Christine: Fanns det annars tid för att göra något själv, alltså tid för att göra det Jenny ville?
Jenny: Nej, nej allt gjordes ju gemensamt, det var ingen som frågade vad man ville”
Pysselrummet blir med sin avskildhet en tillflyktsort, i motsatts till undersökningsrummet som diskuterats i tidigare avsnitt, blir det trots sin avskildhet inte ett rum blir farligt utan istället en plats där den egna vilja och det egna subjektet kan skapas eller återskapas. Materialitetens förmåga att skapa avskildhet måste därför förstås i baradsk och winnersk bemärkelse som något som något vars konsekvens hänger samman med dess syfte, vem som träder in avskildheten och varför den gör det.139 Avskildheten är därför inte enbart något som möjliggör för maktutövning, straff, hot eller segregering utan också något som vars betydelse och mening kan förändras i relation så att den kan möjliggöra för subjektskapande och frihet. I Jenny fall blir avskildheten ett verktyg för att göra motstånd på ett sätt som hon finner möjligt inom institutionen. Att dra sig undan och använda institutionens rum på ett annat sätt än den förväntande är en motståndshandling mot den rådande ordningen som på samma sätt som Lenas rymningar skapar ett tillfälligt avbrott både rumsligt, tidsmässigt och diskursivt i den funktionsfullkomliga diskursen på institutionen. Att som Jenny och den andra flickan dra sig undan är både att omskapa materialitetens mening och syfte och få verktyg att återta sitt egna jag och subjekt även om det sker i korta stunder och inte förändrar strukturen på institutionen är de i likhet med resonemangen som jag fört ovan en förändrad interpellation mellan materialiteten och mina informanters kroppar som möjliggör ett motstånd i stunden.
Självbestämmande
Viola och Jenny nämner också två andra situationer där de gör motstånd mot den rådande ordningen på institutionen. Jenny har hela tiden beskrivit institutionen där hon vistades som barn som en auktoritär och hårt kontrollerande miljö, utan möjlighet att få
uttrycka sin egen vilja. Hon berättar om en situation där hon upplevde sig kränkt av personalen:
Det var ett av barnen där som var allergisk, så hon brukade ibland få annan mat och en dag vid lunchen så ställdes det fram ris i en karott jag visste inte att det bara var till henne så jag tog av den. Det blev ett jäkla liv, jag blev utskälld av personalen – hur kunde jag vara självisk och ta av ett annans barns mat. Jag förstod ingenting, jag trodde ju att jag fick ta av den. Så fick jag gå från bordet utan mat. Men där kände jag som barn att tar gick gränsen, jag kan vara väldigt envis så jag bestämde mig för att får jag inte äta då ska jag inte det heller. Så jag åt ingenting på en hel vecka. Till slut blev väl personalen oroliga, så efter det fick ja ta ris om det fanns.
Jenny beskriver hur hon tar till en drastisk metod för att visa för personalen att hon inte finner sig i att bli behandlad på detta sätt, hon hungerstrejkar. Att sluta äta är för Jenny en metod för att återta kontrollen över sin hur hon själv blir behandlad och upprätta en gräns för hur hon tål att bli behandlad inom institutionen, även om det drabbar henne själv på ett negativt sätt. Kontroll över det egna jaget innebär ett brott mot den rådande ordningen även om det skadar en själv. I en sådana auktoritär och maktfullkomlig miljö som Jenny och de andra barnen befinner sig, där många av de kontrollmekanismer runt den egna kroppen som är möjliga för personer utanför institutionen inte är möjliga för dem, blir små medel som att sluta äta eller att inte svara på personalens tilltal ett sätt att bryta den förgivet tagna interpellationen mellan de funktionsfullkomliga diskurser som möjliggör för personalen agerande.
Som jag tidigare diskuterat utgör materialitetens utformning och användningen av den på institutionen ett förkroppsligande av funktionsfullkomliga diskurser som i sig gör det mycket svårt för informanterna att utöva motstånd på något annat sätt än med förhållandevis små medel. Detta förhållande visar på att materialiteten och diskursen intra-agerar på ett sätt som, i likhet med Foucaults resonemang om styrning och disciplinering, skapar ett sådant
sammanvävt system av stora och små strukturer, styrningsmekanismer, byggnader,
förväntningar, regler och maktutövanden, att Jennys och de andra barnens reella möjligheter till att göra motstånd inte kan handla om att på ett jämlikt sätt utmana ordningen. 140 Det handlar snarare om att använda den egna kroppen som både verktyg för motstånd och förändring, och det som får ta emot de negativa konsekvenser det innebär att uttrycka den egna viljan. Något som Jenny här lyckas med.
140 Foucault, 1975, 2008
Materialiteten, personalens maktutövanden och informanternas möjligheter till motstånd mot dessa har tydliga likheter med andra typer av totala institutioner som till exempel fängelser. Inte minst tydliggörs detta i hungerstrejken som metod för motstånd, något som endast förekommer på platser där annat motstånd inte ses som omöjligt.141
Viola beskriver på ett liknande sätt två situationer som där hon utgår från sin egen kropp och använder självbestämmandet som ett sätt att utöva motstånd mot den rådande ordningen på institutionen. Hon berättar:
Jag kommer ihåg två situationer, en där vi hade en manlig föreståndare ett tag och han hade pippi på att alltid komma in och säga god morgon när vi stod och tvättade oss. Det tyckte jag inte om, så jag skrev hem till mamma och berättade att det brukade vara så. Hon hade ju kunnat avfärda det och säga att det inte var något farligt, men hon skrev till institutionen och så fick vi ett skynke att sätta upp som vi kunde tvätta oss bakom. En annan gång hade jag en doktor som hade pippi på att steloperera allt, han ville
steloperera min hand, men jag ville inte det. Jag minns det som de första gångerna som ja sa nej, jag bestämde över min egen kropp och någon lyssnade. Det har följt mig genom hela livet, att jag kunde förändra det.
Viola gör motstånd mot flera olika maktordningar genom att använda självbestämmande som verktyg. I likhet med Jennys handlande ovan återtar Viola rätten över sin egen kropp och vem som har tillträde till den i en miljö där denna rättighet kontinuerligt kränks och överskrids. Violas handlande gör därför motstånd mot den funktionsfullkomliga diskurs som i enlighet med Campbell och Kafers142 beskrivningar av intersektionen mellan kön/genus och
funktionalitet förstår henne och de andra barnen på institutionen som sexualitets och könslösa och som några som ska vars kroppar ska vara tillgängliga för den medicinska vetenskapen. Samtidigt finns också möjligheten att Viola och de andras barnens kroppar uppfattas som sexuella i denna situation, men detta är inte något som Viola själv lyfter. Oavsett intentionen hos den manlige föreståndaren uppfattas tillgången till barnens kroppar som något normalt inom institutionen.
Violas motstånd handlar inte enbart om ett återtagande av den egna kroppen och dess gränser, det uppnår också något som de andra informanternas motstånd inte lyckas med. Hennes motstånd förändrar materialiteten, ett skynke sätts upp så att Viola och de andra barnen har möjlighet att ha avskildhet och integritet. Det som just bristen på är central i
141 Ibid. Goffman, 1983
utformning av både materialitet och maktutövande inom institutionen. Hon lyckas förändra materialiteten genom att hennes mamma skriver till institutionen och påtalar det orimliga i att hon och de andra barnen inte kan skyla sig. Violas mamma fungerar här som något som bryter interpellation mellan diskurs och materialitet genom att tala från en annan diskursiv
utgångspunkt där det för henne är självklart att Viola och de andra barnen ska ha samma typ av kroppslig integritet som barn utanför institutionen. Att Violas mamma behöver fungera som en katalysator för förändring från sin plats utanför institution blir ett tydligt exempel på hur sluten institutionens värld är och hur dess funktionsfullkomliga diskurser i likhet med Foucaults, Eivergårds och Malcriadas resonemang skapar både en fysisk och en diskursiv segregering och slutenheten där en egen ”institutionens verklighet” kan råda. 143
I detta avsnitt har jag diskuterat hur ett möjligt motstånd kom till uttryck informanternas berättelser och hur det relaterade till materialiteten och de omgivande diskurserna. I följande avsnitt sammanfattar jag uppsatsens huvudpunkter och diskuterar hur dessa besvarats
uppsatsens syfte och frågeställningar i en avslutande diskussion.