Min sista intervju i detta projekt, mitt sista samtal med en deltagare, kommer på många sätt att beröra faktorer som tagits upp tidigare. Som svar på frågan varför hon tror att så många väljer att engagera sig/att delta i arrangemanget, svarar Ellie kort och gott: ”För att man tycker det är roligt”. Det känns som om lusten, förklädd i olika ord, dyker upp som en röd tråd genom samtalen. Ellie betonar också hur viktigt det är att man brinner för det man gör. När det gäller vuxnas roll i projektet, som kommer beröras längre fram, finns många likheter mellan detta och övriga samtal. På ett par punkter kommer dock denna intervju att skilja sig från de andra två jag haft. Ellie betonar flera gånger under vårt samtal hur viktigt det är att kunna påverka och hur
mycket det betyder att få skapa själv. Visser- ligen har dessa aspekter berörts i tidigare intervjuer med men inte på ett så tydligt formulerat sätt som de gör när jag pratar med Ellie.
Förutom att vara projektledare för årets Ung på scen är Ellie med i Lunds kommuns ung- domsting just av denna anledning. Hon vill vara med och påverka samhället och i och med sitt engagemang, både i ungdomstinget och i Ung på scen, upplever hon att hon får en möjlighet att göra det. Vi kommer tillbaka till detta flera gånger under samtalets gång, Ellie betonar om och om igen hur viktigt det är att få vara med och göra sin röst hörd, att bli lyssnad på och att få bekräftelse. När man förbereder inför Ung på scen och när man genomför arrangemanget lyssnar vuxna på en, berättar Ellie. Hon upplever detta som ovanligt.
Liksom Robin lyfter Ellie också fram hur viktig känslan av ”att få känna sig betydelse- full” är. Deltagarna är stolta över att vara med och över sin egen insats:
”Ung på scen, det som förändrar någon- ting där är de som deltar, de får en erfa- renhet och det stärker dig som person, det är väl det som är det bästa med detta”.
Stoltheten och det ökade självförtroendet är en konsekvens av att ungdomarna får skapa arrangemanget på sina premisser. Visst har ett fåtal vuxna en roll i processen men denna är marginell. Det positiva är att man vet att vuxna finns om man nu skulle behöva det men att alla involverade, unga som vuxna, utgår från att det inte kommer att behövas. ”De vill göra så lite som möjligt och låter oss ta alla beslut”,
säger Ellie och skrattar när hon hör sig själv. Hon förklarar att hon inte menar att de vuxna vill göra lite för de är lata (som hon
tycker det låter som hon har sagt) utan för att de helt enkelt tror att arrangemanget blir bäst om de unga gör det själv. När jag frågar vad skillnaden mellan ett arrangemang som är av unga, för unga och ett arrangemang av vuxna för unga med unga involverade är säger Ellie att det senare blir ett arrange- mang som vuxna tror att unga vill ha. Det är för henne självklart att unga är bäst på att arrangera för unga. Sen, angående den förra typen av arrangemang, säger hon:
”Då hade det blivit mer som ett obetalt sommarjobb och det är ju inte så jävla roligt”.
Ellie avslutar den del av vårt samtal som kommit att handla om vuxnas roll i kultur- arrangemang som detta med att ännu en gång säga hur viktigt det är att få bestämma själv och att ”göra sin röst hörd”. Hon konstaterar:
”visst har man mindre livserfarenhet som ung men man vet bäst hur det är att leva som ung”.
Jag och Ellie pratar vidare om vikten av att få skapa själv och att utveckla ens kreativa sinne. Hon beskriver känslan av att ha gjort någonting själv som fantastisk och säger vidare att meningen det ger att vara med i Ung på scen (för deltagarna) tror hon är att vara med och skapa någonting från scratch. Om man inte skapar själv är man inte del- tagare på samma sätt menar Ellie som avslut- ningsvis understryker att
”det viktigaste för att lyckas med sådana här projekt av unga, för unga, är att folk blir deltagare istället för åskådare”.
Jag reflekterar över vårt samtal och kommer att tänka på de maktaspekter som, om och om igen, lyfts fram i Deltagarkulturboken, som jag irriterat mig på under läsningens gång. Jag tänker först att det nästan är lite ironiskt att samtalet i min sista intervju
kommer att fokusera så mycket kring detta. Deltagarkultur som ett sätt för ungdomar att göra sina röster hörda/att få makt. När jag gick in i den här fasen av vårt arbete kring begreppet ville jag inte se deltagarkultur på detta sätt, som det slags ”läkeört” som för- fattarna kallar det. Jag hade en mer roman- tiserad bild, såg deltagarkulturprojekt snarare som vilda blommor sprungna ur kreativitetens mylla, vattnade med lust och glädje. Mina intervjuer och samtalet med Ellie har gett mig mycket att tänka på. Framförallt inser jag, när jag går hem från Café Ariman, där vi träffats, att begreppet inte så lätt låter sig kategoriseras.
Sammanfattning
Tre år har gått sedan vi påbörjade vår resa i deltagarkulturens okända land. Det har varit spännande år fyllda av många roliga, stundom ganska banala, stundom mer filoso- fiska, diskussioner kring frågor som inte alltid har varit helt lätta att finna svaren på. När jag gick in i den här delen av projektet hade jag ambitionen att lära mig mer om drivkraften bakom deltagarkultur, att hitta likheter mellan olika deltagarkulturella projekt, drivkrafter som kanske skulle kunna hjälpa mig att förstå fenomenet på ett bättre, djupare plan.
Så, vad har jag lärt mig genom de samtal jag haft med fyra ungdomar som själva varit deltagare och en vuxen i deras närhet? Jag har lärt mig att den utan tvekan vikti- gaste drivkraften bakom deltagarkulturella projekt är lusten, som Tor och Ellie säger ”att brinna” för det man gör. Ibland handlar
glädjen om just deltagandet, ”att det är så
jävla kul”, ibland är den förknippad med själva skapandet. För Karin och Rode var det framförallt själva skapandet, lusten till musiken, som ledde till att de började arrangera Rockafton, det bästa var att upp- träda själv, för Robin däremot ligger själva glädjen i att bara delta. Både Rockafton och Ung på scen uppstår från år till år ur sponta-
niteten, också den tätt förknippad med den
lust ungdomarna lyfter fram om och om igen. En förutsättning för det spontana har varit att ungdomarna inte har varit tvungna att organisera sig i en fast/given struktur och att inga vuxna har varit med och försökt styra upp. Ungdomarna och Tor är alla överens om att de deltagarkulturprojekt vi pratat om lyckats så väl just för att de fått växa fram, på det sätt de velat. Jag drar slutsatsen att
friheten i att skapa utan givna ramar är en
viktig aspekt när det gäller deltagarkultur- projekt. När man fattar alla beslut och får ta det fulla ansvaret själv har man möjlighet att påverka och att göra sin röst hörd, man får access till den makt man som ungdom, enligt Ellie, vanligtvis är utestängd från. Även tiden är viktig. För att deltagarkultur ska uppstå krävs att deltagarna har tid att syssla med det. Karin konstaterar krasst att Rockafton nog inte hade blivit av, på det sättet som ung- domarna vill ha det, om fritidsledarna styrt, ”de har ju inte tid, de har ju liksom sina vanliga fritidsledarsaker att fixa med”. En annan faktor som både Robin och Ellie lyfter fram är vikten av platsen för arrange- manget. Ung på scen som tar plats i Stads- parken, hade inte blivit detsamma någon annanstans. Det centrala läget, en plats där massor av folk passerar spontant, gynnar deltagandet. Slutligen har det bakom både Rockafton och Ung på scen funnits en stark vilja av att just det här arrangemanget ska bli av. Som Rode säger:
”Rockafton, det SKA bara finnas” Deltagarna i båda projekten berättar vidare att deras sociala nätverk är avgörande för ar- rangemangen. Det är ofta vänner och familj som deltar. Sociala medier, såsom Facebook, underlättar för deltagandet men det är fort- farande mun till mun-metoden som är vikti- gast. Såväl Rode och Karin som Robin och Ellie understryker att det för mycket positivt med sig att vara deltagare: när man deltar lär man sig nya saker och får nya erfarenheter.
Litteratur:
”Deltagarkultur” Haggren, Larsson, Nordwall, Widing, Bokförlaget Korpen 2008. Man får bättre självförtroende och ”växer
som människa” (Ellie).
Jag konstaterar att drivkrafterna bakom de två deltagarkulturprojekt jag studerat till mångt och mycket stämmer överens samtidigt som de på vissa sätt skiljer sig åt. Till exempel har platsen, som har en sådan central bety- delse i Ung på scen, en marginell roll i Rock- afton som utspelar sig i en skolmatsal.Makten att påverka som Ellie fokuserar på lyfts visserligen också fram i samtalet med Karin, Rode och Robin men verkar inte vara lika central för dem.
Jag drar slutsatsen att deltagarkultur är ett för mångfacetterat fenomen för att enkelt kunna kategoriseras in vare sig som läkeört, ogräs eller den vilda skaparblomma jag själv velat se den som. Samtidigt tänker jag att jag nu kanske hittat det jag sökt, när jag med kommentaren ”det finns nog något spännande där” i bakhuvudet gjort den här resan. Orden som gått som en röd tråd först genom samtalen i min metapolgrupp (då i form av lust och lek) och sedan genom mina intervjuer (då i form av ”jäkla kul” och ”jävligt roligt”) har alla handlat om glädje. Jag drar slutsatsen att det spännande ibland är det enkla, att Karins ord, ”vi vill hålla på med det för vi tycker det är jävligt roligt” nog sammanfattar deltagarkulturens väsen på ett väldigt bra sätt.
Foto: Silas Staal Foto: Leif Johansson