FAMILJERNAS HEMSIDOR – EN EPISTEMOLOGISK FUNDERING
KÄRNFAMILJERNAS INSTRUMENTELLA KOMMUNIKATION: „VI ÄR NORMALA“
Habermas kommunikativ handling bygger på en autencitet som innebär att man verkligen säger det man tänker, och att man har ett konstruktivt syfte med sitt budskap samt att man på ett öppet och ärligt sätt lyssnar på andra.222 När det gäller kärnfamiljernas hemsidor har jag bara i ett fall hittat en
sida som fungerade så – den där man delade med sig av familjefaderns cancersjukdom. I alla de andra fallen kändes webbsidorna tillrättalagda och inte helt ärliga – vilket förmodligen inte heller var syftet heller.
Foucaults stora upptäckt var att modernismen och industrialismen befästade en diskurs om normalitet, som sedan blev en drivkraft i den sociala organisationen och studier av den:
222 Utan att gå alldeles för djupt in i Habermas utopi, som han kallar det för, vill jag återge några begrepp som idag
förknippas med Habermas kommunikationsteori, den s.k. teorin om ”kommunikativ handling”. En samhällsteori måste ha en teori om handling och en teori om ordning. När det gäller handling måste man skilja på begreppet handling från beteende. Handlingen är subjektiv och har en subjektiv ”mening” som har en central betydelse för den som utgör handlingen. Carlheden påpekar att Habermas (via Max Weber) väljer denna handling som utgång i teorin.
“The Normal is established as a principle of coercion in teaching with the introduction of a standardized education and the establishment of the echoless normalness (teacher’s training colleges); it is established in the effort to organize a national medical profession and a hospital system capable of operating general norms of health; it is established in the standardization of industrial processes and products. Like surveillance and with it, normalization becomes on of the great instruments of power at the end of the classical age. For the marks that once indicated status, privilege and affiliation were increasingly replaced - or at least supplemented - by a shore range of degrees of normality indicating membership of a homogenous social body but also playing a part in classification, hierarchization and the distribution of rank. In a sense, the power of normalization imposes homogeneity; but it individualizes by making it possible to measure gaps, determine levels, to fix specialities and to render the differences useful by fitting them one to another. It is easy to understand how the power of the norm functions within a system of formal equality, since within homogeneity that is the rule, the norm introduces, as a useful imperative and as a result of measurement, all the shading of individual differences."
(Michel Foucault, s. 184 i Power und Punishment, 1975/1977)
Genom att definiera saker och ting i normala och onormala grupperingar kunde man hitta en gräns som samtidigt betecknar det socialt accepterade och uppmuntrade i samhället. En viktig roll som den traditionella pressen har haft under moderniteten är just gränsdragningen och upprätthållandet mellan „vi och de andra”, mellan „det som bör vara“ och „det andra“. 223 Det som jag finner hos
kärnfamiljen är inget annat än ett behov att manifestera en normalitet – ”vi är en normal och lycklig kärnfamilj som existerar i dagens Sverige”.
Genom att tala om var familjen bor och visa bild på huset är det dessutom en bekräftelse på att man har ett hem som man trivs i ; man mår alltså bra och har en egen ”plats”. Familjen bor ofta på en liten ort. Att familjen har barn och ofta husdjur – som dessutom behandlas lika, med egna länkar och lika stora bilder – bidrar till en känsla av normalitet, likaså information av arbete (ingen är arbetslös eller studerande), fritid och intressen. Besöksräknare och nättekniska finesser talar om att familjen följer sin tid – de kan göra egna hemsidor och dessutom visar gärna upp det. Detta kan härledas till modernitetens ideal av att teknisk utveckling är någonting positivt. Kärnfamiljesidorna är glättiga, hurtiga och problemfria. Familjerna visar gärna upp amatörbilder på sig själva i vardagliga situationer. De vill även framstå som gästvänliga och sociala och utropar ofta att man skall komma och hälsa på. Det dock fanns inget i materialet som tydde på att någon har någon gång tagit emot ett sådant oväntat besök man inbjuder till. Att vara normal innebär i enlighet med Foucaults resonemang att man även skall vara som ”alla andra“ och inte sticka ut. Genom att välja bort information som kan uppfattas som för individualiserad upprätthålls det en genomsnittlig lagom-bild som tål jämförelser med ”alla andra“.
Ingen familj har valt att lägga ut bilder från bröllopet, dopet, 50 -årsdagen, eller en begravning.
Bilderna på föräldrarna är amatörtagna, däremot visas barnen ofta i sina skolpotretter. Det är en positiv vanlighet som brer ut sig över presentationerna. Men avsaknaden av de familjespecifika högtidsbilderna eller berättelserna är slående. Familjen tycks skydda delar av sin privathet. När det gäller känslor och emotioner är det bara en familj som visar upp sin lilla dotter som de ”älskar över allt annat“. Annars är känslorna sparade för familjens husdjur; de älskar man, de kelar man med och över de döda sörjer man. Inga presentationer innehöll kärleksförklaringar mellan makarna. Även formuleringar som ”det viktigaste i mitt liv”, ”meningen med mitt liv“ och ”kära make/maka“ lyste med sin frånvaro. I det hela taget är språket känsloneutralt. Det är en enda trevlighet som präglar sidorna med några undantag. Känslorna tycks bli sparade till den privata sfären utanför nätet, och man kan ana en ”svenskhet“ genom att visa en kontrollerad sida av sig utåt.224
223 Flera forskningsprojekt t ex på JMK vid Stockholms universitet 2003 handlar just om detta. Se t.ex. Merja Takalas
forskning om hur 30-talets tidningar definierar ett svenskt ”vi” genom att titta på hur de skriver om ”de andra”. Även Camilla Hermanssons avhandling ”Det återvunna folkhemmet” (2002) Linköping, studerar den diskursskapande och upprätthållande kraften som Tv-medier och speciellt nyheterna har haft på 80 –talet och framåt.
224 I många andra kulturer skulle det i princip vara omöjligt att inte säga sig älska sina barn så mycket att man kunde dö
Inga familjer har heller valt att visa inomhusbilder från sitt hem, utan de som visar upp hemmet
visar villan utifrån. Den som har sökt ny en bostad på nätet vet att bland annat på www.hemnet.se finns tiotusentals inomhusbilder på svenska hem som är till salu, så tröskeln att visa upp sitt hem på nätet är i och för sig inte så hög. Därför är det intressant att ingen familj valt att visa sitt hem inifrån i samband med sina hemsidor. Men det är ju samtidigt ett hem som man kommer att (vill) lämna (snart) – kanske kan det ha med saken att göra.
En hel del familjer utmanar oss främmande betraktare att ”lära känna“ dem bättre genom att klicka vidare på länkarna. Men en översikt av presentationerna visar att personliga karakteristika som politiska och religiösa ställningstaganden, språkkunskaper, kulturella preferenser, pedagogiska mål, uppfostran, sjukdomar, problem och den sociala kretsen (utanför kärnfamiljen) saknas nästan helt. En yrkespolitiker talar om sin partitillhörighet, det är allt. Ingen nämner överhuvudtaget Gud eller kyrka. Inte heller problematiseras rollen av att vara förälder/barn i familjen. Det hör till det privata.
Djuren har sin plats i familjen. Dessa är viktigare i presentationen än far- och morföräldrar som
knappast räknas till familjen, bara en familj visar dem i bild och två till nämner deras existens. Ingen annan släkt utöver ett par hänvisningar till föräldrarnas syskon verkar heller finnas i den omedelbara närheten av kärnfamiljen. Den ”lagomtrevliga” kärnfamiljen tycks på ett sätt flyta i ett vakuum utan historia, utan relationer, utan problem. Detta är förstås inte sant, men det viktiga är att presentera sig på detta vis.
Som läsare blev jag först intresserad av dessa sidor utifrån målgruppen. Min fråga var: vem är dessa sidor riktade till? De kan ju inte gärna vara sidor som riktas som aktualitetskanal till släkten långt borta, eftersom de är så basala (vilka vi är, var vi bor, hur gamla vi är...). Det fanns egentligen bara en familj som hade sidan som ett kommunikationsmedel till släkt och vänner; man berättade senaste nytt om barnen med en stil som bara en som kände familjen kunde förstå. En annan familj hade på sin sida lagt en bild på barnen i tomteluvor som en julhälsning till hela släkten (som var kvar ännu i april), men mer privata saker fanns inte med. Alltså måste det vara för de allra flesta familjer de
okända som är målgruppen. Men vad vill man få ut av dem? Ingen tycks vilja omvända eller frälsa oss
surfare, och bildningsambitionerna är också väldigt låga. Den som håller på med rally har en bild på sig själv i en bil och den som orienterar berättar vilken trevlig sport det är. Några fakta blir det aldrig om dessa hobbyer och inga värvningsförsök blir det heller. Deras uppfordran att ”lära känna“ familjen är lika ytliga som vilken annan small talk som helst med främmande. I vissa fall kan sidan bli intressant, som främlingen som man träffar på tåget och talar intensivt med hela resan mellan Stockholm och Norrköping. Men i de allra flesta fall liknar surfupplevelsen en taxiresa genom staden; oftast är kusken tyst, men ibland håller han igång en ytlig konversation som man glömmer lika fort man har stängt bildörren bakom sig.
Slutligen kan man se att familjerna är dåliga på att datera sina sidor. Fem familjer talar dock om att de har kommit ut till cyberrymden mellan 1996 - 1998 och tre familjer har daterat sina sidor förra året. Som jag påpekat tidigare visade det sig att mycket lite har hänt på sidorna sedan 2000, när jag gick igenom adresserna igen 2003. Någon uppdatering kan man inte tala om. Det tyder på en statisk och instrumentell syn på hemsidan snarare än att det skulle vara ett forum för relationbärande kommunikation. Jag har inte kontaktat familjerna inom ramen för denna studie för att fråga varför deras sidor uppdateras inte, och kan därmed bara spekulera om varför det är så. Men utifrån analysen som visar att sidornas syfte inte är aktivt kommunicera eller upprätthålla relationer, och att även målgruppen är något oklar, förstärks känslan av att de skapas en gång och sedan får de existera som en sorts statements: ”titta på oss, vi är här och mår bra”.