I Sverige får cirka 30 000 barn vård utanför hemmet varje år. Vården ges i bland annat familjehem, hem för vård eller boende, så kallade HvB-hem, och i stödhem (Statens institutionsstyrelse SiS, 2021). Socialtjänstlagen (2001:453), förkortad SoL, är den lag som kommunens socialtjänst arbetar utifrån. Socialtjänstens uppgift är att främja goda levnadsförhållanden och bistå råd, stöd och vård till de familjer och enskilda som behöver det. Utgångspunkten i SoL är frivillighet. Det innebär att insatser utifrån denna lag inte kan utföras mot en persons vilja. I fall som rör barn innebär det att insatser från socialtjänsten ska göras i samförstånd med barn och vårdnadshavare. Däremot kan barn som riskerar att fara illa, och där föräldrarna inte samtycker till frivilliga insatser enligt SoL, i stället ges vård enligt en av Sveriges få tvångslagstiftningar, lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, förkortad LVU. Beslut om sådan vård fattas av
förvaltningsrätten (Förvaltningsrätten Malmö, 2021). I sådana fall där ett barn ges vård enligt LVU föreligger en stark oro för att barnet far illa, kombinerat med att barnets säkerhet inte kan fastställas med hjälp av frivilliga insatser. Det är 2 § LVU som ligger till grund för ett omhändertagande av ett barn där föräldrarna brustit i omsorgen. Fysisk eller psykisk misshandel och otillbörligt utnyttjande kan vara anledningar till ett omhändertagande, men även andra brister i omsorgen eller hemförhållanden som innebär en påtaglig risk för barnets hälsa och
utveckling är orsaker till ett tvångsomhändertagande enligt LVU.
När ett barn ska vårdas enligt LVU lämnar kommunens socialnämnd en ansökan till förvaltningsrätten. I ansökan finns den skriftliga utredning som socialnämnden har gjort om barnet och i den framgår orsakerna till varför barnet ska vårdas enligt LVU. I ansökan finns även socialnämndens egen bedömning och vad de kommit fram till. Förvaltningsrätten kallar till muntlig förhandling, vilken kan beskrivas som ett komplement till den skriftliga utredningen. Därefter beslutar
förvaltningsrätten om barnet ska vårdas eller inte. Rätten består av en juridiskt utbildad domare och tre lekmän, även kallat nämndemän. I akuta lägen kan socialnämnden göra ett omedelbart omhändertagande av barnet. I sådana fall skickar socialnämnden beslutet för prövning till förvaltningsrätten inom en vecka, då förvaltningsrätten sedan inom ytterligare en vecka beslutar om socialnämndens beslut ska gälla eller inte. Förvaltningsrättens beslut om att vårda ett barn enligt LVU går att överklaga, exempelvis av barnets föräldrar (Förvaltningsrätten Malmö, 2021). Förvaltningsrätten är den första instansen bland
förvaltningsdomstolarna. Domstolar arbetar till stor del med
trovärdighetsbedömningar, vilket innebär att den redogörelse som rätten bedömer vara mest trovärdig är den som i de flesta fall vinner målet (Svensson & Ahrne, 2011).
Efter att ett beslut om ett LVU-omhändertagande av ett barn har fattats av förvaltningsrätten ska socialnämnden överväga om vård enligt LVU fortfarande behövs minst en gång i halvåret. Bestämmelserna om upphörande av vården regleras i 21 § LVU, vilken säger att vården ska upphöra när den inte längre behövs. Europakonventionens första avdelning, artikel 8, reglerar rätten till familjeliv. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet om det inte är nödvändigt med hänsyn till att bland annat skydda personers fri- och rättigheter samt deras hälsa och moral. Det måste vidare finnas stöd i nationell lag för att en offentlig myndighet ska kunna ingripa (Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna). Enligt europadomstolens praxis väger en återförening mellan omhändertagna barn och föräldrar tungt, då det ses som en del av rätten till familjeliv (Östlund, Gustafsson & Wejedal, 2021). Det finns med andra ord alltid en strävan om att det LVU-omhändertagna barnet ska återförenas med sina
föräldrar så fort målet med LVU-vården är uppnått. Således ska en LVU-placering inte fortgå längre än nödvändigt (Socialstyrelsen, 2022). Socialnämnden är
skyldiga att överväga fortsatt vårdbehov även i de fall som är föremål för prövning i domstol vid exempelvis ett överklagande (Socialstyrelsen, 2020).
Vidare har socialnämnden en skyldighet att årligen överväga om det är aktuellt att ansöka om en permanent överflyttning av vårdnaden av barnet till familjehemmet efter att barnet varit placerat i samma familjehem i över tre år. Detta regleras i 13
§ LVU.
Ett LVU-fall som har blivit mycket uppmärksammat i Sverige och som väckt starka reaktioner är fallet om Esmeralda Gustafsson, som kom att kallas Lilla hjärtat. Fallet om Lilla hjärtat är ett tragiskt exempel på den konflikt som är föremål för denna studie, nämligen den intressekonflikt som kan uppstå mellan olika parter i domstolsmål rörande vård enligt LVU. Esmeralda föddes i april år 2016 och omhändertogs med stöd av LVU direkt på BB, då hon föddes med abstinens på grund av moderns missbruk under graviditeten. Esmeralda placerades i ett familjehem där hon bodde i tre år fram tills att vården enligt LVU upphörde efter ett domstolsbeslut. Domstolsbeslutet hade sin bakgrund i att Esmeraldas föräldrar i början av år 2018 överklagade LVU-placeringen och ville att vården skulle upphöra. Föräldrarna fick avslag, bland annat med anledning av att de inte kunde uppvisa att de var fria från droger. Senare under år 2018 överklagade föräldrarna även denna dom, varpå kammarrätten inte delade socialtjänstens eller förvaltningsrättens åsikter, vilket resulterade i att Esmeralda fick flytta tillbaka till sina föräldrar i april år 2019. I slutet av januari år 2020 hittades Esmeralda avliden i föräldrarnas bostad. Obduktionen visade på kraftig undernäring och flertalet kroppsliga skador. Även narkotikaklassade preparat påfanns i hennes kropp (Göta hovrätt mål nr B 2705-20). Det uppmärksammade fallet om Lilla hjärtat har lett till att regeringen har presenterat flera lagändringar vilka syftar till att säkerställa barnets bästa när vård enligt LVU upphör (Regeringskansliet, 2022).
1.1 Problemformulering
LVU är ett område där det sociala arbetet och juridiken möts och samspelar.
Besluten som fattas inom det juridiska väsendet föranleds av en utredning av socialtjänsten och ett beslut från socialnämnden (Socialstyrelsen, 2020). Således har det sociala arbetet en inverkan på den juridiska processen, vilket gör
förvaltningsrättens beslut angående vård enligt LVU intressanta även utifrån en socionoms perspektiv. Med bakgrund i fallet om Lilla hjärtat väcktes vårt intresse för att få en djupare förståelse för vilka faktorer som ligger till grund för utfallet i domstolsprövningar av vård enligt LVU. I FN:s barnkonventions tredje artikel framgår att domstolar i första hand ska beakta vad som bedöms vara barnets bästa vid alla åtgärder som rör barn (Barnombudsmannen, 2021). Däremot präglas många domstolsprövningar av en kamp mellan å ena sidan barnets bästa och å andra sidan föräldrars rättigheter samt begäran om att återförenas med sina barn. I en debattartikel från år 2020 argumenterade dåvarande jämställdhetsminister Åsa Lindhagen för att ett perspektivskifte krävs, där barnets rättigheter på riktigt behöver sättas främst. I debattartikeln betonar Lindhagen konsekvenserna av den starka föräldrarätten, och menar att föräldrars rätt till sina barn sätts före barnets
rätt till trygghet och skydd. Lindhagen menar vidare att den starka föräldrarätten kan medföra stora problem för utsatta barn i Sverige (Regeringskansliet, 2020).
Den tragiska händelsen med Lilla hjärtat har motiverat oss till att granska beslutsfattandet vid förvaltningsrättens prövningar av upphörande av vård enligt LVU.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att genom en granskning av LVU-domar undersöka vilka faktorer som vägs in och vilka som är av störst betydelse vid avgörandet om en LVU-placering ska upphöra eller fortlöpa. Studien ämnar ge en djupare
förståelse för hur barnets bästa respektive föräldraperspektivet beaktas i förvaltningsrättens grund för beslut.
Studien utgår från följande frågeställningar:
• Vilka faktorer vägs in och vilka är av störst betydelse i förvaltningsrättens motivering till om en LVU-placering ska upphöra eller fortlöpa?
• På vilket sätt beaktar förvaltningsrätten barnets bästa respektive föräldraperspektivet i deras grund för beslut?
1.3 Avgränsningar
Vi har valt att avgränsa studien till LVU-domar som fastställts mellan år 2021 och 2022 i Skåne. Vidare har studien avgränsats till omhändertaganden utifrån 2 § LVU, vilket innebär att omhändertagandet föranletts av någon form av
bristfällighet i hemmet. I de omhändertaganden som studeras saknas samtycke från föräldrarna. Det är inte själva omhändertagandet eller de specifika orsakerna till omhändertagandet som studeras, utan grunden för besluten i domar som berör ifall LVU-vården av ett barn ska upphöra eller fortlöpa. Utifrån detta urval av LVU-domar har studien sitt huvudsakliga fokus på de faktorer som är av betydelse i förvaltningsrättens beslutsfattande samt hur rätten beaktar barnets bästa respektive föräldraperspektivet i deras grund för beslut. Omhändertaganden enligt 2 § LVU berör barn upp till 18 år.
1.4 Bakgrund och begreppsdefinition
Vi menar att en bakgrund angående rättsförhållandet mellan barn och föräldrar i det svenska systemet är relevant för att kunna få en djupare förståelse för den rättsprocess som studien ämnar undersöka. Nedan följer därför en kort beskrivning av detta samt ett tydliggörande av hur vi använder vissa nyckelbegrepp.
1.4.1 Barnets bästa
Enligt 1 § femte stycket LVU ska barnets bästa vara avgörande i beslut som tas enligt LVU. Det innebär att barnets bästa väger tyngre i LVU än i
barnkonventionen, där det står att barnets bästa ska beaktas. Det finns ingen definition av vad barnets bästa är i varken barnkonventionen, LVU eller SoL.
Socialstyrelsen menar att det inte går att göra en generell definition av barnets bästa utan att det måste avgöras i varje enskilt fall. De framhåller däremot att
bedömningen av barnets bästa måste ta hänsyn till barnets fysiska och psykiska välbefinnande samt barnets utveckling. En bedömning av barnets bästa bör vidare vara baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet, ett inhämtat underlag från närstående och yrkespersoner som har kunskap om barnet samt ett beaktande av barnets egen vilja, utifrån barnets ålder och mognad. Socialstyrelsen skriver vidare att barnets bästa måste utgå från de omständigheter som gör barnet unikt, vilket kan vara egenskaper hos barnet, socialt eller kulturellt sammanhang samt ifall barnet har någon typ av funktionsnedsättning. Andra faktorer som vägs in i barnets bästa vid LVU-ärenden är bevarandet av barnets hemmiljö och möjlighet att upprätthålla kontakter samt barnets behov av omsorg, skydd och säkerhet (Socialstyrelsen, 2020).
När vi i denna studie bedömer barnets bästa ser vi främst till ifall barnet, utifrån ålder och mognad, får komma till tals, hur barnets behov av skydd och säkerhet upprätthålls samt hur barnets individuella behov möts.
1.4.2 Barnets rätt enligt barnkonventionen och föräldrabalken FN:s konvention om barnets rättigheter, också kallad barnkonventionen, är en konvention som sedan den blev svensk lag år 2020 har stärkt barnrätten inom det svenska systemet. Barnkonventionen innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. Den är rättsligt bindande och kan beskrivas som ett
internationellt avtal som fastslår att barn är individer med egna rättigheter som inte ska betraktas som ägodelar till föräldrar eller andra vuxna. Barnkonventionen består av 54 artiklar. Fyra av dessa utgör konventionens grundläggande principer, vilka är att alla barn har samma rättigheter och lika värde, att barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn, att alla barn har rätt till liv och utveckling samt att alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad
(UNICEF, 2022). Även föräldrabalken (1949:381) innehåller bestämmelser som belyser barnets rättigheter. Enligt föräldrabalken har barn rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran. De ska behandlas med aktning för sin person och egenart och de får inte utsättas för fysisk bestraffning eller någon annan kränkande behandling. Det är vårdnadshavaren som ansvarar för att behoven tillgodoses. Andra ansvarsområden som ett barns vårdnadshavare har enligt föräldrabalken är att bevaka att barnet försörjs, får utbildning samt får den tillsyn som barnet är i behov av sett till dennes ålder och utveckling. Vårdnadshavaren har en rätt och skyldighet att besluta i frågor som rör barnet i syfte att kunna ta sitt ansvar, däremot ska barnets egen uppfattning beaktas alltmer i samband med att barnet blir äldre (Socialstyrelsen, 2020).
1.4.3 Föräldrar
När vi i studien använder oss av begreppet föräldrar eller föräldrahem syftar vi på barnets biologiska föräldrar eller barnets vårdnadshavare. När vi i stället syftar till föräldrarna där barnet är placerat enligt LVU använder vi oss av begreppen familjehemsföräldrar alternativt familjehem.
1.4.4 Föräldraperspektivet
Genomgående i studien använder vi oss av begreppet föräldraperspektivet. Vi använder detta begrepp som ett slags paraplybegrepp för föräldrarnas juridiska position, men också för deras livssituation samt begäran och vilja om att
LVU-vården av deras barn ska upphöra. Föräldraperspektivet kan i denna studie ses stå i kontrast till barnperspektivet och barnets bästa, då föräldrarna i
domstolsförhandlingarna ställs emot socialnämnden och barnets ställföreträdare, vilka har i uppgift att värna om barnets bästa. Därmed blir dessa motparter till varandra.
1.4.5 Föräldrars position utifrån familjestödsmodellen
I den sociala barnavården finns olika idealtypiska modeller som skiljer sig åt mellan olika länder. De två mest framträdande modellerna internationellt sett är barnskyddsmodellen och familjestödsmodellen. Sverige kännetecknas av att ha en modell som är inriktad på familjestöd. Barnskyddsmodellen kännetecknas av en tydlig gräns mellan det offentliga och det privata, där staten endast vidtar åtgärder när det finns ett uppenbart behov av skydd för barnet. I barnskyddsmodellen betonas individens rättigheter och skyldigheter. Arbetet i en sådan modell handlar främst om att se till så att barn skyddas mot olika faror i hemmet. De problem som uppkommer i barnavården ses strikt kopplade till att föräldrarna brister eller har ett normbrytande beteende. Familjestödsmodellen i sin tur har en syn där barns uppväxt och fostran ses som statens angelägenhet, där det är av hög prioritet att ge stöd till föräldrar. I en familjestödsmodell kan staten vara inblandad och ge stöd till föräldrar och barn även om det inte föreligger ett skyddsbehov hos barnet.
Barnavårdsproblem förklaras utifrån att det finns svårigheter i familjen, och att familjen därför ska erbjudas hjälp och stöd i första hand. I en sådan modell värderas frivillighet och samarbete högt, även om det inte utesluter att barn kan omhändertas med tvång i de situationer som det är nödvändigt. Det har däremot under senare år riktats kritik mot att det svenska familjestödsorienterade
arbetssättet tenderar att brista i beaktandet av barns behov i de fall som de ställs mot föräldrars intressen, vilket tyder på att föräldrar har en relativt stark position i det svenska systemet (Andersson & Sallnäs, 2012).