Men varför infaller denna period av minskande intresse för att skapa? Toku anför att det inte fi nns något enkelt svar på denna
fråga, men att man kan dela upp orsakerna i interna och externa
orsaker. De interna orsakerna hänger ihop med självuppfattning;
barnen börjar inse sina egna begränsningar i att skapa realistiska teckningar. De börjat också jämföra sig med dem som är bättre på att skapa och bedöma det relativa värdet av sin egen konst. De externa orsakerna relaterar till den sociala omgivningen. Här kan orsaker som att estetiska ämnen inte alltid har så hög status i utbildningsväsendet, eller att estetiska kurser sällan utformas efter elevernas intressen påverka i negativ riktning.
Hur förhåller sig då skolan till bildskapande och berättande med
bilder/serieskapande? Ja, att serier inte omnämns specifi kt är naturligtvis inte förvånande. Till och med i Aulin-Gråhamns och Thavenius annars så vidsynta Kultur och estetik i skolan nämns serier endast vid ett tillfälle, och då som »...blandformer som serier, graffi ti och video...«.
Styrdokument
Ämnet bild avhandlas naturligtvis utförligt i olika styrdokument. I Grundskolan: kursplaner och betygskriterier från år anger man att:
Kunskaper om bilder och bildkommunikation är en viktig för ut sätt ning för att aktivt delta i samhällslivet. Utvecklingen av bild för må gan ökar barns och ungas möjlighet att använda sin kul tu rel la yttrandefrihet. /…/ I arbetet med bilder gestaltas er fa ren he ter och produceras kunskap som blir synlig, gripbar och möjlig att förmedla. Genom sin estetiska och kommunikativa
karaktär kan bildämnet bidra till att främja skolan som kul tur mil jö, kul tur ar be tet i undervisningen samt delaktighet och eget skapande.
Att man tagit fasta på bildämnets »kommunikativa karaktär« ger naturligtvis ingångar vad gäller serierna, som i sin essens är gjorda just för att kommunicera, i än högre grad än fristående bilder. I
en annan del av Grundskolan: kursplaner och betygskriterier kan man
fi nna mer av Skolverkets tankar om bildämnet:
Utbildningen i ämnet [bild] syftar till att utveckla såväl kun ska per om bilden som kunskaper i att framställa, analysera och kom mu ni ce ra med bilder. Den skall utveckla lust, kreativitet och ska pan de förmåga, ge allmänbildning inom bildområdet och leda till att eleven skaff ar sig en egen ståndpunkt i en verk lig het med stort visuellt informationsfl öde.
Här är det framför allt önskan om skaparglädje och kreativitet som känns relevant i förhållande till serier och/eller manga, som ofta verkar framkalla just dessa känslor.
Serier är som sagt till sin natur berättande, något som ofta förbises av dem som inte satt sig in i hur denna konstart fungerar. Tanken
om bilden som ett språk introduceras dock redan i pedagogiska sammanhang i Barnstugeutredningen (SOU :-). I en bilaga till SOU : ifrågasätter Gert Z. Nordström begreppet fritt skapande och ser det som en myt, då det främst är kommersialismens alla uttrycksformer som formar uttrycken. Han anser att bilden och bildskapandet bör betraktas som ett språk. Den kommersiella massmediebilden bör angripas praktiskt och kreativt genom att barnen får förändra bilder, klippa, teckna och manipulera.
I Lgr moderniserades ämnet bild (som fi ck det namnet i och med denna reform) rejält. Här introducerades även tanken om »bilden som språk« i skolans värld. Enligt målbeskrivningen skulle eleverna utveckla sin förmåga att självständigt skapa bilder, lära sig kommunicera med bilder och även tolka och granska bilder kritiskt.
I Lpo anges att den skapande verksamheten i bild och form
är ett instrument i utforskandet av verkligheten och bygger på barnens nyfi kenhet och lust att lära. Detta förbinder de estetiska uttrycksformerna med det rationella kunskapsskapandet, eftersom barns bildskapande ses som ett redskap för att komma underfund med saker och främja lärande.
Detta var bara några nedslag i den utveckling som skolans inställning till ämnet bild har genomgått. För en mer utförlig presentation rekommenderar jag Bild – Nationella utvärderingar av grundskolan från .
De tankar som anges i de olika styrdokumenten för ämnet bild lämnar många möjligheter till att introducera ett berättarmässigt förhållande till såväl konsumtion som eget skapande av bilder. Att tecknade serier inte nämns specifi kt är inte förvånande, och troligtvis varken möjligt eller ens önskvärt med tanke på hur allmängiltiga desssa styrdokument förväntas vara.
De teorier jag hitintills diskuterat är alla framtagna med hänsyn
tagen till barns situation i västvärlden. Ämnet för min studie är dock japanska serier. Vad skiljer då de japanska barnens bildskapande från hur det är för barn i andra länder? Ja, att det är populärt att teckna serier i Japan fi nns det många indikationer på. På samma sätt som man på västerländska universitet och högskolor har organiserade grupper som ägnar sig åt teater, körsång, sport med mera, finns det i praktiken en klubb för mangatecknare på varje skola i Japan.
Den tydligaste indika- tionen är dock Comiket – världens största mässa för tecknade serier. Denna går av stapeln två gånger
B J
En stor an sam ling tecknare av ama tör se ri er, så kallad doujunshi, på en se rie fes ti val i Tokyo..
om året i Tokyo och har det svindlande antalet utställare, som
alla är egenpublicerande amatörserieskapare, samt en halv miljon besökare. Jämför det med motsvarande evenemang i Sverige, som
heter Small Press Expo och går av stapeln i Kulturhuset i Stockholm
en gång om året med i snitt - utställare.