MEDIERAD KOMMUNIKATION
RELATIONSKOMMUNIKATIVA HANDLINGAR
Om man antar att den moderna juridiska systemrationaliteten avtar måste det i förlängningen innebära att även integrationen och det som legitimerar integration och dess legalitet splittras. När det gäller medier så har vi de traditionella medierna från modernitetens rationalitet, som bygger på en offentlighet som är den politiska demokratins förutsättning och forum – den allmänna opinionen, allmänintresset osv. Själva allmänna (som jag tolkar semantiskt vara nära engelskans public) är ju det vitala fält där massmedier fungerar. Massmediernas medielogik är bunden till tid och rum – sändningarna kommer viss tid, mottagningen är organiserat kring en tid och en plats, alla skall ha samma nyheter samtidigt. Samtidigt har vi digitala medier som möjliggör produktion och mottagning av mediebudskap på individuell basis, och utan ett beroende av tid och plats. Det är för tidigt att sia om vad som kommer att hända med de analoga medierna, men från politiskt håll har man gjort det klart att man vill helst se att alla TV- och radiosändningar inom public service bli digitala innan år 2010.108
Det man är omedveten över är att public service ju inte kommer att kunna bli public service om publiken som massa slutar att existera och istället blir en krävande kohesion av individer.
På ett sätt kan jag se att Habermas framtida kommunikativa handling kommer att vinna mark i det framtida individualiserade samhället. Den kommunikativa handlingen har stött på vissa problem i masskommunikationen, men genom en individualiserad kommunikation kan man i alla fall se en möjlighet för den kommunikativa handlingen.
Jag skulle vilja kalla det för den relationskommunikativa handlingen, eftersom jag ser att det finns en grund för en relation i den äkta kommunikationen som Habermas efterlyser. Habermas schema över de olika handlingsmodellerna kan sträcka sig från övergången från modernismen till något annat. Men man skall inte bedra sig och tro att framtiden bara kommer att bestå av kommunikativa handlingar, utan snarare finns det en kontext och teknologi som kommer att underlätta möjligheten till kommunikativa handlingar. Däremot kommer masskommunikation och de traditionella medierna bli tuffare och hitta nya sätt att existera, t ex att förvandla den av modernismen ärvda juridiska legitimiteten till en medievisuell legitimitet; har du fått rätt i TV, eller har du fått din sak belyst på TV, då har du legitimitet.
Alexander Bard och Jan Söderqvist beskriver i sin bok Nätokraterna (2000) denna framtid som nätsamhället, där det inte är självklart med institutioner som demokrati och legitimitet. En kvalificerad gissning är att den legitimitet som ges politiken i framtiden mindre och mindre kommer från juridiken, d v s de gemensamma skriftliga konventionerna som majoriteten har enats om, eller som har uppstått som en del av nationens/landets historiska normsystem. Istället kommer de i högre utsträckning från media. Att få sin berättelse in i pressen hjälper garanterat mot ockerdrivande hyresvärdar, osakliga kommunala tjänstemän, statens byråkrater eller inkompetenta rektorer.
106 Habermas i Carleheden, s. 40 107 Habermas i Carleheden, s. 40 108 Kulturdepartementet 2003.
Däremot är det inte säkert att man ens skulle få sin sak prövad i en domstol, som t ex den år 2003 reviderade lagen mot diskriminering på arbetsplats var skriven förr; bara fackförening kunde göra en anmälan i en arbetares ställe.109
Habermas begrepp kommunikativ handling kommer till användning när man försöker röna ut vad de nya medierna står för. Dock är det bra att hålla i minnet att Habermas själv inte är – eller inte var bekant med nätet när han skapade sin teoristruktur – men samtidigt kan man innehållsmässigt förstå den kommunikativa handlingen som den relationsbyggande kommunikationen som de nya individualiserade och digitaliserade mediekanalerna som internet och mobiltelefon, samt chat på internet möjliggör.
Om man försöker positionera sig i forskningen kan man se att den instrumentella handlingens rationalitet är något som är kännetecknande för modernismen, medan senmodernismen (eller den flytande modernismen som Bauman kallar det för) blir en sammanblandning av de gamla strukturer och rationaliteten, samtidigt som en kommunikation mellan individualiserade individer breder sig i det nya medielandskapet. Om det är den nya medieteknologin som möjliggör denna sociala utveckling – den medierade relationskommunikationen – eller om det är tvärtom är inte relevant för denna avhandling, utan det som är intressant är att det finns ett helt ny relationsbygge på gång särskilt hos tonåringar, och detta relationsbygge i sig kan ge byggklossar även för den identitet som ungdomar utvecklar. Från att vår generation – 60-talisterna – såg en del människor som idoler och hjältar i medier, har utvecklingen gått mot att man faktiskt skapar sina kontakter via medier och människor som man har aldrig träffat fysiskt i samma tid och rum, kan ha en enorm individuell betydelse för ett barns utveckling.
SAMMANFATTNING
I detta kapitel har begreppet medierad kommunikation problematiserats utifrån Jürgen Habermas begreppsapparat. Först börjar kapitlet med en definition och genomgång av vad massmedier och medierad kommunikation är. Dels har offentlighetens förvandling i samband med övergången till det senmoderna samhället tagits upp genom att diskutera publikens och det fysiska rummets samband, och därefter Habermas begrepp kommunikativ, instrumentell och strategisk handling. Slutligen presenteras för denna licentiatavhandling fruktbara begrepp: relationskommunikativa handlingar som avser medierade handlingar som har som syfte att skapa och upprätthålla relationer.
109 Ett annat exempel är ”Uppdrag Granskning” då Janne Josefsson på SVT (För dum för att vara förälder? 021210) tog
upp ett fall av socialnämndens behandling av ett förståndshandikappat par och deras nyfödda barn, som omhändertogs i Oskarshamn. En intressant diskussion uppstod kring huruvida vem som är expert och har rätt att definiera den i lagen formade kravet “barnets bästa”. Den av medier skapade offentlighetens legitimitet stod emot professionalismens och erfarenhetens legitimitet. När det gäller diskrimineringslagen är det idag möjligt för enskilda väcka ärenden, men inte mot offentliga institutioner – bara mot privata arbetsgivare.
K a p i t e l 5 .
TRADITIONER
Thompson förkastar tanken om att traditioner skulle vara döende, utan han menar att i mediesamhället uppstår det nya – medieförankrade – traditioner. För min del är detta intressant av två skäl, den ena är Thompsons förklaring hur traditioner är en del av vår jagbildning och det andra är mina egna upptäckter av nya traditioner på internet.
För de flesta människor skapades föreställningarna om det förflutna, om världen bortom deras
närmaste omgivning och om de socialt avgränsade gemenskaper som var en del av främst genom muntliga traditioner som producerades och reproducerades i vardagens sociala sammanhang. Men med mediernas utveckling kunde människor uppleva händelser, iaktta andra människor och i allmänhet lära känna världar – både verkliga och imaginära – som sträckte sig långt utöver de daliga mötenas sfär. De drogs i allt högre grad in i kommunikationsnätverk som inte byggde på kontakter ansikte mot ansikte – och när de fick tillgång till medieprodukter kunde de inta en viss distans till det symboliska innehållet i interaktionen ansikte mot ansikte och till de former av auktoritet som gällde på vardagslivets scener. Thompson påpekar att traditionen har fått relativt lite plats i samhällsvetenskaplig litteratur och antar att det beror på föreställningen om att traditioner dör i det moderna samhället.110
Den traditionsforskning som funnits har oftast grundats på Marx och Weber. Båda såg ett
motsatsförhållande mellan tradition och modernitet, något som sedan fått bli en ”etablerad sanning” fast utan en empirisk grund. Thompson menar att det inte är alls så och grundar sig bl. a på Ulrich Beck (Risksamhället: på väg mot en annan modernitet, Daidalos, Göteborg 2000) och Anthony Giddens (Modernitet och självidentitet; självet och samhället i den senmoderna epoken, 1999). I det senmoderna samhället tas inte traditioner längre som givna och ses inte som stabila sanningar. När traditioner tvingas försvara sig förlorar de sin ställning som obestridda sanningar men kan ändå fortleva t ex genom att förvandlas till ett slags fundamentalism som förkastar kraven på diskursivt rättfärdigande och mot en bakgrund av generaliserat tvivel åter försöker hävda sin okränkbara karaktär. Thompson menar att man inte bara kan se traditionen som en återgång till det förflutna. Han penetrerar istället ordets innersta mening, traditum, det som ärvs eller överförs från det förflutna. Därmed kan man mycket väl tänka sig att få med sig traditioner från förr som förmedlas och förvandlas via medier, och t o m skapas där.
För att helt förstå denna process måste man enligt Thompson titta på traditioner från fyra olika perspektiv, som handlar om att tolka verklighet, förklara den, legitimera sociala strukturer och normer, samt erbjuda identitetsbyggklossar för individer och kollektiv.
110 Jag kan inte låta bli att göra en jämförelse med ”familjen” som också som sådan har fått relativt lite plats i en seriös
samhällsteoretisk litteratur eftersom den som form av social organisation antas dö ut. Men familjen håller inte på att dö, utan kanske ändrar form, enligt Mark Poster.