Eva beskriver här hur hon på grund av att hon hamnar i ett mellanförskap på grund av sin funktionalitet som gör att inte fullt accepteras av de andra barnen. 122 I den segregerade miljön som skapas på institutionen finns också en föreställning om att normen är att vara blind. Blindnormen uppfattar jag också som ett svar på de omgivande funktionsfullkomliga normerna både i och utanför institutionen. Inom institutionen blir upprätthållandet av en viss typ av kollektiv identitet också ett subversivt svar på de omgivande interpellationer som funktionsfullkomlighetsnormen ständigt ger barnen. Att poängtera vikten av att vara blind ”på riktigt” eller ha en annan typ av funktionalitet som ses som norm inom institutionen blir ett svar på den omgivande förväntan av en kollektiv identitet men också ett aktivt markerande av den egna funktionaliteten och identiteten som önskvärd, i motsats till vad
funktionsmaktordningen signalerar. 123 För Eva blir resultatet att hon inte känner sig hemma varken på institutionen eller utanför den:
När jag flyttade till en vanlig skola sedan så var jag ju för blind för att vara normal där också. Länge kände jag mig ledsen över det. Att inte mitt seende stimulerades mer på institutionen och att jag hämnade utanför i både grupperna på ett sätt.
Kön, genus och segregation
Eva, Lena, Elsa och Viola beskriver institutionerna som tydligt könssegregerade miljöer. Med separerade sovsalar, våningar eller i vissa fall egna byggnader för flickor och pojkar. Eva säger:
Precis när jag kom dit så hade man tagit bort det här med att flickor och pojkar hade enskilda ingångar till skolbyggnaden. Då hade man egna områden på skolgården också, så man gick efter vissa linjer. Ville man prata med någon pojke fick man gå på de parallella linjerna och prata. Men även om de inte var uppdelat så officiellt längre så gick vi ändå in genom flickornas ingång och pojkarna genom deras. Det satt i.
Jenny beskriver istället en miljö där kön och genus inte verkar ges någon betydelse alls: ”Nej, man kunde få dela rum med vem som helst. En pojke eller en flicka spelade ingen roll. Man kläddes på i samma rum och gick på toaletten och så oavsett vem som var med.”
122 Jämför Bylund, 2013
Möjligen kan det vara så att Jenny ger uttryck för en generationsskillnad i synen på pojkar och flickors möjligheter att umgås i sin berättelse. Elsa beskriver hur åtskillnaden mellan pojkar och flickor på institutionerna främst handlade om en rädsla hos personal och läkare för vilka följder en (heterosexuell)< sexuell relation skulle kunna få. Hon säger: ”Nej man fick ju inte träffas, även om många gjorde det ändå. De var väl mest rädda för att det skulle kunna bli barn. Det hade det ju blivit innan jag kom dit, det pratades om det.”
Elsa vistas på institutionen under samma tid som tvångsteriliseringslagarna börjar gälla i Sverige.124 Vem som ska ha möjlighet att skaffa barn bestäms utefter kriterier som
funktionalitet, etnicitet och sociala förhållanden. Att hålla hårt på de könssegregerade miljöerna under denna tid blir naturligt, då det i samhällets ögon inte uppfattades som önskvärt att personer som Elsa eller de andra barnen på institutionen skaffade barn eller inledde sexuella relationer. Segregerande utefter kön uppfattas också som en naturlig del i institutionsväsendet som helhet, när kroppar kontrolleras och särskiljs blir kön en kategori att utskilja utifrån i ett samhället uppbyggt kring tvångsmässig heterosexualitet och
tvåkönsnormen, så även i det moderna samhället. Kön som särskiljande kategori är inte
specifikt för institutionsväsendet i sig utan speglar en tvåkönsnorm i det vidare samhället även om intersektionen med funktionsfullkomlighetsnormen, och därigenom en ökade samhällelig risk vid sexuella kontakter, i detta sammanhang gör det än viktigare särskilja könen.125
Samtidigt gör Eva som i vuxen ålder levt som lesbisk en intressant reflektion under vår första intervju, hon säger:
”Jag visste ju inte att jag var lesbisk då, och jag var ju inte där när jag kom i tonåren men jag vet att många som var heterosexuella hade svårt att umgås och träffa någon.”
Att könsuppdelning på institutionen följer en tvåköns- och heteronorm i det vidare samhället gör det också teoretiskt möjlig för ett homosexuellt eller queert begär att ta plats. Barnen uppfattas vara heterosexuella och materialiteten och den rådande ordningen på institutionen återskapar detta genom att skilja dem åt som pojkar och flickor, men förbiser därmed potentiellt homosexuella eller queera identiteter och begär. 126
Samtidigt verkar kön och genus spela en underordnad roll i informanternas berättelser, kroppen uppfattades inte som könad i annan bemärkelse än just administrativ av läkare eller personal, och på ett likdanande sätt som en inte talade om skillnader i funktionalitet verkar en
124 Tydén, Mattias, Från politik till praktik: de svenska steriliseringslagarna 1935-1975 : rapport till 1997 års steriliseringsutredning, Fritzes offentliga publikationer, Stockholm, 2000, Eivergård, 2003
125 Jämför Butler, 1999
inte heller ha talat om kön. Den kollektiva eller gemensamma kroppen verkar här, som i tidigare avsnitt, varit överordnad enskilda personers könsidentiteter eller begär.
I Jennys exempel blir kön och genus helt irrelevant och uppfattas inte heller som en förmodad fara eller spänning av personalen. I likhet med cripteorins idé om en kropp med normbrytande funktionalitet som något som kulturellt uppfattas som köns- och sexualitetslös spelar det ingen roll om Jenny delar rum, kläs på tillsammans med eller går på toaletten tillsammans med en pojke eller flicka. Hon förväntas inte känna varken intresse eller obehag inför sin egen eller någon annans kropp.
Diskurser om kön, genus och sexualitet intra-agerar med materialiteten och skapar ett sätt att separera barnen med syfte att i slutändan skydda det vidare samhället från att personer med normbrytande funktionalitet skaffar barn.127 Samtidigt ger materialitetens utformning och diskursens fokus på heteronormativitet möjlighet för normbrytande begär. Att ha en heterosexuell relation uppfattas som motstånd mot den rådande diskursiva och materiella ordning och måste motverkas medan en samkönad eller queer relation möjliggörs av
materialiteten men inte är möjlig att förvänta sig i den omgivande heteronormativa diskursen. I följande avsnitt kommer jag nu att diskutera klädernas roll som materialitet på
institutionen och hur de berättas om av informanterna.
127 Jämför Barad, 2003, Cherney, 2011