Infrastruktur

4.1 Regional infrastruktur för kultur, kultur- och

naturarvsarbete har blivit tydligare

Processen mot utökat regionalt självstyre och för kulturens del införandet av

samverkansmodellen har medfört att den regionala formella och informella

infrastrukturen och samverkan synliggjorts. Regionen har ett tilldelat mandat att

driva arbetet och infrastrukturens olika delar ska medverka till kulturplanens

verkställande.

Arbetet med framtagandet av kulturplanerna medför att olika verksamheter

behöver definiera sig själva, sitt uppdrag och vad man kan erbjuda andra.

Region-museet har en viktig roll genom sina historiska perspektiv och överblicken av hela

länet. Såväl den hårda infrastrukturen, som regionens kulturarvsresurser i form av

besöksanläggningar, samlingar och kulturmiljöer utgör, blir tydlig, som den mjuka

infrastrukturens betydelse för samhällets planering, bildning och medborgarnas

välmående.

Flera av de regionala kulturchefer och museichefer som vi samtalat med kring

framtagandet av kulturplanerna menar att arbetet ökat museets synlighet och

öppnat för samarbeten regionalt. Både positiva och kritiska röster finns.

Kulturplanerna kan sägas utgöra en inventering av den regionala infrastrukturen,

där såväl civilsamhället, näringslivet och det offentliga synliggörs. De arbetas fram

i samverkan, beslutas av de folkvalda och blir ett strategiskt grunddokument för en

längre tidsperiod. Var och en av regionerna beskriver den samlade verksamheten

på sitt sätt.

Sammanfattningsvis framgår att regionerna arbetar aktivt med begreppet

infra-struktur i sex kulturplaner som studerats.

28

Genom infrastrukturen tar regionen

mandatet att samordna de verksamheter de på olika vis har direkt inflytande över,

det vill säga förvaltningar, aktiebolag och stiftelser. Kulturplanens måluppfyllelse

är det gemensamma verktyget för att driva infrastrukturen. I dialogen med andra

parter i infrastrukturen, såsom staten, civilsamhället, enskilda och näringslivet,

visar kulturplanen den viljeinriktning för kulturverksamheten som regionen via

dess folkvalda beslutat om.

Vilken roll regionmuseet tillskrivs varierar i de 21 regionerna. I vissa fall är de

involverade utifrån sin ämneskompetens och sakkunskap i strategiska diskussioner,

det kan exempelvis gälla mellan länsstyrelse, region och regionmuseum. I andra

fall ges de rollen av ren utförare. Någon mall eller fastställd modell för hur

kulturens infrastruktur ska formeras eller fungera finns inte och är inte heller

önskvärd utifrån tanken kring samverkansmodellen och det regionala självstyret.

Samtidigt finns flera poänger med en viss likformighet för att kunna åstadkomma

effektiv interregional samverkan och ett samordnat konst-, kultur- och

kulturarvsarbete i hela landet. Infrastrukturer som utgår från likartade koncept, som

exempelvis regionmuseum och även likartade tjänstetitlar, underlättar för alla att

orientera sig i strukturerna. Det gäller även för att underlätta för landets växande

antal tjänsteföretag inom konst och kultur- och naturarv. Dessa arbetar över hela

landet oberoende av regioner och länsstyrelsers administrativa gränser. Att enkelt

kunna förstå marknaden och navigera i administrativa rutiner och beslutsprocesser

stärker deras förutsättningar.

Staten har bedömt det viktigt med ett visst mått av likformighet i den regionala

strukturen och har under de senaste hundra åren investerat i en sådan modell via

bidragsgivningen. Sedan 2011 har det dock överlåtits till de 21 regionerna att

självständigt upprätthålla och utveckla modellen.

Någon pågående gemensam diskussion om regionmuseiverksamhetens framtida

utveckling har inte identifierats under arbetet med genomlysningen.

4.2 Samhällets infrastruktur för kunskap och

forskning

I egenskap av minnesinstitution utgör regionmuseerna del av en infrastruktur för att

förvalta och bevara det kollektiva minnet i samhället. Det i sin tur kan ses som en

delmängd i samhällets större infrastruktur för kunskapsproduktion och forskning.

Forskarsamhället har behov av tillgång till källmaterial som finns spritt över hela

världen och att göra det tillgänglig är en del av museernas uppdrag med

kunskapsuppbyggnad. Göteborgs naturhistoriska museum, som är del av Västra

Götalandsregionens förvaltning för kulturutveckling, ingår exempelvis i Svensk

biodiversitetsdatainfrastruktur, GBIF, som är en del av ett globalt nätverk om

biologisk mångfald.

Att ansluta sig till digitala infrastrukturer för att bidra till allas tillgång till de

kunskapsmängder samhället har är särskilt viktigt. Riksantikvarieämbetet fick 2008

i uppdrag att utveckla en digital infrastruktur för att kunna aggregera, koppla

samman och tillgängliggöra den information som museer, arkiv och biliotek har om

kulturarvet. Det var ett uppdrag i anslutning till framtagandet av betänkandet

Kraftsamling! – museisamverkan ger resultat.

29

Funktionen har givits namnet

K-samsök. K-samsök skördar metadata ur de databaser som de institutioner som

tecknat avtal och anslutit sig till tjänsten förvaltar. Av de idag 76 ansluta

minnesinstitutionerna är det 16 regionmuseer som tillgängliggör sina data genom

K-samsök. Även Hemslöjdens samlingar är anslutna till K-samsök. Tjänsten ingår i

den större europeiska digitala infrastrukturen Europeana. Riksantikvarieämbete

ansvarar för teknisk utveckling, administration och samordning av infrastrukturen i

nära samarbete med de anslutna institutionerna.

Ansvaret för bibliotekens samkatalog för landets bokbestånd, Library information

system, Libris, finns hos Kungliga biblioteket. De ansvarar för drift och utveckling

av katalog och datahantering. Bibliotek som levererar data tecknar avtal med

Kungliga biblioteket. Museerna har specialbibliotek med litteratur som kan vara

unik. Det är viktigt att dessa är åtkomliga för bland annat forskning och i Västra

Götalands biblioteksplan presenteras exempelvis specialbiblioteken vid regionens

museer och kulturarvsverksamheter som en viktig tillgång för den nationella

forskningsinfrastrukturen. En sökning bland bibliotek anslutna till Libris på

sökordet ”länsmuseibibliotek” gav 14 träffar.

Riksarkivet har motsvarande uppdrag genom Nationella arkivdatabasen (NAD).

Genom den kan exempelvis museer göra sina arkiv tillgängliga för forskning.

Museet och Riksarkivet upprättar ett leveransavtal som reglerar hur data om

arkiven ska presenteras och levereras. En sökning bland anslutna arkivinstitutioner

på sökordet ”museum, regionmuseum, länsmuseum” gav 17 träffar på anslutna

regionmuseer. Fler kan vara anslutna, men någon fördjupad sökning har inte gjorts.

4.3 Interregional infrastruktur för kultur- och

kulturarvsarbetet

Styrelseordförande och liknande funktion för regionmuseerna, möts regelbundet i

Länsmuseernas samarbetsråd. Samarbetsrådet har under lång tid haft dialog med

Statens kulturråd och på uppdrag av dem levererat underlag och utredningar i olika

frågor gällande samtliga regionmuseer.

Någon interregional struktur för utbyte av erfarenheter om den regionala

museiverksamheten mellan regionernas administrativa tjänstepersoner har inte

identifierats under arbetet.

Statens kulturråds ansvar för bidragsfördelning via samverkansmodellen och de

årliga konferenser de kallar till kan i sig ses som en plattform för interregionala

möten. Där möts kulturens och kultur- och naturarvets administrativa tjänstemän

från regionerna. Det har ännu inte utvecklats några särskilda former för möten eller

kunskapsutbyten specifikt för den regionala museiverksamheten via den arenan.

30

Sveriges kommuner och regioner, SKR, ansvarar för ett nätverk där de regionala

kulturcheferna och motsvarande administrativa tjänstepersoner möts för

informationsutbyte kring alla de kulturformer som de har att hantera.

4.4 Nationell infrastruktur för regionmuseer och

de allmänna museerna

I viss mån kan hävdas att det funnits en nationellt initierad infrastruktur för de

regionala museerna. Den växte fram tidigt under 1900-talet genom statens

bidragsgivning. Ett museum i respektive län valdes med tiden ut som mottagare. I

de flesta fall kom museet i residensstaden att bli ”länets museum”. Det är även där

som landsantikvarierna kom att få sin placering från 1930-talet och framåt.

31

Det kan beskrivas som en infrastruktur mellan statlig nivå och länsnivå där

Riksantikvarieämbetet hade överinseende. De regionala noderna blev viktiga för

samarbete mellan nationell, regional och lokal nivå. Det var dock inte helt

problemfritt, utan den regionala nivåns självständighet gentemot den nationella

kom tidigt att poängteras. Det kunde exempelvis gälla om objekt med särskilt högt

kulturhistoriskt värde skulle förvärvas lokalt eller av ett nationellt museum.

Diskussionen har varit viktig för en demokratisk syn kring bevarandet av hela

landets kulturarv. Staten kom även att börja fyndfördela, d.v.s. överlåta ägandet av

arkeologiska fynd, till företrädesvis länsmuseer. Det var och är fortfarande ett sätt

att föra fynden närmare den kontext där de ursprungligen funnits.

Efter 1974 års proposition Den statliga kulturpolitiken genomgick regionmuseerna

en nystartsprocess genom skapandet av likartade anslagsstiftelser i stort sett i alla

landets län. De stiftelsebildande landstingen och kommunerna samverkade med

staten i en medveten och likartad utbyggnad av en regional museiverksamhet.

Staten stödde utvecklingen via bidragssystem. Det kan liknas vid en infrastruktur.

Initiativet har varit framgångsrikt och Sverige har en tydlig struktur som säkerställer

allas tillgång till kultur och att det i hela landet ska finnas ämneskompetens för

kulturarvets behov. ”Länsmuseum” är ett inarbetat begrepp i samhället.

Att de regionala museerna är en regional angelägenhet har dock alltid varit uttalat.

Någon gemensam ledning eller styrning av museerna har inte skett från staten,

annat än indirekt via bidragsförordning. De regionala museerna har en likhet

genom sitt ändamål, men har över tid utvecklat sina respektive verksamheter i olika

riktningar. Samverkan mellan de regionala museerna har skett och sker utifrån eget

initiativ genom Länsmuseernas samarbetsråd, som tidigare beskrivits.

Samverkansmodellen har lett till att den sammanhållna struktur som definierades i

statens tidigare bidragsförordning har suddats ut. De regionala museerna har så att

säga fått en tydligare regional identitet i regionerna.

Museilagen, som antogs 2017, anger vilka museer som uppfyller särskilda kriterier

som allmänna och del av samhällets institutioner. De flesta regionmuseerna

uppfyller de villkoren och lagen kan sägas tydliggöra att det finns en struktur i

landet med offentliga museer med statlig, regional eller kommunal huvudman eller

inflytande från dem på annat sätt. De allmänna museerna kan därigenom sägas

utgöra grund för en infrastruktur, då de omfattas av samma ändamål och

samhällsuppdrag.

Riksantikvarieämbetet fick 2017 ett utökat uppdrag att ansvara för frågor om

museer. Hos myndigheten ska även finnas ett centrum för utveckling av

kulturarvs-arbetet. Riksantikvarieämbetet ingår även i Samverkansråd inom ramen för

kultursamverkansmodellen och har där särskilda uppgifter relaterade till musei- och

In document Genomlysning av förutsättningarna för de regionala museernas verksamhet (Page 32-37)