Mina analyser av föreställningar om lit- teraturläsningens värden har som gemensam nämnare ett kulturanalytiskt angreppssätt. Det innebär att denaturaliseringen tillmäts en stor betydelse som teoretisk utgångs- punkt och metodiskt grepp. Det handlar om att visa hur fenomen framställs som självklara eller naturliga, när de i själva ver- ket är kulturella konstruktioner. Det handlar om att utmana det ”sunda förnuftet” och avslöja dolda värderingar och ideologier. När jag nu ser tillbaka på mina analyser tycker jag mig kunna urskilja ett par olika typer av kritiska positioner. Tre av dessa skall som sagt lyftas fram här. Det behöver inte vara några knivskarpa gränser mellan dem och de kan mycket väl förekomma tillsammans i en och samma analys. Den första positionen kan kallas för den renodlat
kritiska. När jag intar denna position finner
jag inte några försonande drag i föremålet för mitt intresse. Kritiken närmar sig (lite paradoxalt) en vardagsspråklig förståelse av begreppet kritisk såsom entydigt negativ och avfärdande. I min analys av den så kallade biblioterapin, ett fält som ser litteraturen som ett slags medicin med helande effekter, kommer jag nära denna icke-professionella läsare. Enligt Warner
räcker det inte att hänvisa till den professio- nella läsarens expertis, till hans eller hennes exceptionella kompetenser. Idén om kritisk läsning kan hämta näring från och ses som en bild av det kritiska förnuftet som sådant. Warner skriver:
Because the techniques of distanciating knowledge are tied to a subjectivity- forming ascesis toward freedom and have come to define agency in modern culture, a discipline of critical reading can draw on the widest cultural- historical meanings of critical reason. (Warner 2004, s. 23f)
Warner hänvisar bland annat till Kants ”Svar på frågan: Vad är upplysning?” från 1784, och hans distinktion mellan omogen läsning och det offentliga bruket av förnuftet. Kant konstaterar tidigt i sin text: ”Det är bekvämt att vara omyndig. Har jag en bok som har förstånd i mitt ställe […] så behöver jag ju inte anstränga mig själv” (Kant 1989, s. 27). Denna pas- siva, osjälvständiga och okritiska läsning kontrasteras lite längre fram med följande idealtyp: ”Med offentligt bruk av ens eget förnuft avser jag det bruk någon gör av det såsom lärd inför läsekretsens hela publik” (s. 29). Den kritiska positionen är knap- past neutral, vare sig ur ett klass- eller ett genusperspektiv. Positionen är exklusiv, den kan intas av en lärd, men, framgår det på ett annat ställe i texten, kan knappast bereda plats för kvinnor: ”Att lejonparten av män- skligheten (däribland hela det täcka könet) inte bara anser att steget till myndighet är besvärligt utan dessutom mycket farligt, sörjer de förmyndare för, vilka gunstigast påtagit sig uppsikten över den” (s. 27). Här mer än antyds den könsmässiga kodning av
medium, om att nya medier är ett hot mot både boken och demokratin.
Den kritiska läsningen älskar självmotsä- gelser, att påvisa glapp mellan retorik och praktik, att hitta sprickor i aktör- ers självförståelse. Den är (eller vill vara)
demystifierande. Den ansvariga för Mc-
Donald’s familjeaktiviteter i Sverige säger på ett ställe att samarbetet med Läsrörelsen, konkret manifesterat i det årligt återkom- mande så kallade Bok Happy Meal, står för någonting nytt och annorlunda:
Det måste kunna gå att producera ett helt svenskt Happy Meal program där boxens innehåll är något varaktigt, något som ger glädje och skapar härliga stunder för barn och deras föräldrar i åratal framöver. Allt föll liksom på plats och det kändes bara så rätt i magen. (Kindwall Wåreus i Von Baumgarten- Lindberg 2008, s. 24)
Jag citerar min kommentar till denna utsaga
in extenso för att illustrera den kritiska
läsningens förtjusning i upptäckten av sprickor och motsägelser:
Den goda boken, ingående i ett ”helt svenskt” Happy Meal, karakteriseras på ett sätt som mera hör hemma i kulturarvsdiskursen än i marknads diskursen. Boken har bestående (symbo- liskt, inte ekonomiskt) värde. Den bär på immateriella positiva kvaliteter: den skapar gemenskap mellan barn och föräldrar; den ger lust och glädje; den skapar nationell gemenskap. Men i denna karakteristik ligger ju samtidigt förborgad en implicit, kanske omed- veten, kritik av det egna företaget, och i förlängningen av marknadsdiskursen. position några gånger. Litteratursynen i ett
av de biblioterapeutiska exemplen – Bertil Söderlings bok Om vänskapen med böcker
och ordens läkedom från 1962 – beskriver
jag som idealistisk och romantisk, och fylld av dolda, motsägelsefulla, värderingar. Å ena sidan vill Söderling framstå som pluralistisk och icke-moraliserande, å andra sidan skymtar mellan raderna en sträng och disciplinerande syn på läsaren. Min kritiska läsning vill leda i bevis att ”Litteraturen och läsningen naturaliseras, betraktas som en aktivitet så självklar och så självklart god att några andra instanser än det sunda förnuftet inte behöver åberopas för dess försvar” (Persson 2011a, s. 22). Söderling blir ganska hårt åtgången i min analys, om jag uttrycker det så.
Ett annat exempel på en renodlat kritisk position kan hämtas från min analys av Läsrörelsens samarbete med McDonald’s. Läsrörelsen förväntas som ideell läsfräm- jande förening stå för vissa kulturella värden och när ett omfattande samarbete inleds med vad som för många framstår som en sinnebild för kommersiell skräpkultur (och skräpmat) uppstår intressanta spänningar, spänningar som båda aktörerna gör sitt bästa för att tona ned eller neutralisera. Från en kritisk position blir det tacksamt att både påvisa spänningarna och de misslyckade försöken att lösa upp dem. På samma sätt som i analysen av biblioterapin frilägger jag i analysen av Läsrörelsen en subtext som har ett annat budskap än den välmenande, sympatiska och festliga ytan. Bakom kärleksförklaringarna till litteraturen och uppräkningen av alla dess välsignelser finns helt andra diskurser som handlar om barns bristande språk, om att ungdomar frivilligt låter sig hjärntvättas av dokusåpor, om att skriften definitionsmässigt är ett överlägset
vid antagandet att akademin äger den kri- tiska läsningen och positionen. Hur kan vi veta det? Och hur kan vi vara så övertygade om att den kritiska läsningens avslöjan- den är både överraskande och effektiva (verkningsfulla)?
I min kommentar om Bok Happy Meal finns starka inslag av polemik, kanske också skadeglädje. En alltför renodlad kritisk position kan innebära en fara, en risk att kritiken kommer för nära den form av känslomässig polemik som odlas utanför den kritiska positionen, dvs. i vardagssam- manhang och av det sunda förnuftet. Ett sätt att gardera sig mot detta är givetvis de sedvanliga akademiska dygderna: belägga (även starkt kritiska) påståenden med citat från texten som analyseras, förankra analy- sen teoretiskt osv. Min karakteristik av den naturaliserade litteratursynen hos Söderling i citatet ovan avslutas t.ex. med en hänvis- ning till Roland Barthes Mytologier. Men det finns en annan aspekt av den renodlat kritiska positionen som på ett oväntat sätt kanske för den närmare ett av kursens cen- trala begrepp: begär. Som Jane Gallop skriver i introduktionen till antologin
Polemic. Critical or Uncritical (som
Warners artikel ingår i) har polemiken en osäker status inom humaniora: Should the critical attitude be devoid of all passions, not just the reverent but the aggressive as well? Polemical reading is literally critical with a vengeance. This passion for the critical might disqualify the polemical from the normative model of critical reading. While we all subscribe to critical reading, in what Warner calls ”a ready consensus”, the polemical has among us at best a controversial status. (Gallop 2004, s. 9)
Om just Bok Happy Meal förmedlar varaktighet ligger det nära till hands att ett vanligt Happy Meal, med sitt trans- nationella urval av medföljande leksaker inte gör det. Motsatser till varaktighet kan vara förgänglighet och ytlighet – det vill säga just det som företaget ofta anklagas för att sprida. Och om effekten av ett Bok Happy Meal är att det ”bara kändes så bra i magen” undrar man ju hur det brukar kännas efter ett vanligt Happy Meal. Kan bokens immateriella konstnärliga kvaliteter rent av hjälpa till att höja hamburgarens närings- värde? En försiktig slutsats: När element från andra diskurser importeras i den egna sker förändringar som inte alltid går att förutse och som inte bara behö- ver ha en stärkande utan också kan ha en destabiliserande inverkan. (Persson 2011b, s. 112)
Som queerteoretikern Eve Kosofsky Sedg- wick poängterat förutsätter demystifierande läsningar (hon kallar dem paranoida läsningar) en enorm tilltro till det kritiska avslöjandets/uppvisandets betydelse. Denna tilltro bygger i sin tur på ett antagande om att den vanliga läsaren är naiv:
The paranoid trust in exposure seemingly depends, in addition, on an infinite reservoir of naïveté in those who make up the audience for these unveilings. What is the basis for assu- ming that it will surprise or disturb, never mind motivate, anyone to learn that a given social manifestation is artificial, self-contradictory, imitative, phantasmatic, or even violent? (Sedgwick 2003, s. 141)
förnuftet? Som Bauman är inne på skulle vi inte klara oss utan det. Att ständigt stanna upp och ifrågasätta varje stor och liten tanke och handling skulle göra vardagen mycket opraktisk och förmodligen outhärdlig. Den vaksamhet, reflexivitet och förmåga till främmandegöring av det välbekanta som enligt Bauman är sociologens särskilda kun- nande kan inte ha jour dygnet runt – och till saken hör att också sociologen själv är en del av den kultur han studerar, formad av samma sunda förnuft han försöker ifrågas- ätta. Det är en viktig insikt, som kan göra den kritiska positionens utsagor mer nyan- serade. På samma sätt som det är centralt att erkänna att den kritiska positionen har polemiska och känslomässiga sidor, så är det viktigt att inse att den inte är eller kan vara totalt avskild från det den kritiserar. Clifford Geertz (2000) gör en annan central iakttagelse när han karakteriserar det sunda förnuftet som ett kulturellt system. Liksom andra kulturella system som konst eller vetenskap – eller den kritiska läsningen – utger sig det sunda förnuftet faktiskt för att avslöja illusioner och säga sanningen. Eft- ersom det sunda förnuftet kan inta radikalt olika ståndpunkter om samma ämne i olika tider och kulturer går det inte att urskilja några gemensamma innehållsliga mönster, men däremot återkommande formella, eller vad Geertz kallar stilistiska, drag. Geertz lyfter fram fem sådana drag. Det första är naturlighet. Det sunda förnuftet utger sig alltid för att se saker som de är, ”as inherent in the situation, intrinsic aspects of reality, the way things go” (s. 85). Det andra draget är att det sunda förnuftet är
praktiskt, det besitter en kunskap om vad
som är möjligt, rimligt och genomförbart eller inte. Det tredje draget kallar Geertz för tunnhet eller bokstavlighet. Ett fenomen Polemiken drivs av känslor, passioner
och begär – och inte bara av det kritiska distanserade förnuft som setts som en förutsättning för den kritiska positionen. Gallop påpekar att polemiken riskerar att upplösa distinktionen mellan professionell och icke-professionell kritik, akademisk kritik och vanlig kritik. En annan anledning till dess ambivalenta status är, skriver Gal- lop, att den (riskerar att vara) underhållande – vilket knappast är en självklar akademisk dygd.
Innan jag går vidare och beskriver två yt- terligare kritiska positioner skall jag kort dröja vid det som kallas det sunda förnuftet. Den kritiska läsningen har ju, som redan framkommit, en mycket skeptisk inställning till det. Det ses inte bara som icke-kritiskt utan som en källa till allsköns fördomar, förenklingar och för givet taganden. Oavsett om utgångspunkten är kulturanalytisk, ideologikritisk, diskursanalytisk eller dekon- struktiv (listan kan göras mycket längre), så förenas den kritiska läsningen av en stark misstro mot vanliga och vardagliga sätt att tänka. Zygmunt Bauman går så långt som att säga att det är avståndet till det sunda förnuftet som ger en disciplin som sociolog- in sin identitet och legitimitet:
Kanske mer än andra vetenskaper finner sociologin sin relation till det sunda förnuftet (den rika men oorga- niserade, osystematiska, ofta oarti- kulerade och outsägliga kunskap som vi använder oss av för att utföra våra vardagssysslor) fylld av problem som är avgörande för dess ställning och verksamhet.
(Bauman 1992, s. 16)
positionen och det sunda förnuftet kommer eller kan komma – riskabelt – nära varan- dra: delaktigheten i en åtminstone i någon mening gemensam kultur, ett nödvändigt förlitande på det sunda förnuftet i många vardagliga situationer, en drivkraft som inte bara är styrd av förnuftet utan av känslor och begär, en vilja att säga sanningen. Möjligen är det just dessa aspekter som blir särskilt känsliga för den kritiska positionen. Det gäller att kontrollera dem och distan- sera sig ifrån dess felaktiga, vanliga och vardagliga, varianter. Samtidigt är det kan- ske just dessa aspekter som borde prövas på ett mera öppet sätt. Mina följande två typer av kritiska positioner, den självreflexiva och den deltagande, innehåller spår av det. Jag börjar med den självreflexiva kritiska
positionen. I min analys av biblioterapin
placerar jag in detta fenomen i ett större sammanhang när jag ser den som en del av en terapeutisk kultur som genomsyrar sam- hället på många sätt: intimiseringen av det offentliga samtalet, kravet på publika bekännelser, ökad narcissism osv.
Självhjälpslitteraturen och Dr Phil är tydliga exempel på hur våra innersta problem och brister ständigt skall ältas – och botas – med hjälp av självutnämnda och massmedialt framgångsrika experter och ”coacher”. I ett av mina exempel, Caroline af Ugglas och Ulf Karl Olov Nilssons (Ukon) bok Hjälp, vem
är jag? – anteckningar från en terapi (2010),
hittar jag emellertid främmandegörande strategier som får mitt och den kritiska läs- ningens bifall. Jag skriver följande: ”Genom att bryta mot starka konventioner inom den terapeutiska kulturen uppnås ett slags främ- mandegöring – läsaren blir medveten om att han eller hon är inskriven i en diskurs som reglerar talet och sanningen om subjektiv- iteten” (Persson 2011a, s. 33). Andra drag ses och tas för vad det är, varken mer eller
mindre. Det finns inga dolda sanningar som kräver kritiska läsningar mellan eller under raderna för att uppenbaras: ”There is no need, indeed it is a fatal mistake, to deny, as poets, intellectuals, priests, and other professional complicators of the world so often do, the obviousness of the obvious” (s. 89). Det fjärde gemensamma draget hos det sunda förnuftets utsagor är att de är
ometodiska. Här åberopas inga teorier eller
doktriner. Visdomarna förmedlas ad hoc, genom ordspråk, anekdoter, vitsar med mera. Det femte draget är tillgänglighet och bygger på övertygelsen att varje person vid sina sinnens fulla bruk kan dra slutsatser i enlighet med det sunda förnuftet. Det sunda förnuftet är öppet för och omfattar alla – utom ”förståsigpåarna”:
Indeed its tone is even anti-expert, if not anti-intellectual […] There is no esoteric knowledge, no special tech- nique or peculiar giftedness, and little or no specialized training – only what we rather redundantly call experience and rather mysteriously call maturity – involved. (s. 91)
Det är uppenbart att den kritiska positionen inte kan närma sig det sunda förnuftet genom att överta och börja anamma några av dessa drag. De går samtliga på tvärs mot grundantaganden som inte kan, och heller inte, menar jag, bör överges. Kritiken kan inte plötsligt börja tala om kulturella eller litterära fenomens inneboende naturlighet, om att saker och ting alltid är vad de utger sig för att vara, om att texter med hjälp av särskilda tekniker inte kan utvinnas dolda eller förvrängda betydelser. Men vi ser utifrån Gallop, Bauman och Geertz också en del beröringspunkter, drag där den kritiska
det). Här finns en affinitet mellan analytikern och det analyserade, en överensstämmelse när det gäller både metodiska grepp (främ- mandegöring, självreflexivitet) och värder- ingar (skepsis mot narcissism och alltför ytliga hållningar): Båda intar en självreflexiv kritisk position. En annan förklaring till min uppskattning av denna text kanske kan sökas i en viss parallellism mellan texten och min egen habitus. Texten är skriven av Ukon, som är experimentell poet och psykoanalytiker, och Caroline af Ugglas, som är en gränsöver- skridande populärkulturell artist. Texten blandar högt och lågt, filosofiska och in- tellektuella utläggningar med vitsar, trivia och nonsens. Denna typ av blandningar har jag ända sedan min doktorsavhandling (Persson 2002) haft ett starkt intresse – och en särskild svaghet – för. Att denna uppskattning (detta begär) skulle vara helt frikopplad från min egen självbiografi i termer av klassbakgrund, utbildning, yrke, smak och sociala/kulturella positionering är nog inte så sannolikt. Ett närmande till den terapeutiska kultur som kritiseras görs i formen av ett erkän- nande av att även jag själv ingår i det sam- manhang som kritiseras. Här intas explicit en självreflexiv kritisk position. Jag skriver: Att klassificera en text som tillhörig denna kultur [den terapeutiska] får emellertid inte ses som ett automatiskt avfärdande. Vi är alla mer eller mindre, och med- eller motvilligt en del av den. Om TV-psykologen Dr Phil kan hjälpa människor och om skönlitteraturen kan hela och trösta så är det väl utmärkt? Den terapeutiska kulturen svarar uppen- barligen mot behov hos många männis- kor, behov som inte enbart kan avfärdas som ytliga, falska, påtvingade osv. (Persson 2011a, s. 37)
i texten som får mitt gillande är självreflex- iviteten och genreblandningarna:
Gränserna mellan den terapeutiska och den litterära texten (och diskursen) är hela tiden i rörelse i denna text. Den långt drivna självreflexiviteten är en viktig faktor härvidlag. Det är för enkelt att säga att texten lämnar den terapeu- tiska diskursen och blir ren litteratur. Det är lika förenklat att säga att den terapeutiska texten införlivar en rad litterära drag men att den som helhet förblir opåverkad. Det är det ständiga prövandet, ironiserandet och överskri- dandet som bäst fångar denna mångfal- diga text. Samtidigt som dess egen diskursiva status och genretillhörighet blir minst sagt flytande, så framträder de diskurser och genrer den införlivar och leker med (terapisamtalet, bekännel- sen, självhjälpsmanualen, skönlittera- turen m.fl.) desto tydligare. I denna strategi inryms både bekräftande och kritiskt avslöjande element. Den tera- peutiska kulturen både bejakas och häcklas. Litteraturens gränsdragningar mellan högt och lågt och mellan olika framställningsformer och genrer både utnyttjas och suddas ut.
(Persson 2011a, s. 36)
I min analys hyllas alltså de främmande- görande och självreflexiva greppen i den text som analyseras. Att dessa drag uppskattas handlar inte bara om den analyserade tex- tens sätt att behandla ett specifikt fenomen, i det här fallet den terapeutiska kulturen. Det handlar kanske också om att den analy- serade texten själv uppvisar vissa av den kritiska läsningens centrala egenskaper (jfr Felskis resonemang ovan om hur vissa lit- terära texter själva kan sköta demystifieran-
rerande självteknologier. I den sista menin- gen ses litteraturläraren som både utsatt för och utövare av denna form av makt. De praktiska implikationerna är att det finns en brist på kunskap, ett för svagt medvetande om vilka ideal som undervisningen egent- ligen förmedlar och hur dessa liknar eller skiljer sig åt från den terapeutiska kulturens människosyn. Den självreflexiva kritiska positionen mynnar alltså ut i en efterlysning av ännu mer självreflexivitet och kritiskt tänkande. Den paranoida läsningen kan och bör alltid bli ännu mer paranoid (Sedgwick 2003, s. 127).
Den självreflexiva kritiska positionen kan reflektera över sin egen delaktighet i det som analyseras och/eller kritiseras. I de exempel jag har tagit upp bibehålls dock i slutändan distansen; positionen förblir avskiljd från – och upphöjd över – fenomenen i fråga. Ett