Michel Foucault beskriver i Vansinnets historia hur stora institutioner för personer med framförallt psykisk ohälsa växer fram under det sena 1700-talet och under industrialiseringen. Institutionen som plats är till för att både skydda den avvikande från sig själv och samhället och samhället från den avvikande.63 Samtidigt fyller institutionen med tiden mindre av en förvarande och mer av uppfostrande roll, något som även Eivergård och Grönberg Eskel uppmärksammar i sina studier64. Den intagne ska under institutionsvistelsen rehabiliteras och disciplineras på ett sådant sätt så att hen kan återgå till det omgivande samhället.
I de fall där detta inte är möjligt, som till exempel för de intagna på Vipeholms vårdhem som studeras i Bommenells Sockerförsöken blir institutionens istället igen en slags plats för förvaring där de intagna förväntas tillbringa hela sina liv i stort sätt helt avskilda från det omgivande samhället. 65
Institutioner för barn med normbrytande funktionalitet i Sverige tog sin början som filantropiska projekt för att ge ”vanföra” barn möjlighet till yrkesutbildning och drägligare levnadsförhållanden under det senare 1800-talet. Men denna filantropiska verksamhet bar spår av den disciplinerande och uppfostrande tanke som återfinns i Eviergårds forskning något som även kommer till uttryck i mina informanters berättelser, även om de ligger långt senare i tiden. Elsa säger: ”Vi uppfostrades till att göra rätt för oss, vi skulle bli duktiga och dugliga samhällsmedborgare och det blev de flesta”.
Under 1900-talet kom också de filantropiska institutionerna att knytas närmare staten att få en plats på en institution som barn reglerades inte bara utifrån medicinska diagnoser av normbrytande funktionaliteter utan också av rätten till skolgång och hjälpmedel. 66 Barn med normbrytande funktionaliteter av olika slag hade som regel inte rätt att gå i folkskolan utan tvingades gå i skola på institutioner för att få gå i skolan överhuvudtaget. Det var också på institutionerna som hjälpmedel, sjukgymnastik och medicinsk korrigering erbjöds. På så vis
63 Foucault, 1983
64 Eivergård 2003, Grönberg Eskel, 2012 65 Bommenel, 2006
kom segregerande byråkratiska bestämmelser, i kombination med en funktionsfullkomlig medicinsk förståelse av normbrytande funktionalitet och ett omgivande otillgängligt samhälle tillsammans, att skapa en struktur där barn med normbrytande funktionalitet över hela landet regelmässigt flyttades från sina hemmiljöer till institutioner.
Bland mina informanter blir en generationsklyfta tydlig där Elsa, Viola och Eva födda på 1930- 40 och 50-talet tvingas flytta till institutionen för att få gå i skolan. Även om Eva kan sägas befinna sig i skarven både åldersmässigt och funktionalitetsmässigt och får börja i mellanstadiet på en skola utanför institutionen. Lena och Jenny födda på 1960- och 70-talet får däremot börja skolan i det som kommit att bli grundskolan där även barn med
normbrytande funktionaliteter har rätt att gå. Men de vistas långa period på institution på grund av rehabilitering och operationer och går då i institutionens skolor. Viola berättade:
Jag kommer ihåg det som att mamma och pappa lämnade mig där en dag i augusti och så sa de ’hej då Viola vi ses till jul’ och så var det. De hade ju inget val, de förstod ju att jag inte skulle kunna få någon utbildning på något annat vis än där.
I Violas berättelse blir den funktionsfullkomliga byråkratin en disciplinerande faktor även utanför institutionen. Eftersom samhället, uppbyggt på funktionsfullkomliga föreställningar, inte erbjuder något annat alternativ än att segregeras och separeras från sin familj för att få utbildning menar jag i likhet med Foucault och Campbell att disciplinering utifrån
funktionsfullkomlighet eller andra normerande föreställningar, till största delen sker hos individen eller familjen. 6768 Det internaliseras och förkläs till ett ”fritt val” och fungerar som självstyrning hos den enskilde. Viola och hennes föräldrar samt de övriga informanterna och deras familjer styrs därför mot institutionen som ett led i hur det funktionsfullkomliga samhället organiseras. För att tala med Cherny blir funktionsfullkomlighetens retorik något som hela tiden rör sig mellan institutionen som fysisk och materiell plats och samhälleliga förväntningar på barn med normbrytande funktionalitet och deras föräldrar. Institutionen framstår som det självklara valet endast eftersom inga andra val förstås som eller görs möjliga. 69
I citatet från Elsa om att göra rätt för sig blir det också tydligt hur den normbrytande funktionaliteten inte enbart sågs som ett fysiskt eller medicinskt hinder utan också som ett
67 Focualt, 1983 s 219ff, 2008 s 206ff 68 Campbell, 2009 s 16ff
socialt sådant. Något som per definition skulle försvåra för barnen på institutionen att göra rätt för sig i det omgivande samhället. Här är det värt att uppmärksamma att denna svårighet inte formuleras i termer av materiell utestängning enligt den sociala förståelsemodellen av funktionshinder.Utan uteslutande enligt den medicinska dito, där fokus läggs på individens anpassningsförmåga, alltså barnen själva. En diskussion som jag kommer att återvända till i senare kapitel.
McRuer beskriver i Crip Theory hur funktionsfullkomligheten tätt hänger samman med en kapitalistisk förståelse av arbetsförmåga och lönsamhet. 70 Även Oliver och Eivergård berör detta och beskriver hur en av mekanismerna som sållar ut personer med normbrytande funktionalitet från ett uppfattat funktionsfullkomligt vi är möjligheten och förmågan att arbeta.71 Den som inte kan arbeta uppfattas som en person i en evigt medikaliserat sjukt tillstånd med mycket få möjligheter att integreras i det vidare samhället.
Därför blir institutions som plats inte bara en plats där personer segregeras utifrån
medicinska definitioner och rätten till skolgång och hjälpmedel. Utan också en plats där den som avvikit från normer om funktionsfullkomlighet med hjälp av medicinsk korrigering och sedlig fostran ska få möjlighet att överkomma sin avvikelse. Genom att uppvisa duglighet och arbetsvillighet ges den enskilde möjligheten att återkomma från institutionens segregering och förtjäna en plats i det vidare samhället. Ett resonemang som också är centralt i Matilda
Svensson avhandling När något blir annorlunda: skötsamhet och funktionsförmåga i
berättelser om poliosjukdom. 72
I enlighet med Foucaults tankar om institutionen som en plats för isolering och uppfostran menar jag att även de olika institutioner där mina informanter vistades som barn hade en uppfostrande roll såväl fysisk som psykisk som var tätt knuten till funktionsfullkomliga diskurser om både kroppslig funktionalitet och lönsamhet. 73 Materialitetens roll för institutionen som plats blir därför att skapa ett avskilt rum i både diskursiv och fysisk bemärkelse som möjliggör för kontroll, disciplinering och fostran utifrån
funktionsfullkomliga förståelser. Men platsen och dess taktiker får sin betydelse i en omgivande funktionsfullkomlig diskurs som såväl Eivergård, Foucault, Elsa och Viola påtalar.74
70 McRuer, 2006 s 8ff,121
71 Eivergård, Oliver
72 Svensson, Matilda, När något blir annorlunda: skötsamhet och funktionsförmåga i berättelser om poliosjukdom, Lunds universitet, Diss. Lund: Lunds universitet, 2012,Lund, 2012
73 Foucault, 1983 s 96ff, 1975 180ff 74 Eivergård, 2003 Foucault, 1983
Institutionen kallas i althussersk bemärkelse fram som en plats där dessa praktiker och diskurser blir möjliga och överordnade genom ett ständigt intra-agerande mellan
materialiteten som fysiska föremål och avgränsningar, materialiteten som diskurs och omgivande diskurser om funktionsfullkomlighet. 75
Hur denna interpellation berättas om av informanterna kommer jag nu att undersöka vidare under följande rubriker.