FAMILJERNAS HEMSIDOR – EN EPISTEMOLOGISK FUNDERING
PUBLICITETSDISKURSEN – DEN SOCIALA OFFENTLIGHETEN
Mina empiriska fynd har fått mig att fundera över den publicitetsdiskurs som tycks finnas i det senmoderna samhället, och detta har lett mig att fundera över uppdelningen av ”det privata” och ”det offentliga”. Utifrån ett mediepedagogiskt perspektiv är publicitetsdiskursen och familjernas representation i offentlighet via privata hemsidor ett viktigt fenomen att studera.230 Små flickors
posering på speciella barnsidor på nätet har väckt debatt i USA och i programmet Dr. Phil på TV4 den 1/10 2003 avslöjades två olika ståndpunkter kring publiciteten: å ena sidan ”vill barn idag vara synliga och därför är det inget fel i att testa vuxnas klädsmak och poséer i bild. Man har ju gjort i alla tider, lånat mammas hattar… nu gör de det bara på nätet”. Och å andra sidan: ”Medier och nätet skapar en produkt av barnet, och rånar henne på barndom, och istället objektifierar, exploaterar, samt styr barnet. Detta kan leda till att hon senare får psykiska, sexuella eller ätstörningar.”
Dessa riktningar representerar helt olika publicitetsdiskurser, men framförallt är det klart att ”den privata familjen” och ”det offentliga samhället” inte längre kan definieras i termer av ”hemma i hemlighet” och ”ute i synlighet”, då familjen väljer att bli ett subjekt i det offentliga rummet genom de egna hemsidorna, samt att dessa har visat sig vara en viktig kontext och forum för barnens internet- och medieanvändning.
Kan det tänkas att publiciteten blir en förlängning av att bikta sig, "komma ut"? Genom publicitet bekräftas man av en anonym, kollektiv och icke-närvarande med alltomfattande publik. I en förlängning kan detta bli betingelsen för att man existerar. Publicitet innebär att man biktar sig, att man söker tröst, emotionellt stöd, trygghet, kärlek och bekräftelse i publiciteten.
Även den politiska organisationen blir genomsyrad av en publicitetsdiskurs. Nationer och organisationer skapar och samlar uppgifter om medborgare i offentliga arkiv. Upplysningscentralen231 fungerar som en digital skampåle; ens betalningsanmärkningar och andra
ekonomiska förehavanden är offentliga och kan publiceras. Publiciteten finns överallt, men framför allt i kroppen – på samma sätt som Foucault232 beskriver hur makten manifesteras i kroppen hos
fängelsekunder, manifesteras publicitet idag i våra kroppar genom att vi skall följa mode, vara snygga, representativa och alltid beredda att vara med i tv. Barn lär sig mima till videolåtar och inom dans har en ny genre uppstått med kurs och utbildningar; videoklippdans (engelska: Video Clip Dance; lik bakgrundsdansare på popvideofilmer). Andy Warhols berömda 15 minuter av berömmelse verkar genom publicitetsdiskursen.233
Idag är det helt i sin ordning att ta utvikningsbilder om man har en snygg kropp, många idrottare och även äldre kändisar visar gärna upp sina former med motiveringen att man inte skall skämmas för en snygg kropp utan låta folk njuta av den. När min 13 åriga dotter år 2000 skulle få tandställning på grund av ganska allvarliga problem med bettet tröstades hon fler än en gång av
230 Ett nytt fenomen som har uppstått i USA är ”pre-teen modelling pages”. Kritiker menar att man objektifierar barnen
och skapar incitament för pedofiler, eftersom publiken tycks enligt undersökning består mesta dels av män över 35 år, och bildspråket står för ”autoeroticism” (term för utvikning med erotiska undertoner). Psykologi dr Michael Riera har i sin tur skrivit en bok ” Staying Connected to Your Teenager: How to Keep Them Talking to You and How to Hear What They're Really Saying, Perseus Pubishing ( 2003) för att föräldrarna skall förstå sig på barnens synlighetsbehov och riskerna med detta, när det överförs från hemmets klädlekar till internet.
231 Affärsbankernas gemesamma upplysningscentral UC förmedlar information om betalningsanmärkningar. Ca
600 000 svenskar är registrerade där enligt siffror från 2003 och kan därmed inte köpa på avbetalning, öppna konton, hyra bilar, få lån eller skaffa lägenhetskontrakt.
232 Foucault ibid.
233 Popkonstnären Andy Warhol han sade detta för första gången torsdagen den 27 juli 1978 samt torsdagen den 2 juni
tandvårdspersonalen som lovade att hon får så pass fina tänder, att hon som stor kunde vara med på tv. Att arbeta och synas på televisionen uppfattades som ett ideal att sträva efter - och det förmedlades till en ung flicka.
Något mer självutlämnande kan man knappast tänka sig än visa bilder på ett älskat med avlidet barn. Dessa sidor är en absolut motsats till de standardiserade kärnfamiljesidorna som jag har beskrivit innan. Det faktum att några familjer har presenterat sin sida på Libero -blöjfabrikantens webbplats - gör inte sidorna mindre effektfulla även om man först reagerar på den udda blandningen av företagets marknadsföring via kundsidor som presenteras bredvid familjens absolut djupaste, sorgligaste och största emotionella händelse. Man söker tröst i publiciteten.
Familjen (eller en medlem av den) väljer själv att presentera sig på nätet i vetskap om att hundramiljoner surfare kan se deras hemsida. Varför gör man detta och vem riktar man sig till? Vad är det man vill säga om sig själv? Fenomenet i sig är spännande för att det inte är en utomstående som väljer att beskriva familjerna. Jag väljer att kalla denna publicitetsdiskurs i vårt samhälle för den
sociala offentligheten – det handlar inte längre enbart om att bli ”kändis” eller ”någon” genom att synas i
medier; inte heller enbart att skaffa sig makt genom att anpassa politiken till medier; utan idag handlar det också om att vem som helst kan kommunicera, hämta information, skapa och upprätthålla relationer eller traditioner på internet – och allt fler gör det.
Att ”chatta” är lika vanligt än att tala i telefonen, med den skillnaden att det tryckta ordet och de tagna bilderna blir kvar någonstans i det epistemologiska fältet vi kallar internet. Denna process är tydligast bland ungdomar idag. De kan leva sina liv på nätet och beskriva, filma, fotografera, banda och publicera det mest privata på nätet utan att se någon skiljelinje mellan det privata och det offentliga. Det offentliga har blivit samma sak som det sociala.
Sammanfattningsvis kan man säga att mina resultat tyder på att det senmoderna samhället förvandlas från ett antingen–eller-samhälle till ett både-och-samhälle, där traditionella medier sammanblandas med digitala medier, och nya cybertraditioner skapas. Familjerna blir reflexiva processer med några bestående funktioner och strukturer, som t ex föräldrarnas auktoritet. Offentligheten i sin tur blir även ett socialt fält istället för att vara enbart ett forum för den institutionella politiska makten med motpolen i det ”privata” som står för individens civila liv i samhället. Det privata har tagit klivet in i det offentliga, medan det ”civila” eller det ”privata” har blivit interaktioner och handlingar i det offentliga. Internet har konfiskerat de traditionella mediernas rätt att ”avslöja” och ”göra synligt” människor och händelser till den graden att ingen betraktar en vanlig medborgare som chattar på nätet som något ”avslöjande” längre. Familjen har blivit en mediepedagogisk kontext, där den sociala offentligheten konstrueras och reproduceras för familjemedlemmarna.