Innan jag går in på mina konkreta exempel skall jag kort beskriva och problematisera den kritiska positionens hegemoniska ställn- ing inom litteraturstudierna.
Att hävda att läsningen av skönlitteratur inom högre utbildning måste utgå från ett kritiskt förhållningssätt skulle nog de flesta professionella litteraturvetare instämma i. ”Läsning skall vara kritisk”, det är en utsaga som inom litteraturvetenskapen antar karaktären av ett slags doxa, en föreställning som är så djupt rotad och till synes självklar att den varken behöver motiveras eller kan ifrågasättas. Det är utgångspunkten för två kritiska betraktelser över den kritiska positionen, av de amerikanska litteraturfors- karna Rita Felski och Michael Warner. Felski (2009) menar att blotta tanken att ifrågasätta idén om den kritiska läsningen kan uppfattas som absurd. Vad skulle litter- aturstudenterna lära sig i stället för kritisk läsning? Någon form av överskridande av ”vanlig” läsning måste ske, annars förlorar litteraturstudierna sitt existensberättigande. När en lärare skall undervisa om en lit- terär text måste utgångspunkten vara att begreppen i vår kurs: deltagande, lek, begär.
I själva verket tycks den innebära dess raka motsatser – läsning som söker närhet och uppmuntrar lekfullhet och begär skall inte bara överges utan också aktivt bekämpas. Går det att tänka sig en kritisk position som tvärtom är öppen för våra begrepp och perspektiv?
I denna text kommer jag att utifrån ett par exempel göra en kritisk och självkritisk tillbakablick på min egen forskarpraktik. Hur ser den kritiska position ut som jag konstruerar åt mig själv (eller som konstrue- rar mig)? Finns här utrymme för deltagar- kulturella perspektiv? Går det att upprätta andra typer av tänkbara kritiska positioner? Går det egentligen att kombinera ett deltagar- kulturellt perspektiv med ett vetenskapligt distanserat?
Lite mer konkret kommer jag att ta avstamp i några (typ)exempel på kritiska positioner- ingar i texter jag skrivit som handlar om idéer om litteraturläsningens värden. Det handlar bland annat om diskursanalyserna jag gjort av läsfrämjande kampanjer (Läs- rörelsen) och självhjälpslitteratur, där jag nu så här efteråt kan känna att kritiken riskerar att bli för ensidig, för raljerande, för lycklig (skadeglad?) över att kunna påvisa de naiva litteratursyner som framträder i mitt material. Jag tänker mig att den kritiska positionen kan brytas ned eller spjälkas upp i olika delpositioner: en läsande position och en skrivande; en som har skönlitteratur som sitt objekt och en som har andra typer av texter (material som skall analyseras, teoretiska texter) som sitt objekt; en personlig och en professionell position; en undervisande och en forskande m.fl. Jag kommer i detta kapi- tel att försöka beskriva tre kritiska position-
Warner (2004) betonar liksom Felski den kritiska läsningens oomstridda status. För litteraturstudierna är det svårt att ens föreställa sig någon annan form av läsning som legitim. Omvänt så är det bara inom de professionaliserade och institutionalise- rade litteraturstudierna som kritisk läsning bedrivs. Allt utanför karakteriseras som okritiskt. Akademin ”äger” den kritiska läsningen.
We are here, we like to tell our students, to save you from habits of uncritical reading that are naïve, immature, unexamined – or worse. Don’t read like children, like vacation readers on the beach, like escapists, like fundamenta- lists, like nationalists, like antiquarians, like consumers, like ideologues, like sexists, like tourists, like yourselves. (Warner 2004, s. 15)
Som Warner skriver kan man fråga sig om kritisk läsning egentligen är ett sätt att läsa. Riktigare vore kanske att beskriva det som ett slags institutionellt sanktionerad kom- mentarverksamhet; en tolkande praktik som bygger, inte bara på avståndstagandet från naiv läsning, utan också på idén om läsaren som aktivt diskursproducerande. Textläs- ning skall enkelt uttryckt generera nya texter i form av uppsatser, artiklar och böcker om de lästa texterna.
En förutsättning för den kritiska läsningen är att det går att dra en skarp gräns mellan text och läsare. Kritisk läsning, skriver Warner (s. 20), kan rentav ses som ett ideal för hur distansen mellan dessa kan göras så stor som möjligt (det vill säga raka mot- satsen till de bärande idealen i diskursen om deltagarkultur). Men hur kan en sådan verksamhet legitimera sig själv i relation till ”apearences deceive and that texts do not wil-
lingly surrender their secrets” (s. 28). Läsaren har alltså ett arbete att utföra (med läraren som självskriven arbetsledare). Drivkraften måste vara misstänksamhet, och metoden bestå i att läsa mellan raderna och mothårs. Som Felski påpekar är misstänksamheten som grundläggande värde intakt också i de fall då den demystifierande aktiviteten inte måste utföras av läsaren utan ligger inbyggd i texten själv – till exempel genom att texten använder olika främmandegörande grepp eller ifrågasätter vanliga föreställningar och värderingar. Resultatet blir en manöver som utskiljer och särskiljer den kritiske läsaren och verket från vanliga läsares naiva föreställningsvärldar:
Critic and work are thus bound to- gether in an alliance of mutual mistrust vis-à-vis congealed forms of language and thought. Suspicion sustains and reproduces itself in a reflexive distrust of common knowledge and an emp- hasis on the chasm that seperates scho- larly and lay interpretation.
(Felski 2009, s. 29)
Vad Felski beskriver är enkelt uttryckt etableringen av en kritisk position. Jag skrev i inledningen att denna är dubbel; här ser vi att den snarare är tredubbel. Den kritiske läsaren avslöjar och avvisar ”stelnande former av språk och tankar” så som de framträder på tre ställen: i vissa litterära texter, i vissa sätt att läsa, och hos vissa människor. Om man byter ut ordet ”vissa” i föregående mening mot ”vanliga” ser man den värdeladdade särskiljande effekten tydligare. Den kritiske läsaren står utanför och ovanför vanliga människors vanliga sätt att läsa vanlig litteratur.
förnuftet som varit ett ledmotiv i den väster- ländska filosofins historia (Lloyd 1999) och som under moderniteten gett upphov till sammankopplingen av oförnuftig, dålig läsning med kvinnor (Felski 1995, Lars- son 1989), men också med män ur de lägre samhällsklasserna och med barn (Thavenius 1991). Sammanfattningsvis är den kritiska positionen inte socialt och ideologiskt neu- tral eller intresselös. I kampen om vem som kan och får inta den står mycket på spel.