Min mamma hade sytt mina initialer i alla mina kläder när jag skulle börja på
institutionen. Sedan när jag kom dit så fick alla barn ett nummer istället. Jag tyckte så synd om mamma då, allt arbete som hon hade lagt ner, jag skrev till henne och berättade att hon inte behövde namna mina kläder mer – för vi hade nummer där.
I Violas berättelse blir det smärtsamt tydligt hur kläderna fungerar som ett verktyg för att skapa en avidentifierad och lättadministrerad barngrupp på institutionen. När Violas mamma märker hennes kläder med hennes initialer upprätthåller hon idén om att Viola är en egen person med ett eget namn och en bakgrund, när dessa istället ersätts av ett nummer ersätts också Violas person av något avidentifierat, något som inte längre går att koppla till hennes familj eller hennes identitet. 128
I likhet med tidigare resonemang om vikten av att skapa en gemensam och kontrollerbar kropp inom institutionen menar jag med intryck av Foucault och Goffman att kläderna spelar en betydande roll som materiellt verktyg för att skapa denna möjlighet till avidentifiering och avpersonifiering. 129 Att Violas namn inte längre är viktigt när träder in innanför institutionens staket och grindar kan också förstås som ett retoriskt budskap, var hon kommer från, hennes föräldrar och hennes identitet är inte heller viktiga. Materialiteten intra-agerar här i både baradsk och winnersk mening med funktionsfullkomliga diskurser om gemensamhet som ett verktyg för att sudda ut Violas bakgrund. Hennes position på institutionen handlar inte om att vara en individ utan vara en del i ett administrerbart kollektiv byggt på funktionalitet.
Viola fortsätter att berätta om hur hennes mamma reagerar på hennes nya vardag:
Mamma hörde av sig till institutionen och sa att hon tyckte det var dåligt att vi bara fick byta kläder, även underkläder, en gång i veckan. Jag minns att trosorna var alldeles
128 Jämför Eivergård, 2003 s 50 129 Foucault, 1975, Goffman, 1983
hårda i grenen för de var så smutsiga. Men då svarade de henne att det gjorde ju inget för vi skulle ju bara vara där inne, inte träffa några andra barn
Här kopplas Violas och de andra barnen funktionalitet och den omgivande materialitetens segregerande funktioner tätt ihop med hur kläderna de bär och de själva behandlas. Eftersom Viola och de andra barnen bara förväntas vistas inom institutionens murar och inte träffa några andra barn uppfattas de inte heller ha behov av att sköta sin hygien på samma sätt som barn utanför institutionen. Att få rätt till en viss typ av hygien och handlar här om huruvida barnen förväntas interagera med barn med normföljande funktionalitet. Förmågan att följa normer om funktionsfullkomlighet är här det som ger som rätt till renhet, och i förlängningen också respektabilitet och egenvärde. Något som kan jämföra med den feministiska sociologen Beverly diskussioner om görandet av genus och respektabilitet hos kvinnor från
arbetarklassen.130 Renhet och respektabilitet i denna bemärkelse är något som Viola haft utanför institutionen med hjälp av sin mamma, men som hon förlorar när hon träder in i den. Institutionens segregerande materialitet skapar här tillsammans med rådande diskurser om funktionsfullkomlighet förståelsen av barnens behov av hygien och rena kläder som radikalt annorlunda andra barns. I likhet med diskussionen om materialitetens kopplingar till
funktionsfullkomliga diskurser om personlig integritet och avskildhet, blir kläderna i Violas berättelse tydliga exempel på hur diskurser om funktionsfullkomlighet tillsammans med materialiteten skapar vardagliga situationer där barnens funktionalitet fungerar som det enskilt viktigaste argumentet för att de inte är värda detsamma som barn med normföljande
funktionalitet. En tydlig konsekvens av funktionsmaktordningen.
I Violas exempel står inte bara den gemensamma kroppen i fokus utan även den
normbrytande funktionaliteten. I föreståndarens svar till Violas mamma används segregation utifrån funktionaliteten som ett retoriskt grepp som rättfärdigar den radikalt annorlunda uppfattningen om hygien. Eftersom barnen är inlåsta på en och samma plats och bara träffar varandra är det heller inte så viktigt hur de ser ut. Uppfattningar om funktionalitet hänger tätt samman med idéer om värdighet och integritet och möjligheter att göra genus och skapa sig själv som subjekt. Ett tydligt utslag av funktionsmaktordningens idéer om personer med normbrytande funktionalitet som andra klassens individer som kan nöja sig med mindre. Eva berättar en annan historia om hur kläderna spelar en framträdande roll för henne och de andra barnen på institutionen:
Vi hade gemensamma kläder där. Föräldrarna betalade in barnbidraget för att vi skulle få kläder och mat och så. Men min mamma blev så ledsen när jag hade så fula och trasiga kläder, det spelade ingen roll om det var hål eller saknades en knapp... så hon sydda egna kläder till mig ändå. Men de kom ju bort sen. Jag hade de en vecka och sen efter tvätten så åkte de in i den gemensamma potten.
I Evas berättelse fungerar också hennes mamma som en slags katalysator för att belysa skillnaden mellan livet innanför och utanför institutionen. Evas mamma gör motstånd mot idén om den gemensamma kroppen och att det inte är så noga med vad Eva och de andra barnen har på sig genom att ta av sina egna resurser för att motverka detta.
Men det motstånd som Evas mamma utför är verkningslöst, trots att hon arbetar för att upprätta Evas identitet och henne som subjekt med att sy hennes egna kläder blir de så fort de kommer innanför institutionens murar ett verktyg för att skapa den gemensamma och
lättadministrerade kroppen när de hamnar i den allmänna potten.
I Evas berättelse blir det, som i Violas, tydligt hur funktionsfullkomlighetsnormen och funktionsmaktordningens föreställningar om barnen som personer med normbrytande funktionalitet ger specifika förutsättningar för hur materialiteten förstås och används. Eva berör detta på ett träffande sätt när hon säger ”det spelade ingen roll om det var hål eller saknades en knapp”. Hon kopplar i sin berättelse ihop detta med sin egen och de andra barnens funktionalitet och säger ”det kanske också var för att vi var blinda, de [personalen] tyckte att det inte spelade roll hur vi såg ut eftersom vi inte såg”. På samma sätt som med de dörrlösa toaletter som Eva berättar om är det funktionsfullkomliga idéer om vad Evas och de andra barnens funktionalitet innebär som ligger till grund för hur materialiteten utformas. Materialiteten och de omgivande diskurserna formar på så sätt varandra i en cirkelrörelse där funktionsfullkomliga diskurser rättfärdigar materialitetens utformning som i sin tur ger uttryck för och rättfärdigar den funktionsfullkomliga diskursen.
Kläderna blir här i sin roll som materialitet ett retoriskt budskap som ger uttryck för funktionsfullkomliga idéer om att Eva de andra barnen i kraft av sin funktionalitet inte skulle ha samma behov som barn med normföljande funktionalitet. Klädernas betydelse som materialitet skapas i intra-aktivitet med funktionsfullkomliga diskurser samtidigt som dessa diskurser också ligger till grund för hur materialiteten utformas och uppfattas. Ingen syn, inget behov av hela och rena kläder.
Helhet och renhet är därför inte främst något som barnen uppfattas ha för sin egen skull och inte heller något som de ska ha för varandras skull. Det är i stället något som endast de barn med normföljande funktionalitet kan kräva och i något som i likhet Garland Thomsons teorier om blicken ska signalera funktionsfullkomlighet personer med normföljande funktionalitet emellan. Därför uppfattas det som något som Eva och andra barnen inte behöver. 131 Samtidigt som kläderna inte fungerar som ett verktyg för att upprätta subjektivitet eller respektabilitet fungerar de också som skapar av ett kollektivt görande av genus. De kläder som hamnar i potten med flickkläder och de kläder som hamnar i potten med pojkkläder får inte barnen själva välja ur, därför administreras inte bara kropparna, utan även görandet av genus med en tanke av gemensamhet.
Att vilja vara Jenny – valfrihet och identitet
Jenny hade precis som Viola med sig sina egna kläder in på institutionen men beskriver en annan slags kontroll över kläderna från personalens sida.
Christine: Kunde ni själva välja hur ni ville klä er?
Jenny: Nej, det var personalen som valde. Om man inte gillade en tröja eller så, eller inte tyckte saker passade ihop så sa man kanske det, men det var ingen idé att bråka. Då var det ”antingen klär du på dig nu, eller så klär jag på dig!”
Christine: Fanns det utrymme för att vara Jenny där, att uttrycka vem du var?
Jenny: Nej, nej det gjorde inte.
Judith Butler132 beskriver användandet av kläder och föremål som verktyg för att uttrycka olika typer av kön och sexualiteten inom heteronormen. Vissa typer av uttryck förstås som normföljande medan andra förstås som normbrytande och för negativa konsekvenser. I Butlers förståelse blir subjektet till mellan dessa olika diskurser och normer i samhället, beroende på våra olika fysiska, mentala, ekonomiska och sociala förutsättningar är våra möjligheter att uttrycka oss själva och våra identiteter olika lätta eller svåra och de mottas oss på olika sätt av det omgivande samhället.
I tidigare avsnitt har jag diskuterat den påtvingat gemensamma kroppen och hur den
131 Garland Thomson, 2008 132 Butler, 1997, 1999
konstruerats inom institutionen, i Jenny exempel blir det tydligt hur rätten till den egna vilja och kroppen hela tiden förbises och med den också rätten och möjligheten att i butlersk bemärkelse skapa ett eget jag och ett eget subjekt.
Kläderna och omöjligheten i att bestämma över dem själv i Jennys berättelse är ett tydligt exempel på hur den disciplinering som hela tiden sker inom institutionen på ett förfinat sätt används för att försvåra för barnen att uttrycka sina egna jag och sina viljor. Här är det inte klädernas utformning som blir det främsta uttrycket för kontroll och funktionsfullkomliga normer utan hur materialiteten används. På grund av sin roll som barn med normbrytande funktionalitet, och i kraft av det intagen på institutionens, förväntas inte Jenny ha möjlighet att välja hur hon själv vill se ut och vilka kläder hon vill ha. Hon har inte möjlighet att göra kön och genus eller någon annan del av sin identitet genom sina kläder. Snarare används
personalens bestämmanderätt över henne och hennes kläder som ett verktyg för att inordna henne och de andra barnen i en gemensamhet som möjliggör för ännu mer kontroll och än mindre subjektivitet och självbestämmande.
I likhet med tidigare resonemang är också subjektivitet och rätt till att uttrycka det egna jaget något som inom institutionen uppfattas som förbehållet personer med normföljande funktionalitet. Därför har också kläder och möjligheten att uttrycka det egna jaget genom dem länge uppfattats som en motståndsstrategi hos crip-identifierade personer med normbrytande funktionalitet. Femme-aktivisten och skribenten Leslie Freeman beskriver detta som ett återtagande av den normbrytande kroppen från den medicinska förståelsen och ett upprättande av det egna jaget, dess vilja och gränser.133 Något som kan jämföras med queer
femme-inistiska idéer hos bland andra Ulrika Dahl.134 Där iscensättningen av en typ av genus som på något vis bryter med den tvångsmässiga heterosexualitetens idé om kvinnlighet ses som en subversiv handling.