• No results found

Intervju ett: Karin och Rode Grönkvist, 15 och 17 år

Jag träffar Karin och Rode en vecka efter den första träffen. Ett par timmar före mötet har jag försökt ändra om innehåll för intervjun. Efter mitt första möte med Ung på scen-gruppen känner jag att det kanske är bättre att djupdyka i detta projekt och ja, eftersom Karin är med i båda projekten tänker jag att det kanske inte spelar henne någon roll. Jag lämnar ett meddelande på Karins telefonsvarare med mitt förslag. Det tar bara tio minuter sedan får jag ett sms från Karin som undrar om hon kan ringa. Jag ringer upp och får veta att Karin inte alls tycker detta är någon bra idé, hon och Rode vill prata om Rockafton. Jag bestämmer mig för att Karin har rätt, om hon känner så är det naturligtvis detta vi ska prata om.

Efter jag lagt på luren känner jag mig dum som ens funderade på att ändra innehåll för

intervjun. Hur tänkte jag egentligen? Att det skulle bli ett snyggare slutresultat om jag bara fokuserade på ett projekt? Att det skulle bli enklare för mig? Att det nog inte skulle spela så stor roll för Karin och Rode vilket projekt de talade om? Jag skäms över mig själv och går med svansen mellan bena till den intervju jag precis försökt avstyra. Det tar bara fem minuter innan jag inser att det var tur att Karin insisterade. Rockafton är ju Karin och Rodes grej, det är klart att det är detta de vill tala om.

Årets första Rockafton har precis gått av stapeln då vi träffas. Arrangemanget som för tillfället är lokaliserat till Järnåkraskolans matsal innebär att ett antal unga band spelar för en ung publik under en hel kväll, vanligtvis en fredag. Projektet som för flera år sedan startades av fritidsledare ändrade för ett par år sedan karaktär och sköts nu nästan uteslutande av ungdomar. Jag frågar hur förändringen kom sig. Rode och Karin förklarar att det skedde stegvis och naturligt, till slut fanns det liksom ingen anledning för fritidsledarna att vara med:

”vi skötte allt själva, de behövde liksom inte vara med längre”

Det visar sig att den enda ”vuxenhjälp” man fortfarande behöver är att fixa polistillstånd och att köra bil. Rode betonar vidare att Rockafton är Lunds enda återkommande musikarrangemang både av ungdomar och för ungdomar och att vem som helst kan vara med i arrangemanget, såväl bakom som på scen. När jag ställer följdfrågan om de känner att de fått det stöd de vill ha är Karins svar rakt och tydligt:

”Alltså stöd, jag vet inte hur mycket stöd vi behöver, vi fixar ju det liksom själva”

Det blir tydligt för mig att jag och Karin ser stöd på olika sätt. Jag ser stöd som någon- ting man borde vara glad för att få, Karin

ser stöd som någonting man får om man inte klarar det själv, därmed någonting negativt. Jag jämför Karins reaktion med de föreningar jag brukar arbeta mot i projektbidrags- handläggningen. De brukar se kommunalt stöd som någonting positivt då stöd för dem är lika med ekonomisk support i form av tryckerikostnader, hyreskostnader och så vidare. Jag undrar för mig själv när ordet stöd laddas om med mening. Är det när man inte längre känner att folk tvivlar på ens kompetens? När man inte längre måste bevisa att man faktiskt klarar det utan hjälp?

Trots att Karin och Rode är tydliga med att de inte behövt stöd, konstaterar båda att man har känt att man kunnat få det ifall man hade behövt det och att detta ändå är någonting positivt.

Karin och Rode sitter med i den ”innersta planeringsgruppen” som består av fyra personer. Utöver dem är ca sex personer till engagerade i arrangemanget. Alla i arrangörs- gruppen spelar själva i något av de band som uppträder under själva kvällen. Att deltagarna är producenter och konsumenter samtidigt är naturligt och självklart. Jag frågar om det inte är svårt att vara arrangör och uppträda samtidigt. Karin ser frågande på mig och svarar sedan lite irriterat: ”Svårt? Nej, jag tycker det fungerar jävligt bra”.

Jag känner mig plötsligt väldigt vuxen och tänker att det som för Karin är så självklart, att stå både bakom ett arrangemang och samtidigt vara en deltagare i det, för mig låter både jobbigt och komplicerat. Jag kan inte låta bli att tänka på mig själv som den 15-åring som älskade att stå på scen, dansa och skriva. När övergick jag från att vara en kulturproducent till att bli en kulturkon- sument, i vilken åskådarsoffa somnade jag?

Att det är det stora musikintresset som driver Rode och Karin är tydligt. Gång på

gång under intervjun kommer vi tillbaka till detta: att musiken är den främsta drivkraften bakom engagemanget, både hos dem och de andra som är med i planeringsgruppen. När jag frågar vad man tänker på efter en Rock- afton just varit svarar till exempel Karin att det hon tänker mest på är hur spelningen varit (underförstått hennes bands spelning) varpå Rode lägger till:

”vi är musiker i första hand, arrangörer i andra”.

Ytterligare en anledning till att man enga- gerar sig är att man helt enkelt vill att Rock- afton ska finnas och att det säkraste sättet att få det att hända är att ta tag i det själv. Att unga själva bestämmer över arrange- manget är en annan viktig aspekt som vi kommer tillbaka till flera gånger. Att lämna över ansvaret till fritidsledare igen känns inte aktuellt för Karin och Rode som har många tankar om hur Rockafton ska utvecklas och tror att det krävs att det är de själva och andra ungdomar som ska ha ansvaret om arrangemanget ska gå åt det håll de vill. Rode och Karin är eniga om att arrange- mang för unga arrangeras bäst av unga själv i och med att man vet vad unga vill ha. På frågan om det finns några nackdelar att ta över ansvaret själv så konstaterar Rode att det blir mer jobb. Karin håller inte riktigt med om detta, hon menar att det över- vägande ju är det roliga i att arrangera själv. Också detta, hur kul det är, är något Karin och Rode kommer tillbaka till flera gånger under samtalet. Karin konstaterar: ”Vi vill hålla på med det för vi tycker det är jävligt roligt”.

Jag reflekterar över formuleringen som känns långt från de välformulerade nyttoaspekter jag brukar få höra när jag ber föreningar motivera varför de vill göra ett projekt. I dessa fall handlar det nästan alltid om vad projektet gör för någon annan för gemene man i Lund. Vad det tillför staden och dess

invånare. Jag slår i min pärm efter formule- ringar: ”syftet med X är att skapa en av- spänd mötesplats i centrum, att ge Lunda- borna möjlighet att…”, ”att förbättra genrens synlighet”, ”att nå ut” är exempel på motiveringar som ges. Jag undrar var det där ”jävligt roligt” har tagit vägen. Är det vi som kommun som inte godkänner lusten som skäl nog att ge bidrag?

Ytterligare en fördel med att själva vara aktiv medskapare till ett arrangemang är hur mycket man faktiskt lär sig genom att delta själv, inte minst under själva processens gång. För Rodes del har Rockafton till exem- pel inneburit ökade kunskaper inte bara om hur man genomför ett större musikarrange- mang utan också hur man sköter till exempel ljud och ljus. På frågan om hur det känns efter genomfört arrangemang svarar Karin först att hon inte känner något speciellt men efter att ha tänkt till en kort stund kommer ett nytt svar. Karin beskriver med målande ord det gemensamma arbetet med årets deko- rationer: man lade ner mycket kraft på att skapa en intim och ändamålsenlig atmosfär i den stora skolmatsalen och resultatet blev väldigt lyckat. Karin sammanfattar känslan efteråt med orden:

”fan det här blev riktigt bra, då känner man att man kommit någon vart”. Hon konstaterar vidare, med de kreativa dekorationslösningarna i åtanke, att ett arrangemang som leds av unga nog blir mer kreativt. Inte bara för att unga är mer krea- tiva utan också för att det är ungdomarna bakom arrangemanget som verkligen brinner för det. Jag undrar om hon har rätt. Om det

i det unga skapandet finns mer kreativitet och i sådana fall, varför det är så?

Förutom gänget bakom arrangemanget, som själva producerar och deltar på scen, kommer många till Rockafton för att se kompisar spela och bara för att träffa folk. Man är inte där som aktiv deltagare på det sätt att man själv

uppträder men man är ändå deltagare i arran- gemanget, aktiv, fast på ett mer passivt sätt. ”En social grej, det är nog därför man är där”,

säger Rode. Han och Karin kommer hela tiden tillbaka till hur viktigt nätverkandet är för arrangemanget. Planeringsteamet bakom Rockafton är nära vänner och de som kommer till arrangemanget är vänner och bekanta till dem som deltar. Till skillnad från de arrangemang jag brukar besöka och följa upp, som kommunal tjänsteman och/eller som åskådare, så är gränsen mellan produ- cent, åskådare och deltagare flytande i Rockafton.