I inledningen beskriver jag hur upprinnelsen till uppsatsens syfte och frågeställningar är när Eva berättar om hur hon och de andra barnen gick på toaletten på institutionen. I Evas
berättelse är att inte ha dörrar på toaletterna är tydligt kopplat till hennes och de andra barnens funktionalitet. Toaletterna är utformade på ett visst sätt för att det förväntas hänga ihop med en viss typ av funktionalitet. De blinda och synsvaga barnen behöver inte ha några dörrar för det ser ju inte varandra ändå, tycks den som utformat toaletterna ha resonerat. Materialiteten skapas här i relation till funktionsfullkomliga diskurser om vad personer med normbrytande funktionalitet behöver eller inte behöver och hänger också tätt samman med vilken förståelse av integritet och kroppsliga gränser som en person med normbrytande funktionalitet förväntas ha.
I Evas berättelse blir materialiteten ett uttryck för att personer med normbrytande funktionalitet inte heller skulle ha behov av fysisk avskildhet i samma utsträckning som personer med normföljande funktionalitet. En sådan diskurs finns hela tiden närvarande i det rum som institutionen är med sina gemensamma sovsalar, ständiga medicinska
undersökningar och tittbesök. Informanternas kroppar är inte deras egna och förväntas ständigt stå till den medicinska vetenskapens förfogande samtidigt som de inte heller kan
förvänta sig samma typ av privatliv eller avskildhet i vardagens som en person med
normföljande funktionalitet eller en person med normbrytande funktionalitet som lever utan för institutionen.
Elsa beskriver detta förhållande på liknande sätt: ”Dörrar på toaletterna hade vi ju, men allt var ju gemensamt ändå, när man tvättade sig på mornarna var det ju för öppen ridå i
tvättrummet”. Materialiteten skapas i relation till diskurser om tillgänglighet till barnens kroppar för personalen och läkarna, effektivitet och rationalisering. Att låta alla barn tvätta sig i ett eget rum med låst dörr skulle inte gå att övervaka eller administrerar lika effektivt som den situation som Elsa beskriver. Jenny säger såhär om toalettbesöken och vikten av effektivitet på den institutionen där hon vistades: ”Jo, vi satt i varsina bås men dörrarna var öppna och så sprang personalen mellan båsen och hjälptes oss. Det hände ofta att vi gick på toaletten samtidigt så.”
I situationen som Jenny beskriver blir just effektiviteten och tillgängligheten till barnens kroppar det centrala och barnens behov av enskildhet och fysisk och psykisk integritet något underordnat. I tidigare avsnitt beskrivs institutionen som en plats där övervakning och makt hela tiden sker i likhet med Foucaults panoptikonbegrepp. 117 I informanternas berättelser om toaletterna utformas materialitetens funktion utifrån diskursiva föreställningar om att personer med normbrytande funktionalitets behov skulle vara radikalt annorlunda än andras,
möjligheter till ett handgripligt sätt att inskränka på informanterna och de andra barnens personliga integritet och utöva makt över dem.
Funktionsfullkomliga diskurser om att personer med normbrytande funktionalitet inte skulle ha behov av eller uppfattas som värda att ha rätt till fysisk och psykisk integritet är dock inte något som kan isoleras till toaletterna eller tvättrummen på institutionerna eller ens till institutionerna som helhet. Det är istället något som återfinns som en obruten diskursiv linje från institutionen och ut i det samtida samhället118. Här är det inte materialiteten eller specifika platser som sådana som upprätthåller dessa diskurser utan istället en byråkrati, en politik och forskarvärld byggd på normer om funktionsfullkomlighet som kontinuerligt
återskapar dessa föreställningar. Den interpellation som pågår mellan materialiteten, diskursen och informanternas kroppar inom institutionen pågår i samma utsträckning i det samtida samhället och skapar kontinuerligt bilden av personer med normbrytande funktionalitet och
117 Foucault, 1975 s198ff
118 I en samtida kontext kan detta bland annat illustreras med att tvingas ta med en arbetsterapeut in i badrummet för att bevisa hur en duschar i realtid för att ens få möjlighet att ha rätt till personlig assistans, att mäta kroppen och dess förmågor enligt ingående medicinska mätinstrument bygger på samma typ av funktionsfullkomliga föreställningar om rätten till integritet.
deras behov som radikalt annorlunda och mindre värda att uppmärksamma än personer med normföljande funktionalitets119.
Inom institutionen skapas inte bara en uppfattning om att personer med normbrytande funktionalitet och deras kroppar inte är i behov av avskildhet och integritet, utan också en idé om att de är en gemensam, kollektiv kropp som personalen ska administrera på ett så effektivt sätt som möjligt.120 Genom materialiteten och hur vardagen organiseras på institutionen blir normen gemensamheten tydlig. Gemensamma utrymmen för att sova, gå på toaletten, klä sig, leka och äta skapar få utrymmen för ensamhet och avskildhet men gör det enkelt för
personalen att administrera och kontrollera en stor grupp barn. Den kollektiva identiteten skapas genom en ständig interpellation mellan materialitetens brist på möjlighet till avskildhet och de funktionsfullkomliga föreställningar som diskuteras ovan. Mina informanter får därför inte samma möjlighet som barn utför institutionen att skapa sig själva som subjekt genom att agera utifrån och uttrycka egna viljor, begär eller tankar, utan disciplineras av till att
inlemmas i den kollektiva identiteteten. 121 Att ge uttryck för personliga preferenser eller viljor uppfattas också som motstånd mot den rådande ordningen och bestraffas, som diskuterats i tidigare avsnitt, något som tydligt visar för informanterna att individualitet inte är något önskvärt. Mer om den gemensamma kroppen och den kollektiva identiteten diskuteras i följande avsnitt om kläder och identitet.
På samma sätt som institutionens materialitet och dess segregation skapar rum för en kollektiv grupp som går att kontrollera skapar den också ett separatistiskt rum där
normbrytande funktionalitet blir norm bland barnen. När jag frågor informanterna om de någon gång under uppväxten diskuterar eller jämför funktionalitet sinsemellan på
institutionen svarar de flesta först nej. De menar att de inte tänkte så som barn och att
eftersom de alla hade normbrytande funktionalitet så fanns det inget avvikande att poängtera hos varandra. Men Evas berättar:
Eftersom jag inte var blind utan bara synsvag så kunde jag känna mig utanför. Jag var i något slags mellan land. Mitt seende stimulerades inte utan jag fick först lära mig läsa och skriva på punktskrift. Det är mitt första skriftspråk. Men sedan fick jag gå ifrån min klass och vara med en liten grupp synsvaga barn och göra andra saker i skolan. Man missade mycket roligt som de blinda barnen fick göra, tyckte man, och det blev också prat om att jag inte skulle gå där för jag var inte blind… Det fanns en blindnorm
119Jämför Kafer, 2013, Campbell, 2009 120 Jämför Foucualt, 1975, 1983
Eva beskriver här hur hon på grund av att hon hamnar i ett mellanförskap på grund av sin funktionalitet som gör att inte fullt accepteras av de andra barnen. 122 I den segregerade miljön som skapas på institutionen finns också en föreställning om att normen är att vara blind. Blindnormen uppfattar jag också som ett svar på de omgivande funktionsfullkomliga normerna både i och utanför institutionen. Inom institutionen blir upprätthållandet av en viss typ av kollektiv identitet också ett subversivt svar på de omgivande interpellationer som funktionsfullkomlighetsnormen ständigt ger barnen. Att poängtera vikten av att vara blind ”på riktigt” eller ha en annan typ av funktionalitet som ses som norm inom institutionen blir ett svar på den omgivande förväntan av en kollektiv identitet men också ett aktivt markerande av den egna funktionaliteten och identiteten som önskvärd, i motsats till vad
funktionsmaktordningen signalerar. 123 För Eva blir resultatet att hon inte känner sig hemma varken på institutionen eller utanför den:
När jag flyttade till en vanlig skola sedan så var jag ju för blind för att vara normal där också. Länge kände jag mig ledsen över det. Att inte mitt seende stimulerades mer på institutionen och att jag hämnade utanför i både grupperna på ett sätt.