Det sätt på vilken miljön under första delen av 1960-talet på allvar framträdde som ett eget politikområde kan, med andra ord, delvis förklaras med hänvisning till energiproblematiken, men också utvecklingen inom andra sektorer bidrog till detta. Miljöengagemanget tog sig dock bland annat ett uttryck i arbetet med att just skydda orörda älvar och vattendrag från en vattenkraftsutbyggnad som kom att presentera allt mer storslagna projekt. Till de mer vidlyftiga idéerna hör At-lantprojektet, som i korthet gick ut på att vända flödet i ett antal norrländska älvar och vattendrag för att bygga en vattenkraftsanläggning i Ofotenfjorden vid den Norska Atlantkusten. Det som (1960) kom att stoppa detta ”gigantomaniska” för-slag var de svenska kommunernas protester mot projektet som skulle innebära att de gick miste om sitt vatten (Vedung & Brandel 2001, s. 127). Givet idéer som dessa är det kanske inte så märkligt att kärnkraften framstod som ett miljövänligt alternativ. Debatten om bevarandet av de ännu orörda älvarna hade startat redan under 1950-talet och ifrån de naturskyddande intressena, som förespråkade en snabb och kraftfull satsning på atomkraften, beskylldes Vattenfall för: ”… teknisk efterblivenhet och feghet” (Anshelm 2000, s. 41). År 1977 beslutade riksdagen om ett stopp av utbyggnaden av vattenkraften. Tio år senare, 1987, kom naturre-surslagen som innebar att vissa älvar och älvsträckor skall skyddas (Ds 2001:60, s. 25). Beroendet av importerad olja och det framväxande miljöengagemanget bidrog därmed till att atomkraften kom att bli en viktig del i den svenska elför-sörjningen. Det primära målet med kärnkraftsutbyggnaden var, att framgent, säkra tillgången på inhemsk energi (Lidskog m.fl. 1998, s. 25; Radetzki 2004, s. 39).
Här finns inte utrymme att analysera de politiska strider atomkraftens utbyggnad, drift och avfallsproblem gett upphov till, dock kan konstateras att det tidigt upp-stod heta debatter om dessa frågor och om riskerna för att en utbyggnad skulle bidra till spridningen av kärnvapen19. Till de framträdande och dessutom tidiga
kritikerna mot kärnkraftsutbyggnaden hörde den centerpartistiska riksdagsledamo-ten Birgitta Hambreus och nobelpristagaren i fysik Hannes Alfvén, som redan innan oljekrisen argumenterat mot kärnkraftsutbyggnaden, bland annat med hän-visning till de problem kärnkraften för med sig för framtida generationer. I januari 1973 lade Hambreus en motion i riksdagen för ett förbud mot kärnkraftsutbygg-nad (Lidskog m.fl. 1998, s. 35). Detta var mindre än ett år efter den första reaktorn tagits i drift i Oskarshamn, vilket skedde i februari 1972 (Ds 2001:60, s. 22). Av de 24 reaktorer som tidigare planerats kom elva att strykas ur programmet. 1975 röstade riksdagen för ett beslut att inte bygga fler än 13 reaktorer. Den folkom-röstning om kärnkraftsavvecklingen som genomfördes i mars 1980 hölls i skug-gan av Harrisburgolyckan, som inträffade i mars 1979. Den svenska folkomröst-ningen ledde till att riksdagen 1980 röstade för en fortsatt utbyggnad av de plane-rade 12 reaktorerna och dessa skulle ges tillstånd att drivas fram till år 2010.
5.2 Energin som nationellt konsumtionsproblem
Två faktorer framhålls som avgörande för att det på nationell nivå formulerades en sammanhållen energipolitik som inte ensidigt inriktade sig på produktion utan även mot konsumtionsledet. Dels ökade motståndet mot kärnkraftsutbyggnaden, dels uppstod under år 1973- 1974 - till följd av ett krig i Mellersta östern - en ol-jekris i västvärlden. Denna olol-jekris medförde att priset på råolja fyrdubblades (Ds.
2001:60, s. 22; Vedung & Brandel 2001, s. 189; Radetzki 2004, s. 46; Palm 2004, s. 27). De åtgärder som vidtogs, vid denna första oljekris, syftade dels till att ge-nom informationskampanjer minska den totala energianvändningen, dels till att ersätta olja med andra bränslen som torv och kol (Ds. 2001:60). Under slutet av 1970-talet inträffade en andra oljekris. Stigande oljepriser ledde till att en konkret målsättning formulerades om att minska oljans andel av den totala energiförbruk-ningen från ca 60 % till 40 % bl.a. genom att öka kärnkraftens andel. Mellan åren 1976 och 1985 sjönk den totala oljeförbrukningens volym från 29,0 miljoner ton till 18,4 miljoner (Radetzki 2004, s. 57). Utan att ta ställning för om denna föränd-ring kan hänföras till en framgångsrik politik eller till faktorer bortom svenska politikers kontroll konstateras att en icke försumbar minskning av oljekonsumtio-nen uppnåtts. Under mitten av 1980-talet sjönk oljepriserna, och för att förhindra en ökad oljeförbrukning höjdes skatterna (Ds 2001:60, s. 24). Från 1970-talet handlade alltså energipolitiken alltmer om att ändra konsumtionsmönstren. Tabel-len nedan sammanfattar hur den svenska produktionen och konsumtionen av el
utvecklats mellan 1965-1990.
Tabell 5.1 Tillväxt i elproduktion och konsumtion i Sverige 1965-1990 (%) ____________________________________________________________________
1965/70 1970/75 1975/80 1980/85 1985/90 Produktion 3,7 5,9 3,7 7,1 1,4 Konsumtion 5,5 4,4 3,4 6,6 1,4 ___________________________________________________________________
Källa: Radetzki 2002, s. 75, baserad på uppgifter från SCB
Tabellen visar att såväl produktion som konsumtion av el stadigt ökat sedan mit-ten på 1960-talet. Under 1980-talet består en del av politiken av att fördela resur-ser till verksamheter som skall bidra till att minska energianvändning. Den politik som förs syftar också till att utveckla och tillämpa ny teknik och att ta förnybara energiresurser, som sol och vind, i bruk för att producera el. Som en del av detta satsas pengar i fjärrvärmeutbyggnad. Tekniken att transportera hetvatten för upp-värmning har utvecklats och använts sedan slutet av 1800-talet i USA och intro-ducerades i Sverige i Karlstad 1948 (Palm 2004, s. 22). Fjärrvärme produceras vanligtvis i stora system för distribution av värme som används för att värma byggnader och för varmvattenberedning, ofta i flerfamiljshus. När fjärrvärmesy-stemen introducerades i Sverige under 1950-talet, var motivet snarare att produce-ra el än värme. Så fjärrvärmen utgjorde, i princip, en restprodukt vid elproduktion i oljeeldade kraftvärmeverk (Palm 2004, s. 23). När så oljan under 1980-talet skulle ersättas byggdes fjärrvärmesystemen inte längre primärt för att producera el utan för att producera värme.
5.3 Energin som upphov till ett globalt klimathot
Att miljön under första delen av 1960-talet på allvar framträdde som ett eget poli-tikområde kan, med andra ord, delvis förklaras med hänvisning till energiproble-matiken, men också utvecklingen inom andra sektorer, som jord- och skogsbruket bidrog till detta (Jamison 2003). I Sverige publicerades i oktober 1967 en artikel som belyste ett nytt miljöproblem, försurad nederbörd, som härleddes till förbrän-ningen av fossila bränslen som svavelrik eldningsolja. Denna försurade nederbörd (som innehöll ca. 2 miljoner ton svavelsyra/år) fördes med vindarna från brittiska öarna och Norge och orsakade skador på människor och natur, men också
korro-sionskador på metall. Problemet med sura regn var en av punkterna på dagord-ningen på den första internationella konferensen om den mänskliga miljön, den sk. Stockholmskonferensen, som hölls i juni 1972 (Lundgren & Edman 2005, s.
94). Energianvändningens miljökonsekvenser kom på så sätt att föras upp på en internationell politisk dagordning.
På samma sätt som forskningen om policyskapandet bidragit till att analytiska begrepp, som sakfrågenätverk och policygemenskaper, konstruerats så har fram-växten av miljön som ett politikområde bidragit till att den statsvetenskapliga teo-ribildningens arsenal av analytiska begrepp utvecklats. Med hjälp av begrepp som antropocentrism och ekocentrism har på så sätt nya skiljelinjer i politiken ådaga-lagts och bidragit till att förklara framväxten av s.k. Gröna partier (Naess 1989;
Dobson 1998; Lundmark 1998). Den kortsiktiga och människocentrerade politiska praktiken har utmanats av idéer om framtida generationers och andra arters rättig-heter (Fell 1998).
Under de nära 20 år som förflutit sedan Brundtlandkommissionens rapport pre-senterades har en rad nationella och internationella politiska styrdokument förfat-tats i avsikt att stoppa energikonsumtionens påverkan på klimatet. Till de natio-nella styrdokumenten hör regeringens proposition (prop. 1990/91:90, s. 18) En god livsmiljö. Här presenteras för första gången ett tydligt klimatpolitiskt mål om begränsning av utsläpp av klimatgaser inom alla samhällssektorer. Propositionen (prop. 1992/93:179) Åtgärder mot klimatpåverkan är den första propositionen som är helt inriktad på klimatproblematiken. Kampen mot den pågående klimat-förändringen är en global utmaning som får direkt koppling till den svenska kommunala kontexten. Till de konventioner som kopplar den globala nivån till den nationella, och vidare till den lokala nivån, hör Klimatkonventionen och det tidigare nämnda Kyotoprotokollet som är ett resultat av förhandlingarna vid FN:s miljökonferens som hölls Rio de Janeiro 1992. Klimatkonventionen, som kom att träda i kraft i mars 1994, utgör grunden för Kyotoprotokollet som är ett juridiskt bindande avtal om minskning av utsläpp. Kyotoprotokollet, som undertecknades av Sverige och 83 andra länder i december 1997, trädde i kraft i februari 2005 (prop. 1992/93:179). Enligt detta avtal skall industriländerna fram, till 2012, minska utsläppen av växthus- eller klimatgaser20 med 5 % jämfört med 1990-års nivå (Prop. 2005/06:172) 21. I följande avsnitt presenteras delar av den nationella
politik som förts inom energi- och klimatpolitiken under 1990-talet, dessutom presenteras kortfattat Kyotoprotokollets mekanismer.