När jag frågar Lena hur motstånd kunde se ut inne på institutionen skrattar hon och säger:
Vi gjorde motstånd hela tiden. Personalen blev galna på oss, för vi rymde jämt! Det var vissa som slutade för att vi var sådana pain in the ass. Vi ville inte vara inlåsta, varken i sovsalarna eller bakom grindarna där. Vi ville ut.
Christine: Hur gjorde ni då?
Lena: Vi brukade sätta ihop kropparna. Om en person hade armar men inga ben då fick den stå på axlar på någon som hade ben och då blev de två så långa så de kunde öppna dörrarna. Och så brukade vi skjuta sängarna för de hade ju hjul, så vi rullade fram en person i en säng så att den kunde nå att öppna dörren. Vi fick rullbrädor sedan också och med dem kunde man rymma riktigt långt ut på området, då tog vi oss faktiskt ändå bort till grinden en gång.
Lena beskriver här en cripad användning av sin egen och de andra barnens kroppar som möjliggör för dem att kunna göra motstånd mot den inlåsning och segregation som
institutionens materialitet utgör. Genom att sätta ihop de olika normbrytande kropparna som hon och de andra barnen har skapar de en annan typ av kollektiv kropp än den som personalen administrerar och kontrollerar på institutionen. En kollektiv kropp som har agens, en kropp som kan iscensätta en funktionalitet på ett sådant sätt så att den kan följa den
funktionsfullkomliga normen som råder på institutionen utan att för den skull vara funktionsfullkomlig.
I likhet med Mosers resonemang om kroppen som teknologiskt verktyg iscensätter Lena och de andra barnen en kropp med normföljande funktionalitet genom att sammanfoga flera
olika kroppar som delar i en större kropp. 137 Den större kroppen blir ett nätverk med radikalt annorlunda förmågor än de enskilda kropparna var för sig. Lena och de andra barnen skapar för att tala med Kafer och McRuer en cripad kropp, en slags harawaysk cyborg som i sin utformning har möjligt att bryta mot materialitetens förväntningar och göra motstånd mot den.
138
Jag frågar Lena om varför hon och de andra barnen var så fokuserade på att rymma från institutionen. I motsats till Viola, Elsa, Eva och Jenny är Lena den enda av informanterna som berättar om rymningar och rymningsförsök under en stor del av intervjun. Hon svarar på ett självklart sätt:
Vi ville ju inte sitta inlåsta, inga barn vill vara inlåsta. Ville ju bara ut därifrån. Vi fick ju i perioder vara hemma också så jag tror vi hade det med oss, att de fanns ett annat sätt att leva. Vi skulle inte behöva vara där
Lena tillhör en av de sista generationerna av barn som växer upp på institution på detta sätt i Sverige. Hon menar att hon och de andra barnen, eftersom de vuxit upp i sina familjer, fått en annan syn på vad de kan förvänta sig av livet. För dem är de inte självklart att de bara på grund av sin funktionalitet ska vistas på vissa platser eller att de behöver underordna sig vissa regler. Hon säger:
De blev ju en sport, man tänkte hela tiden hur ska vi ta oss härifrån? Personalen var ju inte vana vid det. De var vana vid att satte man en unge på en plats och gick iväg en timme så satt den kvar där när man kom tillbaka. Sådana var inte vi.
I Lenas berättelse blir det möjligt att på ett subversivt sätt omskapa kroppen så att den iscensätter en funktionalitet som inte är förväntad inom institutionen. Lena och de andra barnens handlande svarar på ett annat sätt på den omgivande materialitetens interpellation. Istället för att låta sig disciplineras av den bjuder de upp till motstånd och blir därför ett problem och något som blir svårt att förstå både för personalen och för dem omgivande diskursen.
Deras kroppar och sättet att använda dem gör att materialiteten blir en annan för stunden,
137 Moser,2006a, 2006b
138 Haraway, Donna. Apor, Cyborger och kvinnor. Att återuppfinna naturen, Stockholm/Stehag: Symposion, 1991/2008
när de tillsammans har möjlighet att använda den för sina egna syften förändras den och blir i likhet Moser tankar om iscensättning av materialiteten i relation till olika typer av kroppar en cripad materialitet. Deras motstånd skapar ett annat svar på den ständiga interpellation pågår mellan deras kroppar, institutionens disciplinerande ordning och materialitet där det innan varit så att materialiteten fungerat som ett medel för att underordna dem, blir den nu något det själva kan kontrollera.
Samtidigt är materialiteten i sig inte förändrad utan ser ut på samma sätt som förut. Det är inte heller så att Lenas och de andra barnens motstånd förändrar något över en längre tid. De befinner sig fortfarande i en materialitet och i en ordning där de själva som regel inte har makt över sina behov eller sina kroppar och inte kan få gehör för sina egna viljor. Men rymningarna förändrar ändå för en kort stund maktbalansen och materialiteten på institutionen. I intra-aktionens mellan kropparna, materialiteten och diskursen skapas ett tillfälligt avbrott i den funktionsfullkomliga ordningen som råder, Lena och de andra barnen blir i denna intra-action interpellerade som något annat än de tidigare varit. Den kollektiva kropp de själva skapar gör motstånd mot funktionsfullkomlighetens diskurser och materialitetens utformning utifrån den och skapar därigenom både en kollektiv kropp men också ett individuellt subjekt som aktivt valt att inlemmas sig i denna kollektiva kropp till skillnad från den gemensamma kropp som ska administreras av personalen och den medicinska vetenskapen. Trots att rymningarna i sig inte förändrar något på institutionen i ett större strukturellt sammanhang är de ändå centrala för skapandet av ett eget subjekt för Lena och de andra barnen.
Pysselrummet
Jenny beskriver en annan typ av motstånd i sin berättelse. Det handlar också om rätten till avskildhet och möjligheten till att få agera utifrån sina egna viljor och begär. Hon säger:
Det fanns ett rum där personalen förvarade saker som vi pysslade med, till exempel färgade papper och pennor och saxar och sånt. Och en gång så var det jag och en annan tjej som jag såg upp till på ett speciellt sätt som tog oss in där när de hade glömt att låsa. Så var vi där inne och tittade på allt där inne. Det var en speciell stund för det var bara vi där. Efter ett tag kom en ur personalen. Men han sa bara, ja titta försiktigt ni så kommer jag tillbaka om ett tag och då måste ni gå.
I Jennys berättelse blir det motstånd att dra sig undan från den påtvingade gemensamhet som råder på institutionen. I likhet med det tidigare avsnittet om maktlöshet och vanmakt blir
motståndshandlingarna precis som maktutövandet inte nödvändigtvis stora och kraftfull i ett rum som institutionen där maktförhållandena som regel är ojämna. Jenny och den andra flickans impuls att ta sig in i ett rum där de inte tillåts vara och att där vara själva, utanför den panoptikon blick som annars hela tiden ser dem på institutionen är ett tydligt avståndstagande mot den påtvingade gemensamheten och också skapande av ett eget subjekt. Jag frågar Jenny:
Christine: Fanns det annars tid för att göra något själv, alltså tid för att göra det Jenny ville?
Jenny: Nej, nej allt gjordes ju gemensamt, det var ingen som frågade vad man ville”
Pysselrummet blir med sin avskildhet en tillflyktsort, i motsatts till undersökningsrummet som diskuterats i tidigare avsnitt, blir det trots sin avskildhet inte ett rum blir farligt utan istället en plats där den egna vilja och det egna subjektet kan skapas eller återskapas. Materialitetens förmåga att skapa avskildhet måste därför förstås i baradsk och winnersk bemärkelse som något som något vars konsekvens hänger samman med dess syfte, vem som träder in avskildheten och varför den gör det.139 Avskildheten är därför inte enbart något som möjliggör för maktutövning, straff, hot eller segregering utan också något som vars betydelse och mening kan förändras i relation så att den kan möjliggöra för subjektskapande och frihet. I Jenny fall blir avskildheten ett verktyg för att göra motstånd på ett sätt som hon finner möjligt inom institutionen. Att dra sig undan och använda institutionens rum på ett annat sätt än den förväntande är en motståndshandling mot den rådande ordningen som på samma sätt som Lenas rymningar skapar ett tillfälligt avbrott både rumsligt, tidsmässigt och diskursivt i den funktionsfullkomliga diskursen på institutionen. Att som Jenny och den andra flickan dra sig undan är både att omskapa materialitetens mening och syfte och få verktyg att återta sitt egna jag och subjekt även om det sker i korta stunder och inte förändrar strukturen på institutionen är de i likhet med resonemangen som jag fört ovan en förändrad interpellation mellan materialiteten och mina informanters kroppar som möjliggör ett motstånd i stunden.