syftar till att tillgodose andra väsentliga mål som samhället stäl- ler upp. Jag tänker då i första hand på en förbättrad tillgänglig- het för rörelsehindrade, en förbättrad arbetsmiljö och en bättre hushållning med energi.”
Varsamheten och kraven i HIN
Bestämmelsernas innebörd i det enskilda fallet kan inte anges generellt utan måste bedömas från fall till fall. Varsamhetskravet enligt 3 kap 10 § PBL kan inte tillämpas så att det hindrar att vä- sentliga tekniska egenskapskrav som t.ex. tillgänglighetskravet tillgodoses. Varsamhetskravet påverkar dock sättet att genom- föra åtgärderna. I särskilt värdefulla byggnader kan dock för- vanskningsförbudet enligt 3 kap 12 § PBL medföra att tillgäng- lighetskravet inte alltid kan tillgodoses fullt ut. Förvansknings- förbudet är dock inget förändringsförbud. Sker förändringarna med respekt för byggnaden kan ofta fullgoda lösningar åstad- kommas. Varken varsamhetskravet eller förändringsförbudet får tas till intäkt för att hålla en låg standard när byggnader ändras.