Deltagarkultur : i teori och praktik

Deltagarkultur

- i teori och praktik

Redaktörer: Per Dahlbeck, Magnus Persson Kontakt: per.dahlbeck@mah.se

Produktion, layout, design: Johan Portland

Innehållsförteckning

Deltagarkultur – en inledning

Hur är deltagarkulturen möjlig?

Deltagerkultur på ungdomsfestivalen kataPULS

Det finns nog något spännande där

Deltagerkulturens dilemmaer – når en kommune vil inddrage borgeren

Deltagarkultur och folkfinansiering - vem bestämmer egentligen?

En krigsmaskin på Malmö högskola - Ett hot eller en möjlighet?

Den kritiska positionen

I Kreativ Metapol har ”deltagarkultur” vuxit fram som ett samlande begrepp för ett tvärgående delprojekt. Vår förhoppning har varit att genom att undersöka, tillämpa och problematisera begreppet kunna ringa in några viktiga tendenser i samhället. När nya kulturformer växer fram, som bygger på aktivt medskapande, behövs nya förhållnings- sätt och praktiker inom offentlig förvaltning för att kunna möta och hantera dem. Så småningom bestämde sig deltagarkulturgruppen för att ett sätt att gå på djupet med begreppet var genom att skapa en kurs i samarbete med Fakulteten för lärande och samhälle vid Malmö högskola. De deltagande sju projektmedlemmarna/studenterna är alla yrkesverksamma inom det kulturadministrativa fältet (som t.ex. konsulenter eller utvecklingsstrateger), och de två lärarna arbetar som lärarutbildare. Mötet mellan kulturförvaltningens och högskolans fält erbjöd spännande skillnader såväl som lik- heter, vilket öppnade för en perspektivering och ”främmandegöring” av båda fälten. Forskning, utbildning och samverkan med det omgivande samhället är universitetens och högskolornas tre uppgifter. Kulturförvaltningens uppgift är att arbeta med utveckling och samverkan i kulturlivet och andra samhällssektorer.

Kan dessa olika verksamheter erbjuda en praktik där ledorden är kraft och blivande i stället för brist”? I Kreativ Metapol såg Malmö Högskola en möjlighet att pröva idén om deltagarkultur i den egna praktiken genom att skapa en utbildning som explicit fokuserade detta fenomen. Eftersom kursdeltagarna kommer från olika delar av Öresunds-regionen har likheter och skillnader mellan våra respektive

verksamheter också synliggjorts. Wikipedia beskriver deltagarkultur som:

ett samlingsbegrepp för kulturformer och medier som förutsätter aktivt sam- skapande av samtliga inblandade. Det kan handla om allting från fotboll till rollspel. Deltagarkultur står i kontrast till de åskådarinriktade kulturformerna där medieproduktion- och konsumtion är separerade från varandra. Mass-

mediala och i stort enkelriktade kulturformer som film, böcker, radioprogram och television är exempel på åskådarkultur.

Ett sätt att tänka kring begrepp är det dikotomiska, dvs. i termer av motsatser eller markerade skillnader. Detta blev också kursens utgångspunkt. Vi ställde helt enkelt deltagarkultur mot åskådarkultur. För att i sin tur försöka definiera begreppen närmare använde vi utifrån teoretisk litteratur och egna reflexioner ett antal underordnade mot-satspar som vi menade kunde ringa in olika dimensioner av de överordnade begreppen. Motsatsparen prövades mot konkreta exempel i form av olika kulturella fenomen eller texter, men också mot egna erfarenheter.

Deltagarkultur Åskådarkultur Deltagarkultur Åskådarkultur Händelse Presentation Omedelbar Medskapare Producent Aktiv Begär Lek Spontan Okontrollerad Remixkultur Föreställning Representation Förmedlad Mottagare Konsument Passiv Behov Arbete Planerad Kontrollerad Upphovskultur

Deltagarkultur - en inledning

Efter en inledande stark entusiasm insåg vi efter hand som kursen fortskred att ”deltagarkultur” måste undersökas nyfiket, kritiskt och självreflexivt. Det är uppenbart att begreppet (och dess underbegrepp) bär på starkt positiva konnotationer (till exempel gemenskap, demokrati, dialog/mångstämmighet, autenticitet, innovation, kreativitet, intensitet, inflytande, offentlighet). Utan att på något sätt överge begreppets produktiva potentialer insåg vi att tänkandet i dikotomier riskerade att leda till idylliserande och romantiserande föreställningar. I denna problematisering av begreppet spelade en av kursens centrala teoretiker, den franske filosofen Gilles Deleuze, en viktig roll. Särskilt hans omtolkning av begäret kom att bli en återkommande referenspunkt. Istället för att tänka på begär i termer av brist, insisterar Deleuze på begäret som mångfald, överflöd och ren positivitet. Ett annat begrepp som kom att bli alltmer centralt ju längre kursen pågick var lek.

Vi bestämde tidigt att om kursen skall vara trogen de ideal som ligger i begrepp som deltagarkultur, begär och lek kan vi inte utgå från ett på förhand fixerat innehåll. Såväl stoff som arbetssätt bestämdes, förhandlades, eller ”lektes” fram gemensamt. Gränsen mellan studenterna och lärarna blev också mer porös än i en traditionell kurs. Även lärarna skulle ”gå” kursen, skriva texter till varje möte osv. Kursen har arbetat med fyra huvudteman, som gått in i och ur varandra, på oförutsägbara vägar. Två av dessa är begreppsanalytiska och har kretsat kring begreppen kultur och begär. De två övriga har fokuserat organisationens (kulturförvaltningens och lärarutbildningens) dilemman och förändrade villkor i en senmodern värld. Exempel på frågeställningar som disku- terats intensivt har varit: Vilka maktdimensioner ingår i kulturförvaltarens och lärar-utbildarens roll och uppdrag? Vilka möjligheter och hinder för att förändra dessa kan urskiljas? Vilka roller tilldelas och/eller erövrar den senmoderna kulturförvaltaren och lärarutbildaren? Kan han/hon vara både eldsjäl och administratör, både deltagare och iakttagare, både ett begärande subjekt och ett inom systemet verkande strategiskt subjekt?

Texterna i denna digitala antologi är författade av studenterna och lärarna på kursen ”Deltagarkultur”. Texterna försöker på olika sätt närma sig frågeställningarna ovan, men också en mängd andra. En gemensam nämnare är att de alla ringar in olika både möjligheter och problem med deltagarkultur i praktiken. Vad händer när idealen möter verkligheten? Hur uppfattar deltagarna själva sin roll i de olika kulturella eller peda-gogiska projekt de mer eller mindre frivilligt söker sig till eller blir indragna i? Texterna är inte homogena, vare sig till form eller innehåll. De spänner över ett brett spektrum av praktiker, erfarenheter och problemställningar. De använder olika begrepp och angrepp-sätt för att närma sig alltifrån deltagarstyrda musikfestivaler och konst- projekt till litteraturläsning och projektarbeten på Lärande och samhälle. Nya former för kulturstöd som utmanar traditionella bidragssystem undersöks i en av texterna. Läsaren introduceras för fenomen som crowd funding, crowd sourcing, mikrofinan- siering och viral spridning. Filosofins hantering av lek och begär konfronteras med kulturpolitiska visioner och policydokument i en annan text. Sist men inte minst ägnar sig texterna åt intensiv självreflexion – vilket inte skall förväxlas med självupptagenhet. Vi hoppas och tror att denna antologi kan bjuda på både igenkänning och nya

perspektiv. Arbetet med texterna inom ramen för vår kurs har i varje fall varit en lek på blodigt allvar. I bästa fall smittar något av detta av sig på våra läsare.

råder en legitimitetskris för kulturpolitiken så till den milda grad att det till och med börjar höras röster om att även kulturpoli-tiken behöver lagstadgas.

Dessa nya kulturpolitiska diskurser kan säkert sägas ha ett berättigande. Men riskerar vi samtidigt inte att göra kulturen en björntjänst genom att utgå från kulturen som ett behov? När vi ser kulturarbetaren som behövande, utifrån alltför knappa resurser, riskerar inte denne att bli som en socialbidragstagare med mössan i hand, en ständigt behövande och otillfredsställd tiggare? Och när vi ser kulturkonsumenten som behövande för att genom kultur kunna leva ett fullödigt liv, riskerar inte något grundläggande i kulturen att gå förlorat i vår iver att göra kulturpolitiken nyttig, precis som alla andra politikområden? Om man istället för behovet utgår från begäret, så utgår vi inte längre från knapp-heten utan från överflödet. Vi är inte längre kulturarbetare eller kulturkonsumenter uti- från en begärsdiskurs, då arbete och kon-sumtion tillhör behovets och knapphetens diskurs. Vi har helt enkelt inte längre behov av kultur, utan vi begär kultur. Kultur blir inte längre ett arbete, utan en lek eller ett spel. Men är denna kulturens begärs- och lekdiskurs verkligen möjlig? En kulturpolitik som utgår från att kultur är en lyx och ett

Av: Mats-Ola Nilsson Lunds kommun

I

I begynnelsen var knappheten. Resurserna är begränsade, men behoven är oändliga. Detta har vi lärt oss, och lär oss på nytt varje dag i den offentliga förvaltningens vardag. Det kommer inte att bli ökade resurser inom den offentliga verksamheten, därför är det ännu viktigare att dessa för-delas utifrån de behov som finns – så går diskursen idag. Därför ställs också allt högre krav på kvalitetsarbetet inom det offentliga, på verktyg att kunna mäta att de knappa resurserna används på bästa möjliga sätt. Särskilt, heter det, inom de sektorer som inte är lagstadgade, t ex kulturpolitiken. Vi måste visa att kultur också är ett grundläg-gande behov, för att kulturpolitiken ska kunna konkurrera med de andra politik-områdena om de allt knappare resurserna. Kulturpolitiken är lika viktig som utbild-ningspolitik, arbetsmarknadspolitik, sjuk-vårdspolitik och näringspolitik, och därför blir vi allt ivrigare att påpeka att eleverna minsann lär sig bättre genom kultur, kultur attraherar företag, kulturföretagen blir allt mer betydelsefulla för ekonomin, och kultur på recept kan minsann vara mer effektivt än medicin ibland. Och voilà, så är den

aspektpolitik född som lanserats så hårt i den svenska kulturutredningen, där vikten av samspelet mellan politikområdena igen och igen betonas. Det verkar som om det

kriget.

Ett av nyckelbegreppen i Kojèves tolkning av Hegel är begäret. Begäret beskrivs som en frånvaro, en tomhet eller en brist. Det är någonting negativt, det bygger på någonting vi saknar. Det kan t ex vara våra grundläggande djuriska behov som hunger och törst. Men för Kojève och Hegel är det specifikt mänskliga begäret ett begär efter erkännande, efter bekräftelse av en annan människa. Och för att nå fram till detta mål, till denna ömsesidiga bekräftelse så skapar människan sin historia där bland annat arbete och bildning blir viktiga hållpunkter i den andliga utvecklingen. Människan blir till Homo faber, den fabricerande eller den arbetande människan.

Den kanske mest kända filosofen som tog sin utgångspunkt i Kojèves hegeltolkningar var Jean-Paul Sartre. Han tar över tankarna om begäret som negativitet som han i boken

Varat och intet (1943) kallar varat-för-sig.

Och Sartre beskriver det mänskliga predika-mentet som en omöjlig strävan efter det han kallar för varat-i-sig, befrielsen ifrån ångesten inför den egna friheten.

En annan som kom att låna friskt av Kojève var den franske psykoanalytikern Jacques Lacan (1901-1981) som tolkade Freuds teorier utifrån begreppet begär, ett begär som också bottnar i en brist och som strävar efter den andres erkännande, men som även enligt Lacan är en fåfäng strävan.

Men samtidigt, i tyst opposition till Sartre och hans vänner, uppstod ett annat förhåll-ningssätt till Kojèves och Hegels begärs-begrepp. En löst sammansatt gruppering av intellektuell valfrändskap, med namn som Georges Bataille (1897-1962), Maurice överflöd, och då i en positiv bemärkelse? Är

inte kulturpolitikens fält, liksom alla andra politikområden, betingade av knapphet och behov? Utgör inte behovet dess möjlighets-betingelser? Skulle det då kunna finnas en kulturpolitik baserad på begäret och leken? Eller är inte en kulturpolitik utifrån begäret och leken just omöjlig? Men det är kanske just så att kulturen och konsten, precis som begäret och leken, snarare rör sig inom det omöjligas fält, än inom det möjligas?

II

Ett spöke hemsöker kultursverige – delta-gandets och delaktighetens spöke. Begreppet deltagarkultur har under de senaste åren blivit ett kulturpolitiskt buzzword som vi svänger oss med i olika sammanhang, men som ingen riktigt verkar ha täckning för. Vi sägs vara på väg från en åskådarkultur mot en deltagarkultur. Vi sägs gå från att vara passiva kulturkonsumenter, åskådare, till att mer och mer bli deltagare, aktiva medskapare av kultur. Men vad innebär i så fall detta för kulturpolitiken?

Ett sätt att analysera begreppet deltagarkul-tur kan vara utifrån begreppen begär och behov. Den samtida diskursen kring begärs- begreppet går tillbaka åtminstone till 30-talets Paris, då en rysk emigrant vid namn Alexander Kojevnikov (1902-1968), sedermera franskifierat till Alexandre Kojève, 1933 inledde ett seminarium om Hegels bok Andens fenomenologi från 1807, en bok som för övrigt kom ut i svensk översättning för första gången härom året. En hel generation franska intellektuella fick sin filosofiska skolning vid detta seminarium som varade fram till krigsutbrottet 1939, och de som inte var där blev lika påverkade av Kojéves Hegeltolkningar när en sammanställning av föreläsningarna kom ut i bokform efter

III

Men skulle då deltagarkulturen kunna sägas vara en kultursyn som ger uttryck för begäret istället för behovet? Kanske kan man säga att deltagarkulturen växer fram ur en kulturpolitisk legitimitetskris, och i vidare bemärkelse en legitimitetskris för politiken i stort, för den representativa demo- kratin. Tidigare har vi nöjt oss med att medborgaren röstar med jämna mellan-rum på politiker som representerar med-borgaren under mandatperioden, uppbär medborgarens mandat, och sedan genomför, eller tjänar, de intresselösa tjänstemännen politikernas, dvs medborgarnas vilja. Den offentliga verksamheten utgörs av mötet mellan de politiska målen, de tilldelade resurserna, olika intressen, samt de samhäl-leliga behov som tjänstemännen analyserar fram. Men denna representativitet verkar idag inte längre vara nog, varken för poli-tiker, tjänstemän eller medborgare. Man vill skapa en större omedelbarhet, ett större deltagande, ett större utrymme för begäret. Men är den omedelbarheten verkligen möjlig? Och riskerar man inte därigenom att förlora behovsanalysens dimensioner av långsiktighet och rättvisa? Blir det inte dem som skriker högst om sina begär i stunden som i så fall får gehör?

Men man kan också fråga sig om det verk-ligen handlar om en legitimitetskris utifrån medborgarens perspektiv? Är det verkligen medborgaren som ifrågasätter den rådande ordningen, med krav på ökat deltagande och ökad delaktighet? Ibland känns det som att det är kulturpolitiker, kulturtjänstemän och den kulturpolitiska forskningen som talar mest om deltagarkultur, och att vi med detta begrepp famlar i mörkret efter någonting som man tror finns där ute, och som svarar på det man arbetar med. Men Blanchot (1907-2003), Pierre Klossowski

(1905-2001), och Emmanuel Levinas (1906-1995), valde ett annat sätt att tänka utifrån Hegel. Dessa fyra var också djupt influerade av Kojèves hegeltolkningar, men till skillnad från t ex Sartre och Lacan valde de att delvis ifrågasätta dem. Istället för att se männis-kans begär som en brist, som någonting negativt, så såg man det som något positivt. Istället för Hegel som predikade negationen och negationens negation, så vände man sig bland annat till Nietzsche, som förkun-nade den eviga återkomstens bejakelse, bejakelsens bejakelse – att bejaka alltings återkomst, trots allt. I begynnelsen var inte knappheten utan överflödet.

Och det är detta förhållningssätt som i sin tur kom att inspirera den postmoderna eller poststrukturalistiska generationen filosofer som slog igenom under 60-talet, med namn som Michel Foucault (1926-1984), Jacques Derrida (1930-2004), Jean-François Lyotard (1924-1998), Jean Baudrillard (1929-2007) och Gilles Deleuze (1925-1995). Deleuze skrev en viktig bok just om Nietzsche 1962 som finns i svensk översättning med titeln

Nietzsche och filosofin. Hans mest kända

böcker skrev han annars tillsammans med psykoanalytikern Félix Guattari under samlingsnamnet Kapitalism och Schizofreni

1 och 2: Anti-Oidipus (1972) och Tusen platåer (1980), och som man kan misstänka

av namnen, fräna uppgörelser med psyko-analysen, framförallt i Lacans form. Och här introducerar man ett nytt begärs- begrepp. Denna gång är det inte med nega-tiva förtecken, ett begär som utgår ifrån en brist och som strävar efter ett mål. Utan deras begärsbegrepp är rent positivt och utan något annat mål än att bejaka sig självt. Människan blir till en begärsmaskin.

och kulturaktörerna. I Lunds kommuns kulturpolitiska strategi har vi, åtminstone på pappret, försökt komma bort ifrån denna ojämlikhet genom att försöka tala om ”öm-sesidiga relationer”, där man istället för att skapa ojämlika bidragsrelationer blir jäm-lika samarbetspartners i ett partnerskap som drivs av gemensamma intressen, gemensam-ma begär. Och i den tillhörande handlings-planen för 2010-2013 talar vi om flexibla och till och med elastiska kulturstödsformer, som alltså ska vara helt anpassningsbara efter begäret. Men är detta verkligen möjligt i praktiken? Kan det offentliga utgå ifrån ett begär som möter ett annat begär, i stället för att vara en intresselös myndighet som möter ett behov? Hur kan vi tala om en rättvis för-delning utan att göra en behovsanalys? Hur skulle istället en begärsanalys se ut? Är det då det starkaste begäret som man ska ingå partnerskap med? Och om den intresselösa kulturtjänstemannen omvandlas till en eld-själ, en begärsvarelse – hur undviker man godtycklighet och despoti?

V

Samtidigt kan man fråga sig om den intresse-lösa myndighetsutövningen när det gäller kulturstöd och andra stödformer verkligen kommer att överleva den delaktighets- och deltaganderevolution som Internet skapar. Vi har sett hur kritikens makt (bildkonst, litteratur, film etc), som under de senaste århundradena burits fram av de intresselösa och upphöjda kritikerna, har usurperats och demokratiserats av bloggar och andra sociala medier där var och en är sin egen kritiker. Och vi kan nu också se liknande tendenser inom finansieringen av kultur. Till synes fullt fungerande modeller för crowdsourcing eller crowdfunding har tagits fram och satts i bruk, där medborgarna själva kan satsa pengar i och finansiera de kulturprojekt som som den franske sociologen Jean Baudrillard

uttryckte det i slutet av 70-talet, så känns det ibland som medborgaren, den stora massan och därigenom hela det sociala fältet har imploderat av ointresse för det offentliga, och hur mycket man än bombarderar den tysta majoriteten med opinionsundersök-ningar och annat, så får man inte längre några svar. I den tysta majoritetens skugga ekar det bara tomt.

IV

När det gäller det offentliga kulturstödet, olika former av bidrag till externa kulturak-törer, blir det extra tydligt hur de befinner sig inom en kulturpolitisk behovsdiskurs. Wikipediadefinitionen av ett bidrag är i skrivande stund ”något som ges för att fylla ett behov.” Ett stöd är ju något som ges till behövande. Utan det stödet klarar man sig inte, man klarar inte att stå på egna ben utan ett stöd. Även om man inom social-politiken nyspråkaktigt har gått från den negativt laddade termen socialbidrag till termen försörjningsstöd, precis som man inom kulturpolitiken gått från kulturbidrag till kulturstöd, så är det precis samma gamla syn som genomsyrar dem. Någon som inte klarar sig själv utan inblandningen av en myndighet, ett bokstavligt omyndigförkla-rande av den som uppbär stödet eller bidraget. Och med vilken rätt gör kultur-tjänstemannen behovsanalysen? Kulturtjän-stemannen kan sätta sig över kulturska- parnas olika intressen och begär, i ett slags kantiansk intresselöshet, precis som konst-kritikern kan sätta sig över konstutövaren. Återigen blir kulturskaparen omyndigförkla-rad, då denne ju inte förmår sätta sig utan-för sina egna intressen.

Denna ojämlika maktrelation genomsyrar fortfarande relationen mellan det offentliga

man faktiskt såg att det fanns en särskild metafysisk koppling mellan den gamla grekiska och den nya tyska kulturen. Det hela startade väl egentligen med den tyske arkeologen och konsthistorikern Johann Winckelmann (1717-1768), som var en pion- jär inom studier av det antika Grekland. Han inspirerade i sin tur bland andra Goethe, Schiller och den tyska romantiken. Friedrich Schiller (1759-1805) skrev i sina estetiska brev från 1795 om lekdriften (Spieltrieb), det estetiska synsättet, som en möjlighet att motverka den splittring och sönderslitenhet som präglat den samtida kulturen sedan grekernas harmoni och enhet söndrats.

En annan viktig hellenist var den tyske his-torikern och sedermera arkeologen Ernst Curtius (1814-1896) som på 1850-talet in-tresserade sig särskilt för det grekiska feno- menet Agon, det vill säga de tävlingar som kanske fick sitt mest kända uttryck genom de olympiska spelen i antikens Grekland. I ett känt föredrag beskriver han tävlings-kampen som ett specifikt grekiskt kulturellt drag, som präglade inte bara de antika olympiska spelen, utan också den grekiska konsten, poesin, musiken, teatern, vetenska-pen och religionen. Curtius, som kom att leda utgrävningarna av Olympia i Grekland under 1870-talet, var sedermera genom sitt historiska och arkeologiska värv, en viktig inspiration till instiftandet av de moderna olympiska spelen i Aten 1896.

En annan som intresserade sig för och också myntade begreppet ”det agonala” var den schweiziske kulturhistorikern Jacob Burckhardt (1818-1897), som var professor i Basel under andra halvan av 1800-talet. Burckhardt är idag mest känd för sin bok om renässanskulturen i Italien, men han höll rådet är det redan så att av all kultur som

konsumeras är det 70 % som idag betalas av konsumenten själv. Om det visar sig att modellerna för crowdfunding är hållbara, står vi kanske inom en snar framtid inför avskaffandet av det onödiga mellanledet av offentlig kulturstödsfördelning och en 100 % egenfinansiering av kulturen? Skulle det vara den slutgiltiga demokratiseringen av kulturen eller skulle det innebära historiens och framtidens implosion i det omedelbara habegäret? Skulle inte all långsiktighet inom kulturpolitiken bli omöjlig inför begärets glupska nu? Och skulle inte den i framkant liggande kulturen bli dödfödd, eftersom det ofta tar tid innan den breda allmänheten lär sig uppskatta den?

VI

Ett annat begreppspar som skulle kunna hjälpa till att analysera deltagarkultur-begreppet är lek/spel och arbete. När man följer den idéhistoriska diskursen om det vi benämner lek och spel, är det viktigt att hela tiden vara medveten om att man inte alltid skiljer på det som vi på svenska kallar lek

och spel, utan ofta talar om leken och spelet

som tillhörande samma område. De flesta europeiska språk har samma ord för lek och spel, till exempel tyskan som talar om

spielen, engelskan som använder sig av play

och franskan som nyttjar ordet jouer. Även inom danskan finns det betydelseglidningar mellan spel och lek när det gäller ordet lege, t ex heter det ju de olympiske lege som vi på svenska kallar för de olympiska spelen. Just de olympiska spelen i synnerhet, och den antika grekiska kulturen i allmänhet, har spelat en stor roll för den moderna idéhisto-riska diskursen om spel och lek. I Tyskland under 1800-talet vurmade man särskilt för den antika grekiska kulturen. Så mycket att

spelet i grunden ändamålslöst – man leker och spelar för lekens och spelets egen skull. Två franska intellektuella som influerades av Huizinga var Georges Bataille och Roger Caillois (1913-1978). Bataille och Caillois följde Alexandre Kojèves Hegelföreläsningar under 1930-talet. Av honom lärde de allt om Hegels herre/slav-dialektik. Människans begär utgår som sagt från bristen och knapp- heten. Slaven tvingas till underkastelse av herren och tvingas sublimera sitt begär genom att i herrens tukt och förmaning arbeta i sitt anletes svett. Men som bibeln också säger så är fruktan för herren vishetens begynnelse. I och med arbetet börjar också slavens bildningsgång. Och det är genom arbete och bildning som slaven till slut finner sin befrielse och tillfredställelse. Trägen vinner, som det brukar heta.

Som en motvikt mot Hegels lutherska arbets- moral, med ett begär grundat i sublimering, underkastelse och arbete, lyfte Bataille och Caillois fram Nietzsches aristokratiska eller agonala syn på tillvaron. För Bataille och Caillois underkastar sig begäret ingenting, det är oberoende, tjänar inget syfte, strävar inte mot något mål. Som i en barnlek njuter det ögonblicket utan tanke på framtida konsekvenser. Den oberoende och fria leken, spelet, och slumpen utan mål och mening blir ledstjärnor för Nietzsche, Bataille och Caillois. Människan blir inte längre Homo

faber, den arbetande människan, utan som

Huizinga kallar henne, Homo ludens. Bataille och Caillois var båda också skolade i den franska sociologin. Och liksom Huizinga kopplade de leken och spelet till den sakrala eller den heliga sfären. Den franska sociologin har sina egentliga rötter inom den senviktorianska antropologin, och de resor och studier som gjordes framförallt också föreläsningar om den grekiska kultur-

historien där han just talade om den arkaiska tidsåldern i antikens Grekland som ”den agonala tidsåldern”. Den arkaiska tiden, som år 480 f.Kr. upphör och övergår i den idag mer kulturellt kända klassiska tids-åldern, menade Burckhardt, genomsyrades helt av agonens eller tävlingskampens olika uttryck. Som ett motto för den agonala tidsåldern citerade Burckhardt några kända rader från Homeros Iliaden: ”Att alltid vara främst och överträffa de andra.”

1868 utnämndes en 24-årig ung klassisk filolog vid namn Friedrich Nietzsche (1844-1900) till professor i Basel. Nietzsche hade redan innan dess intresserat sig för det arkaiska Grekland och agonbegreppet, och kom i dialog med Burckhardt att återkomma till begreppet under hela sitt författarskap. Precis som Burckhardt idealiserade Nietzsche den aristokratiska, arkaiska tiden där man såg ned på arbetet och istället framhävde tävlingskampen som ideal. En person som kom att förkroppsliga detta ideal för Nietzsche var den försokratiske filosofen Herakleitos. Det är Herakleitos som bejakar blivandet eller tillblivelsen framför varat, det beständiga, när han i ett fragment till exem- pel skriver att man aldrig kan stiga ned i samma flod två gånger. Det är också Herak- leitos som i ett annat fragment betraktar världen som ett lekande barn som flyttar pjäser i ett spel; kungariket är i ett barns händer, skriver han.

Den nederländske kulturhistorikern Johan Huzinga (1872-1945) samlade ihop dessa 1800-talsströmningar i sin bok Homo ludens, den lekande eller spelande människan, som kom ut 1938. I den blir spelet och leken uttryck för det mänskliga kulturskapandet överhuvudtaget. På så sätt blir leken och

profana sfären innefattar det materiella livet, materiella intressen och ekonomisk aktivitet. Men det är också en sfär där man ser till sig själv och sin egen nytta, sin egennytta. Precis som det heliga äger leken och spelet rum i en annan sfär än det profana livet som präglas av arbete och allvar. Lekens och spelets upprepade ceremoniella iscen-sättningar är i högsta grad, enligt Huizinga, jämförbara med kulthandlingens heliga skådespel. Enligt Durkheim är det heliga särskilt från det profana såväl i tid som rum. Huizinga jämför lekplatsen och spelplatsen med de särskilda heliga platser, helgedomar, där de heliga ceremonierna kan äga rum. På samma vis sätter, enligt Huizinga, leken och spelet vardagen, den profana tiden, ur spel, liksom den heliga tidens särskilda helger och fester gör enligt Durkheim. Det heliga faller enligt Huizinga helt enkelt inom festens ram – invigning, offer, heliga danser, sakrala tävlingar, skådespel, mysterier.

William Robertson Smith såg offerritualen och den tillhörande festmåltiden som någonting som väsentligt förenade så gott som alla tidiga religioner, och som också hade beröringspunkter i moderna religioner som t ex i kristendomens nattvard. Denna festmåltid var ofta förenad med sorglöshet och glädje, orgiastisk berusning, och tjänade till att skaka av sig det förflutna för att leva i ögonblicket. Men offerfesten tjänade också till att skapa gemenskap. Så kan Huizinga helt enkelt hävda att leken och spelet tillhör festens och kultens krets – den heliga kretsen – i alla sina högre former.

En annan fransk sociolog som Huizinga skriver om, och som också var en stor inspirationskälla för Bataille och Caillois var Marcel Mauss (1872-1950). Han var systerson till Emile Durkheim och hans mest i Australien och dess omgivande övärld.

Klassiska är den engelske missionären Robert Henry Codringtons (1830-1922) studier av de melanesiska folken från 1891, i vilka han introducerar begreppet mana för västvärlden – den opersonliga andliga kraft som genomsyrade livet hos öborna. Genom studier av så kallade ”primitiva” kulturer ansåg man att man kunde upptäcka allmänna kulturella mönster i enklare och mer ”ursprungliga” former. Kontakten med de ”primitiva” kulturernas opersonliga andliga krafter och avsaknad av det gudomliga, innebar också en omprövning av det religiösa livets mest grundläggande element. Det var kanske inte Gud som utgjorde religionens väsen utan det heliga, som verkade finnas inom alla kulturer.

Den skotske religionshistorikern William Robertson Smith (1846-1894) gjorde unge-fär samtidigt i sina berömda föreläsningar om de semitiska religionerna från 1889 ett generellt närmande mellan ”primitiva” och ”förhistoriska” kulturer. Han jämförde till exempel det polynesiska tabubegreppet och de semitiska religionernas regler, restriktioner och förbud kring det som är heligt. Ett par decennier senare gör den franska sociologins portalfigur, Emile Durkheim (1858-1917), det absoluta särskiljandet mellan det heliga och det profana till all religions utmärkande drag. Det heliga är tabu, det som är förbjudet att röra för det profana. Det är som ett av dessa inhägnade områden som omringas av olika varnings-skyltar: Tillträde förbjudet! Obehöriga äga ej tillträde! Överträdelse beivras!

Det profana är enligt Durkheim vardagslivet i vilket man underkastar sig det vardagliga arbetet i jakten på livets nödtorft. Den

han, liksom många av hans generations-kamrater, Michel Foucault, Jacques Derrida och Jean-François Lyotard, djupt influerad av Georges Bataille och hans läsning av Nietzsche. Mot Hegel och dialektikens allvarsamma och mödosamma arbete, sätter Deleuze, i Batailles efterföljd, tillvarons lekdrift som Nietzsche fann i den agonala tidsåldern hos Herakleitos. Deleuze bejakar tillvarons lust och lek, tillvarons blivande och slump, och lägger här grunden för de teorier som han några år senare skulle utveckla kring begär och blivande.

VII

Inom den svenska kulturpolitiken är det framförallt Sven Nilsson som i olika sammanhang försökt närma sig ett kultur-begrepp som definieras som lek och spel uti-från Huizingas terminologi. I Sven Nilssons efterföljd har Idégruppen Fenomenal gjort ett ambitiöst akademiskt försök att, med insprängda citat av Deleuze och Guattari, lansera ett spelrummets och lekens kultur-politik i sitt examensprojekt på Malmö Högskola 2006. Genom att introducera begreppet transduktion för att överbrygga motsättningen mellan produktion och konsumtion, försöker man ringa in ett fält, eller ett spelrum, där nya kulturformer som utgår från deltagande kan få kulturpolitiskt utrymme. Ett par år senare, i Malmö stads utredning om spontankultur, använde sig delar av gruppen av begreppsapparaten för att fånga in dessa nya kulturyttringar. Och samma år, i arbetet med Lunds kulturhuvud-stadsansökan, Playground Europe, försökte man sälja in hela kandidaturen med samma koncept uppbyggt kring leken eller spelet. Men vad händer i det ögonblick man tar fram en akademisk teori om deltagarkultur och sedan börjar applicera den vitt och brett kända bok idag är Essai sur le don,

”Gåvan” från 1924. I boken beskriver Mauss det sällsamma fenomenet potlatch. Det var den tysk-amerikanske antropologen Franz Boas (1858-1942) som under sina resor på 1890-talet i British Columbia, på den kanadensiska stillahavskusten, kom i kontakt med fenomenet potlatch hos

Kwakiutl-indianerna och hos andra

angrän-sande stammar. Under speciella ceremoniella fester skedde ett extravagant slöseri av rike- domar, antingen genom överdådiga gåvor eller genom ren förstörelse. Huizinga kopplar fenomenet potlatch till det agonala, leken och spelet, och Bataille och Caillois tolkar detta fenomen som ett exempel på lekens och spelets ändamålslöshet. I pot-latchen verkar det inte vara knappheten och arbetet som är det centrala, utan överflödet, och slöseriet.

Kopplingen mellan leken och spelet och det heliga och festen är någonting Bataille och Caillois också tar fasta på. När Huizingas bok översattes till franska i början av 50- talet skrev Bataille en artikel med titeln ”Är vi här för att leka, eller för att vara allvarliga?” där han kunde stryka under Huizingas tes att det heligas sfär samman-faller med lekens och spelets i varje punkt. Caillois skrev redan 1939 en bok om det heliga och festen som hette L’Homme et le

sacré, ”Människan och det heliga”. Och

1958 kom han ut med en bok som hette Les

Jeux et les hommes, ”Lekarna och

män-niskorna”, eller ”Spelen och mänmän-niskorna”, som delvis var en polemik med Huizinga, och som än idag är en viktig bok inom lek- och spelteori.

När en ung fransk filosof vid namn Gilles Deleuze 1962 publicerade sin andra filoso-fiska bok, Nietzsche och filosofin, så var

perspektiv verkligen oförenliga? Och om de är det, behöver man då verkligen välja sida? Den norske forskaren i kulturpolitik, Geir Vestheim, har påpekat att all kulturpolitik är instrumentell. All politik är utformad i syfte att uppnå någonting för samhället. Där skiljer sig inte kulturpolitiken från de andra politikområdena, även om många brukar försöka hävda just kulturens egenvärde i motsats till dess instrumentalitet.

Och kanske skulle man kunna säga att den aspektpolitik som lanserats inom kultur-politiken i olika former under de senaste åren skulle kunna sägas hävda i Kants efter-följd att vi inte kan veta vad kulturen i sig är för något, men att vi kan anlägga olika aspekter på kulturen. Precis som Kant hävdade att tinget i sig var ogripbart, men att vi genom olika åskådningsformer (tid och rum) och förståndskategorier (till exempel kausalitet) ändå kan erhålla möjlig kunskap, så skulle man kunna hävda att man faktiskt kan anlägga vilket perspektiv, vilken aspekt som helst på kultur och konst, så länge man inte reducerar kulturen och konstens väsen till dessa perspektiv. Precis som Kants teori gör kunskapen möjlig genom att med sin kopernikanska vändning utgå ifrån åskådningsformerna och förståndskategorierna istället för det ovetbara tinget i sig, så skulle man kunna säga att kulturpolitiken lägger ett antal instrumentella aspekter eller perspektiv på kulturen och konsten, utan att för den skull nå fram till kulturen och konsten i sig. På så sätt blir kulturpolitiken möjlig. Och det är kanske gott nog.

Men hur är det med kulturen och konsten i sig? Och hur är det med deltagarkulturen? Hur är deltagarkulturen möjlig? Kanske är det så som Georges Bataille formulerade det i olika sammanhang? Riskerar man inte att

fjärma sig från det man beskriver varje gång man applicerar samma teori på en praktik? Riskerar inte de singulära kulturella handlingar man säger sig vilja beskriva försvinna i den generella modell man tagit fram? När det gällde Lunds kulturhuvud-stadskandidatur hamnade man bara i en lek med ord. Man tog ett redan färdigt kulturpolitiskt koncept och försökte passa in Lund i det i efterhand. Lek- eller spel-platsen blev utbytbar, och kunde egentligen ha applicerats på vilken annan kandidatur-stad som helst, som Jan Gradvall mycket riktigt påpekade i sin recension av Lunds kandidatur, och Lunds singularitet försvann i en generell teori. Och därmed blev lek- eller spelplatsen lika tom och innehållslös som den kommunikationsbyråslogan som Playground Europe var kopplad till i syfte att sälja in hela kandidaturen till EU: Jakten på den femte friheten.

VIII

En som också har försökt använda sig av Huizingas beskrivning av leken och spelet inom kulturpolitiken är den danska barn-kulturforskaren Beth Juncker. Hon utgår från Huzingas tes att all kultur har sin upp- rinnelse i leken. Men hon understryker också lekens, och därmed kulturens, oförenlighet med den instrumentella kultur-politiken. Leken, liksom kulturen, tjänar ingenting annat än sig själv. Och så fort man försöker sätta in den i en instrumentell logik så förlorar man dess väsen och den undflyr oss. Den australiensiska barnkultur-forskaren Anne Bamford intar det motsatta perspektivet. Hon visar i sin forskning hela tiden på barnkulturens instrumentella kraft, för att bättre tillgodogöra sig kunskap, för att lyckas bättre i yrkeslivet, för att lyckas bättre i det sociala livet. Men är dessa båda

en gång i tiden, mot slutet av sitt liv, när han introducerade begreppet l’impossible, det omöjliga, för att beskriva det som inte är instrumentellt, det heliga, överflödet, begäret, leken och spelet, konsten och kulturen. Konsten och kulturen – och deltagarkulturen – är faktiskt inte möjlig i kantiansk bemärkelse. Det är det omöjliga. Och likväl är det där…

Huvudsakliga källor

Bamford, Anne, ”The Wow and now how: Implementing Quality Cultural Programmes”, föredrag i Hässleholms Kulturhus 2010-10-26, http://www.skane.se/templates/Page.aspx?id=331064

Baudrillard, Jean, À l’ombre des majorités silencieuses, Paris 1978 Deleuze, Gilles, Nietzsche och filosofin, Göteborg, 2003

Deleuze, Gilles & Guattari, Félix, L’Anti-Œdipe – Capitalisme et schizophrénie, Paris 1972 Deleuze, Gilles & Guattari, Félix, Mille Plateaux – Capitalisme et schizophrénie 2, Paris 1980 Huizinga, Johan, Den lekande människan, Stockholm 2004.

Gradvall, Jan, ”Timbuktu bättre än livlös pappersbunt”, Sydsvenskan 2008-11-24,

www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article391851/Timbuktu-battre-an-livlos-pappersbunt-.html

Idégruppen Fænomenal, ”Transducera! Att leka fram spelrum för flyktiga, nätverksbaserade former av kulturska-pande”, examensprojekt vid Kulturproduktion, K3, Malmö högskola, 2006,

http://www.fenomenal.org/transducera_betakorrektur.pdf

Juncker, Beth, ”Børns kultur – en æstetisk udfordring til børns institutioner”, föredrag i Lunds stadshall under konfer-ensen Børns kultur – kultur for børn 2009-02-12,

http://forskning.iva.dk/files/30769329/Lund_12_02_09.pdf

Kojève, Alexandre, Introduction à la lecture de Hegel, Paris 1947

Kulturpolitisk strategi för Lunds kommun. Handlingsplan 2010-2013, Lund 2010 Lund välkomnar kultur! Kulturpolitisk strategi för Lunds kommun, Lund 2008

Nilsson, Sven, Kulturens nya vägar. Kultur, kulturpolitik och kulturutveckling i Sverige, s 348-50, Malmö 2003 Nilsson, Sven, ”På rutinens brant”, 2004, www.polyvalent.se/framtidsfilerna/rutinens_brant.html

”Slutrapport – laboratorium för spontankultur”, red. Adam Arvidsson & Daniel Tjäder, ett projekt av Malmö Kulturförvaltning, 2008, www.nu.hik.se:8080/hik/kurser/BBS/PE/Spontankultur.pdf

Vestheim, Geir, ”All kulturpolitikk er instrumentell”, KulturSverige 2009 – problemanalys och statistik, red. Svante Beckman och Sten Månsson, SweCult/Linköpings universitet 2008, s 56-63

Välkommen till Playground Europe och jakten på den femte friheten. En vision om Lund/Skåne som Europeisk kulturhuvudstad 2014, Lund 2008.

rammer i virkeligheden meget godt den form for deltagelse, jeg ønsker at fokusere på. Wikipedia definerer begrebet således: ”Co-creation kan bruges som en for retningsstrategi og er et begreb, der har vundet frem i takt med en udbredt op fattelse og erkendelse af, at forbrugere ikke er, eller ønsker at være, passive modtagere af marketing- og kommunika- tionsindsatser, som mere traditionelle perspektiver foreskriver.

Med en co-creation tilgang ser man markedet som en platform, hvor virkom- heder mødes med aktive forbrugere og andre interessenter for at udveksle og dele idéer, ressourcer og kapabiliteter. Herigennem skabes værdi for begge par ter via nye former for interaktion, serviceydelser og læringsmekanismer. Værdien, der skabes via co-creation, viser sig i kraft af personlige, unikke og involverende oplevelser for målgruppen, mens virksomheden kan høste fordelene ved en essentiel relation i form af en engageret og loyal målgruppe, der også fremover vil have ambassadørstatus for virksomheden og udbrede kendskabet til den i sit netværk via word of mouth.” (da.wikipedia.org/wiki)

Av: Anne Spanget-Larsen Frederiksbergs kommune

Intro:

Deltagelse når det er medskabelse Når man dykker ned i et emne som del-tagerkultur, både fra en teoretisk og fra en praktisk vinkel, så kan man ikke undgå at begynde at reflektere over sin egen praksis og virkelighed, og ikke mindst sine egne ambitioner på området. Deltagelse og frivillighed er på alles læber for tiden, og udfordringen for kommunale kulturkonsul-enter er i høj grad at balancere i krydsfeltet mellem reel borgerinddragelse/deltagelse, ’ildsjæle’ og politiske ønsker. Derudover opererer vi med forskellige definitioner af begrebet deltagerkultur og deltagelse, eller rettere forskellige grader af deltagelse. Som udgangspunkt kan begrebet deltagerkultur naturligvis opfattes som aktiv modsætning til det mere passive begreb tilskuerkultur. Men der er behov for en mere finkornet definition af begrebet:

”Somliga menar att deltagande är att titta på något som någon annan har produceret. Andra säger att deltagande är att få välja mellan fördefinerade alternativ. Vi menar att det är mer än så” (Haggren m.fl. 2008, s. 32) - skriver forfatterne bag bogen

Deltagarkul-tur, og jeg er enig med dem. Det engelske ord

’co-creation’, hentet fra forretningsverdenen,

Deltagerkultur på

ungdomsfestivalen kataPULS

gruppeinterview udført af et eksternt konsulentfirma med fokus på liv og kultur på Frederiksberg, og dels af kvalitative inter-views med enkeltpersoner specifikt omhan-dlende kataPULS. Jeg er på ingen måde gået særlig videnskabeligt til værks og har ikke optaget mine samtaler eller nedskrevet dem ord for ord. Fremlæggelsen af mine samtaler i dette essay kan derfor ikke tages som mere og andet end et personligt referat og tjener først og fremmest som ’inspiration’ og oplæg til videre refleksioner. Til mit forsvar skal måske siges, at jeg løbende under samtalerne har taget noter, og at mine gengivelser af sam-talerne har været godkendt af de pågældende. Jeg har ved alle interviews benyttet mig af en meget åben interview-guide med fokus på graden af deltagelse og de realiteter, udfor-dringer og bevæggrunde, der ligger bag. Jeg har valgt ikke at undersøge den motivation, der kan ligge i frynsegoder, gratis billetter eller anden form for noget-for-noget udvek-sling ved frivilligt arbejde, selvom jeg er klar over, at det er en faktor, der spiller ind. Jeg har ønsket kun at fokusere på de mere ’im-materielle’ motivationer, der kan ligge bag en frivillig indsats.

Til slut vil jeg reflektere over kataPULS festi-valens realiteter og perspektivere interviewud-sagnene ved at inddrage nogle betragtninger fra to meget forskellige begrebsverdener. Den ene stammer fra sociologen J. Huizinga og omhandler legens væsen fremført i klas-sikeren Homo Ludens. Den anden kommer fra en ny og ganske anderledes synsvinkel, præsenteret af oplevelsesøkonomiens ’fædre’ Joseph Pine og James Gilmore i Authenticity. Som yderligere baggrundslitteratur til dette essay trækker jeg på Deleuzes Nomadologin,

Deltagarkultur af Haggren m.fl., Modernity and Self-identity af Anthony Giddens og Here comes everybody af Clay Shirky.

Inspireret af dette har jeg i det følgende valgt at benytte en fordansket form af co-creation, ’medskabelse’, for at gøre det tydeligt, hvilken form for deltagelse jeg taler om. Medskabelse forstået som den aktive deltagelse i fødslen af en idé, følelsen af ejer-skab af et projekt (eller dele af et projekt) og deltagelse i definitionen af egen rolle, ansvar og indsats.

I mit virke som kommunal kulturkonsulent har jeg forskellige mere eller mindre heldige forsøg bag mig på at inspirere til medska-belse. Det eksempel, jeg vælger at bruge som case, er en ungdomsmusikfestival kataPULS, som jeg har været med til at løbe i gang, og som kollegaer nu har overtaget. Her har det fra starten været den store udfordring at få de unge koblet på projektet på en deltagende og medskabende måde. I dette essay vil jeg først reflektere konkret over festivalen kataPULS og de udfordringer der ligger i at opnå deltagelse og ejerskab blandt unge på en festival, når afsenderen er kommunen. Med afsæt i dette case-studie vil jeg derefter reflektere mere generelt over deltagerkultur og medskabelse, især i forhold til de udfor-dringer der ligger i rollen som kommunal kulturkonsulent.

’Problemformulering’ og metode

Formuleret mere præcist:

”Hvordan skaber vi som kommunale kultur-konsulenter medejerskab og medskabelse hos unge på en festival som kataPULS? Kan vi?” For at undersøge min case tager jeg udgangs-punkt i en række interviews, lavet dels med en af de kommunale kulturkonsulenter, som fungerer som tovholder på projektet, dels med unge fra Frederiksberg.

fokus-fra Musikhøjskolen. Det er jo i høj grad en form for deltagelse. Men som udgangspunkt har Katapuls festivalen desuden det formål, at de unge skal have et medejerskab på festivalen. De skal føle, det er deres festival, og det tænker jeg kan opnås, ved at de unge er med i forskellige beslutningsprocesser, at de har indflydelse, at de er med-skabende og tager et ansvar. Men for at det kan lade sig gøre, så kræver det en elastisk og fleksibel organisation af festivalen, og det er måske også her, at en af vanskelighederne ligger for os som kommunale konsulenter, at vi opererer i en kommunal virkelighed – men samtidig har til opdrag at realisere meget or-ganiske og følsomme processer, der kræver stor omstillingsevne og hurtig handlekraft.

- Hvorfor ønsker vi at opnå deltagelse?

Der er fra mange sider en stor interesse i at der bliver tænkt i frivillighed, borgerind-dragelse og deltagelse, og af mange årsager. Katapuls er 100% kommunalt startet, og det har fra starten af været opgaven at invol-vere de unge i alle niveauerne for tilblivelsen af festivalen. Naturligvis af den oplagte grund at det er vigtigt for os, at Katapuls festivalen ikke kun er en oplevelse, men også en læreproces for de unge. Men derudover er det jo en klar prioritet, at vi som kommu-nale medarbejdere ikke skal være festival-drivere på fuldtid, men at vi snarere skal facilitere processer, indgå som overordnede koordinatorer, men godt hjulpet af en masse unge hænder og hoveder.

- Hvad skal der til for at opnå medskabelse? Hvornår virker det/virker det ikke?

Det er svært. De første år, hvor Katapuls kørte, var der en lille tæt flok koblet til festivalen som frivillig arbejdskraft, men de var alle hentet fra samme orkester på Musikhøjskolen med en lærer som også sad

Præsentation af case

Fokus for festivalen har fra starten været deltagelse og medskabelse i alt fra sceneop-træden, teknik, markedsføring og logistik. Festivalen har nogle år på bagen og har løbende udviklet sig til i dag at omfatte ca. 500 unge musikere, sportsudøvere og teaterfolk, som deltager i festivalen på 6 indendørs- og udendørs scener. Derudover har festivalen tilknyttet omkring 50 frivillige unge hjælpere. Festivalen drives i dag af en planlægningsgruppe, som både tæller kom-munale konsulenter og unge.

For at blive klogere på hvordan deltagelse og medskabelse kan tænkes i kataPULS regi, satte jeg den ene af de kommunale kulturkonsulenter bag festivalen i den varme stol og gennemførte et interview. Mit ud-gangspunkt for interviewet var at få belyst nogle af de praktiske udfordringer, der kan ligge i ønsket om medskabelse.

Interview af kulturkonsulent

kataPULS drives og organiseres af en styre-gruppe, som består af kommunale kultur- og ungdomskonsulenter, en idrætskonsulent samt unge-repræsentanter. Den interviewede kulturkonsulent har arbejdet med kataPULS i ca. 4 år.

- Hvordan definerer du ’deltagelse’ på kataPULS?

Hvordan man præcis definerer deltagelse, det varierer nok fra projekt til projekt. Langt de fleste børn og unge indgår i Katapuls festivalens program ved at optræde på en af scenerne, i høj grad med voksen-backup f.eks. når det er bands fra ungdomsklubberne, det drejer sig om eller

ind på emner, som ligger snublende nær. For overskuelighedens skyld har jeg valgt ikke at sætte navn på de enkeltes udtalelser, men har sammenfattet de fem unges udsagn. ”Man melder sig ikke til noget, hvis man ikke synes, det er interessant”. Flere af de unge er aktive og kræsne kulturforbrugere, og har en tydelig interesse i at deltage i arrangementer som f.eks. kataPULS. Kom-mentarer som ”Fedt at alle kan være med i Katapuls” og ”Fedt at der sker noget i byen” kommer fra alle fem. De fem unge har mange holdninger, når det gælder delta-gelsen i kataPULS som frivillig, og hvordan en festival som kataPULS kan forbedres. - Hvor interessant er det for jer at være med til at lave noget for andre?

Det er fedt at lave projekter. Det er utrolig rart og bekræftende at se så mange men-nesker møde op på dagen efter alt det arbejde, vi frivillige har lagt i kataPULS festivalen. Det er en oplevelse ud over det sædvanlige at være med til sådan et projekt. Det er fedt, når man kan se, at ens arbejde bærer frugt.

Men som frivillig skal man ikke have alt for

mange

arbejdsop- gaver. Frivil- liges deltagelse skal være be-

grænset til specifikke opgaver eller ’hjørner’ af festivalen. Men det skal måske heller ikke bare

være noget med, at man i Katapuls-arbejdsgruppen. Så her var der

faktisk ikke tale om reel deltagelse. De blev snarere beordret ’på arbejde’ af en voksen og havde hverken den store indlevelse eller ansvarsfølelse forbundet med opgaverne. Efter at Katapuls havde kørt i nogle år, begyndte vi at forsøge os med at trække musikinteresserede unge ind fra de optræ-dende bands, som vi udfordrede på specifikke opgaver, såsom at varetage rollen som stagemanager på en af scenerne. Vi tænkte, at det da måtte være måden at involvere de unge på. Interessen var der, og de unge gik til opgaven med liv og sjæl. Men på selve festivaldagen, hvor det gjaldt, da opstod problemerne så med at have frivillige unge placeret i vigtige nøglepositioner, og kon-sekvensen blev, at vi voksne måtte træde til, for at hele festivalen ikke blev et stort rod. De seneste år har vi haft stort held med at enkelte unge har taget egne initiativer og ført dem ud i livet, - det værende sig f.eks. en rap-battle scene eller nogle warm-up koncerter. Her er der for første gang tale om reel deltagelse, synes jeg. De unge er med til at forme festivalen og gør den derved til deres egen. Og det er tydeligt, at de unge er langt mere engagerede og sagtens kan tage ansvar, når følelsen af pligt forsvinder og erstattes af lyst.

Gruppeinterview af 5 unge

fra Frederiksberg

Selvsamme kollega som sad i den varme stol har valgt at lade et konsulentfirma gennemføre et fokusgruppeinterview med fem unge (Anne Sofie, Zabrina, Patrick, Amanda og Louise) i alderen 18-21 år, som på hver deres måde er involveret i forskel-lige aktiviteter for unge på Frederiksberg, herunder også kataPULS. Fokus for dette interview var ikke specifikt på frivillighed og deltagelse, men de unge kommer selv

MUSIKSPORTPERFORMANCE

www.frederiksberg.dk/katapuls

involverer jeg mig kun i noget, hvis jeg har en interesse for det og får noget ud af det. Man har ikke så meget tid, så man vælger med omhu.

- Hvordan ønsker du at have ansvar på kataPULS

Jeg synes man skal få et vist ansvar allerede fra starten af, og så kan graden af ansvar vokse efterhånden. Hvis man som ung skal lave noget, der minder om professionelt arbejde indenfor medier og kultur, så er det svært, fordi det alle steder kræver en vis erfaring. Det er selvfølgelig lidt ude af ’comfort-zone’ at have ansvar, men det er også det, der gør det fedt. Og hvis der så går noget galt, så er det selvfølgelig irriterende, men det er ikke verdens undergang, fordi det jo ikke er professionelt.

Jeg er også frivillig på Roskilde Festival, og her er der et fedt fællesskab. Men det er helt anderledes end kataPULS, fordi man her er mere låst af sin vagt og heller ikke har samme ansvar eller indflydelse som på kataPULS. Roskilde Festival er simpelthen for stor, til at så mange kan have ansvar og indflydelse, så opgaverne deles op i små, definerede bidder, og så bliver ens involver-ing altså meget styret.

- Hvor meget styring synes du er godt?

Jeg har arbejdet på et filmset, hvor der var professionelle filmfolk tilknyttet, og det var selvfølgelig super inspirerende. men så ender det tit med, at de tager over. Begynder man at lave noget, der er halvgodt, så går de ind og tager styringen, og det er irriterende, men selvfølgelig en garanti for, at alt går godt. Jeg tror, det er vildt vigtigt, at der er profes-sionelle folk tilknyttet f.eks. kataPULS, men de skal ikke diktere, de skal holde sig i bag-grunden og støtte efter behov. På den måde tror jeg, man lærer mest, og det er også sjovt skal hænge plakater op. Desuden er det

vigtigt at kredsen af frivillige eller en-gagerede unge på kataPULS bliver større. Måske også med unge fra andre kommuner. Det er også vigtigt, at man ’stoler’ på de frivillige. De skal tages seriøst, og der skal være tillid til, at de løser opgaverne, og at deres ideer kan bidrage til noget.

- Hvordan kan et arrangement som kata-PULS forbedres?

Der mangler et stort, professionelt navn på festivalen eller en snært af ’rigtig’ musik-branche. Afslutningen på festivalen må også gerne være mere markant og ikke bare løbe ud i sandet. kataPULS skal være mere målrettet og mere genrespecifik eller klar i sin profil.

Interview af Simon , frivillig deltager og medskaber på kataPULS

Simon har deltaget på kataPULS i 2 år som frivillig pressefotograf. Han går i 2.g på gymnasiets medielinje. Jeg vil i det følgende referere en række uddrag fra det interview, jeg gennemførte med fokus på deltagelse på kataPULS.

- Hvad er din motivation for at deltage på kataPULS?

Jeg startede bare med at være med, fordi det var sjovt. Man kunne komme backstage og få nogle fede oplevelser uden slemme konsekvenser. Men nu er min motivation, at jeg har ansvar. Det er sjovt pga. ansvar. Det første år, jeg var med, var jeg en del af de frivillige, som havde med pressedækningen at gøre, og vores opgaver var definerede på forhånd. I år har jeg fået et større ansvar og skal bl.a. sørge for at opsøge og organisere de andre frivillige, der skal arbejde med presse og fotoreportage. I det hele taget

en åben workshop uden adgangskrav. Kom og vær med. Jeg tror det er godt, at der er musik hele tiden, og at der desuden også er aktiviteter, man kan deltage i imens musik-ken spiller, f.eks. streetbasket eller parcour med professionelle instruktører. Jeg tror det er svært at trække folk til musik, hvis ikke det er store navne, der står på scenen. For nogle år siden var der en rigtig stor koncert på pladsen, efter kataPULS var slut, og det trak mange folk til. Nu, hvor det kun er am-atørbands der spiller, så er det godt, at folk også bliver engageret på andre måder. Sammenfatning af interviews og videre refleksion

Hvis jeg sammenfatter de tre interviews, er der nogle fælles temaer og fokusområder der tegner sig, og som jeg ønsker at fremhæve: • Ansvar og tillid: Flere af de unge taler

om vigtigheden af at give de frivillige et vist ansvar, måske især inden for nogle rammer, de selv definerer. Så kan de unge med tiden påtage sig mere og mere ansvar, hvis de har interesse for det, men drivkraften til dette skal kom-me fra dem selv og deres egen interesse og involvering i festivalen. Det omtales som et plus, at man har mulighed for at påtage sig et større ansvar på kataPULS end på større festivaler som f.eks. Roskilde Festival. Ord som tillid og det at blive stolet på og taget alvorligt lig-ger meget godt i forlængelse af at være tildelt et vist ansvar. Nogle af de unge har fokus på, at de frivillige ikke skal have for mange opgaver, eller måske ikke kun have monotone opgaver (op-sætning af plakater), men at de måske i højere grad specialiserer sig inden for et afgrænset område på festivalen. • Voksenstyring: Ønsket om ansvar og

tillid lægger op til et andet tema for de

at prøve sig frem. Og jeg ved jo, at hvis det går helt galt, så kan jeg altid ’gå til en voksen’. Jeg vil bare gerne have lov til selv at prøve at løse problemerne først.

- Hvordan deltager du i andre kultur-arrangementer?

Jeg går engang imellem til koncerter eller små festivaler, men det er sjældent, for jeg er dårlig til at tage initiativet til det. Når jeg tager med til koncerter, så er det altid sammen med venner, og så er jeg der for at få en oplevelse, ikke for at påtage mig noget ansvar eller være med til at lave begiven-heden eller lære noget.

- Hvor stor betydning har det sociale?

På Roskilde Festival har det sociale rigtig stor betydning, og jeg arbejder frivilligt på Roskilde sammen med nogle venner. På kataPULS meldte jeg mig til uden at kende nogen andre på festivalen. Det var selve op-gaven med at lave fotoreportage, der tiltrak mig. Og så var det fedt at møde nye folk og ikke være låst fast i gamle roller. Men det varierer nok meget fra person til person, hvordan man har det med det.

- Hvad kendetegner kataPULS?

kataPULS har nok ikke helt fundet ud af, hvad den vil endnu som festival, og udvikler sig stadig. Jeg synes, at kataPULS er ligesom

Måske kan man gå så langt som at sige, at festivalen har en force i dens nærvær og tilgang til den enkelte deltager. Så længe at festivalen er så lille, som den er, så kan man skræddersy den enkelte deltagers medvirken og indflydelse på festivalen efter vedkom-mendes eget niveau, ønske og behov. Dette muliggør et stærkt ejerskab hos den unge, men kræver en stor fleksibilitet, åbenhed og omstillingsevne i festivalens form og organ-isering. Og derudover kræver det en meget engageret og personlig tilgang til

hver enkelt deltager.

Som Simon foreslår, så er det ganske oplagt at kataPULS ikke har fundet sin identitet endnu og har måske netop derfor (måske mere af nød end af lyst) været omstilling-sparat. Hvert år har festivalen ændret sig enten mht. fysisk opsætning/placering, mht. deltagelse og samarbejdspartnere, eller mht. målgruppe/aldersgruppe. Men måske er det vigtigt for festivalen at beholde denne bev-ægelighed for i høj grad at kunne rumme de nye indtryk, ønsker, udfordringer og ideer, som kommer med engagerede unge, som for en længere eller kortere periode er medska-bere af festivalen?

I det følgende vil jeg trække på to koncepter, som på hver deres måde har givet mig inspi-ration i undersøgelsen af deltagerkultur og medskabelse på kataPULS.

Er deltagerkultur på kataPULS

en form for ’leg’?

Frivillighed, deltagelse, medejerskab - alt sammen begreber, der bygger på LYST! De unge på kataPULS festivalen skal have lyst til at være med. Lidt de samme ten-denser gør sig gældende for begrebet LEG, som Huizingas diskuterer i sin bog Homo Ludens. For ham er legens væsen en grund-læggende faktor for menneskeligt virke og unge adspurgte, nemlig spørgsmålet

om styring. En del af charmen ved den frivillige indsats på kataPULS er netop en høj grad af frihed og muligheden for forholdsvis nemt at opnå ejerskab. Simon understreger vigtigheden af, at der ikke er for meget mentor/voksen-styring, men at ’de voksne’ er til stede og kan træde til, hvis det brænder på. Han ønsker at benytte sin rolle på kata-PULS som et frirum, en legeplads, hvor han har lov til at tage ejerskab, definere sin egen rolle og påtage sig ansvar. • Branche: Samtidig er der et klart ønske

om, at der er en kobling til det professi-onelle musikliv, enten i form af en pro-fessionel koncert med et etableret navn eller anden kobling til musikbrancen/ professionelle fagfolk. Men det må bare ikke være det professionelle niveau, der ’tager over’ fra de unge ildsjæle.

Stort med en lille festival – et

forsøg på en opsummering

Generelt tegner der sig et billede af kata-PULS med både styrker og svagheder. Festivalens størrelse viser sig at være en af dens forcer, da det muliggør en flad struktur med bred deltagelse og ansvarsfordeling. Desuden er festivalens fokus på amatører med til at åbne deltagelsen for alle; alle kan være med/deltage på deres eget niveau, både på og bag scenerne.

En af festivalens svagheder hænger så også sammen med dens størrelse og fokus på amatører. Mange af de adspurgte unge savner en større kobling til de professionelle niveauer og optræden med professionelle musikere. Dette ville, ifølge de unge, trække flere mennesker til festivalen og til den frivil-lige indsats.

’stagemanager’, det kan være rollen som forsanger, det kan være rollen som roadie eller journalist. Men fælles for alle disse roller er, at de ’bare er en leg’, et rollespil, det er for de fleste en smagsprøve – et kort øjeblik, hvor de associerer sig selv med, eller øver sig på, en bestemt rolle (eller nyder at deres venner associerer dem med en bestemt rolle). Legen forpligter ikke. De bliver ikke stillet til ansvar for løsningen af en opgave på samme måde som en lønnet professionel, som Simon også er inde på. Og her kan der jo opstå et dilemma, når der lægges reelle ansvarsområder ud til frivillige hænder. Når virkelighedens krav bryder ind i legens verden, eller hvis der blandt deltagerne i legen ikke hersker enighed om de regler, der gælder for legen.

Ifølge Huizinga rummer legen en konstant vekselvirkning mellem leg og alvor, de kan ikke adskilles eller opstilles som modsæt-ninger, idet legen ofte udføres med stor alvor, selvom den legende godt ved, at det hele ’bare er en leg’. Men alvor må ikke forveksles med pligt. ”Play to order is no longer play”(Huizinga 1949 s.7) – som Huizinga udtrykker det. Legen må og skal drives af den enkeltes lyst og er altid 100% frivillig. Det betyder ikke, at man skal un-dlade at give de frivillige deltagere/medska-bere på festivalen mindre ansvar, tvært imod er det jo netop det individuelle ansvar, som de unge nævner som en motiverende faktor. Men ansvaret skal findes og drives af den enkelte unge og defineres ind i legen på hans eller hendes egne vilkår. Hvis dette lykkes, så vil unge som f.eks. Simon trives med ansvar og det endda i så høj grad, at de selv ønsker at løse problemerne, hvis de skulle opstå, fordi til legen hører også en grad af spænd-ing, af personlig udfordring:

udvikling:” … civilization arises and unfolds in and as play”. Han beskriver legen som fundamental og med nogle klare kendetegn, uanset i hvilken kontekst legen opstår: ”We find play present everywhere as a well-defined quality of action which is different from ’ordinary’ life.” (Huizinga 1949 s. 4)

I legen melder man sig frivilligt ind og kan frivilligt forlade den igen, når man vil. Under legen er man fælles om at skabe, forme og udvikle en vision/et projekt. Uden denne følelse af fællesskab opstår legen slet ikke. Legen er desuden kendetegnet ved at finde sted i en begrænset periode tidsmæs-sigt, men også ved fysisk have nogle klart afgrænsede ’legepladser’.

”Play is distinct from ’ordinary’ life both as to locality and duration…” A characteristic of play:” its secluded ness, its limitedness. It is ’played out’ within certain limits of time and space. It contains its own course and meaning”. (Huizinga 1949 s. 9) Men hvad sker der så i krydsfeltet mellem leg og alvor? Hvad handler legen om for de forskellige deltagere? For kommunens medarbejdere gælder det om at skabe en festival, som de unge føler er deres, og som bidrager til netværksdannelse de unge imellem. Man må formode, at de unge har et helt andet mål, hvis de vælger at deltage i eller medskabe festivalen. Det sociale betyder uden tvivl rigtig meget, men derudover er den frivillige indsats, som de unge yder, sandsynligvis udtryk for noget andet og mere, end at de ønsker at gøre festivalen til deres egen. De afprøver en rolle for en stund, det kan være rollen som

Spørgsmålet er, om den voksne professio-nelle er en begrænsende faktor for ’den frie leg’, den sande medskaben, eller om han kan deltage på lige fod i legen, så længe at ram-men har været skarpt og præcist defineret fra start af? Hvis den voksne professionelle sammen med de unge har kridtet banen op, afmærket præcist, hvor legens rum ligger, og indenfor hvilke rammer legen slippes løs, kan det så muliggøre sand medskaben blandt de unge?

Fra autoritet vil jeg bevæge mig videre til autenticitet, et begreb der introduceres i oplevelsesøkonomien i bogen Authenticity af Pine og Gilmore.

Autenticitetsbegrebet i forhold

til kataPULS

Hvorfor kan det være så svært at indfange og fastholde de frivillige unge? Det er et spørgsmål, som stilles af mange, ikke kun i kataPULS sammenhæng. De unge fra interviews’ene udtrykker tydeligt et ønske om en tættere kobling til den professio-nelle musikbranche og til professioprofessio-nelle musikere, og mener jo netop, at festivalens svaghed ligger i dens mangel på kobling til det professionelle musikliv og derved dens mangel på ’alvor’, tiltrækningskraft og bred popularitet.

Når man tænker musikfestival så kom-mer man hurtigt til at skele til festivaler som f.eks. Roskilde Festival, eller det meget mindre Start Festival, som ligeledes er afhængige af frivillig arbejdskraft. Der hersker en helt anden virkelighed for kataPULS. Det har i høj grad noget at gøre med associationer. Roskilde Festival ER musikbranchen, og det betyder, at de unge bliver en del af musikbranchen ved at indgå i frivillige netværk på festivalen. KataPULS festivalen ER kommunen og kommunale ”Tension means uncertainty, chanciness;

a striving to decide the issue and so end it. The player wants something to ’go’, to ’come off’; he wants to ’succeed’ by his own exertions”.

(Huizinga 1949 s. 10)

Men hvordan ændrer legen sig så, hvis en ’autoritet’ initierer legen, eller pludselig træder ind og vil ’lege med’? Ligger der i legens grundforståelse en vis forventning om, at alle deltagere i legen er lige i udgangspunktet, og efterfølgende lige for de regler som legen rummer? Der er ikke nogen tvivl om, at kommunens medarbejdere på festivalen optræder som autoriteter, de er ’de voksne’ som ved bedst, som guider de unge, men også opstiller regler og grænser for de unge i arbejdet med festivalen. Simon refererer til voksne mentorer eller professionelle fagfolk som ’bryder ind i legen’ og tager over, når de med deres professionelle blik vurderer at produktet risikerer at køre skævt. Måske kan den autoritative voksne indblanding sammenlignes med Huizingas ’spoil-sport’ (Huizinga 1949 s. 11). Legens regler brydes, og de legende pålægges til gengæld virke-lighedens og de voksnes professionelle krav. Legen er slut. Den voksne professionelle (kulturkonsulent eller fagfolk) kan godt for en stund have deltaget i legen på lige vilkår med de unge. Men hvis legens vilkår ikke har været godt definerede fra start, så risi-kerer den voksne at bryde legens magi ved at indføre krav, begrænsninger og pligt på et ødelæggende tidspunkt i legen:

”By withdrawing from the game he [the spoilsport] reveals the relativity and fragility of the play-world in which he had temporarily shut himself with others. He robs play of its illusion…” (Huizinga 1949 s. 11)