Med kunskap och samverkan som styrmedel

Det citat som inleder kapitlet väcker ett tvivel om människans förmåga att göra det rätta, ens när hon vet vilket av tänkbara handlingsalternativ det rätta kan tänkas vara. Att göra det rätta blir dock möjligt med tillgång till kunskap. Denna insikt ligger till grund för användandet av s.k. informativa styrmedel.

Programmet Uthållig kommun utgör just ett informativt styrmedel som riktar sig till de svenska kommunerna. Information har också i tidigare sammanhang an-vänts för att påverka t.ex. hushållens energianvändning. Tidigare forskning (Ved-ung 1999) visar att energisparkampanjer riktade till hushåll har varierad framgång.

Till de faktorer som påverkar möjligheten för mottagare av information att göra bruk av den som avsett, dvs. på ett eller annat sätt påverka energikonsumtionen, hör den enskildes handlingsutrymme. Den som äger sin bostad, istället för att hyra den, har större möjlighet att påverka val av tekniska lösningar. En andra faktor som påverkar är individers möjlighet att tillgodogöra sig den information de får.

Här påverkas styrmedlets effektivitet av hur kunskap om t.ex. teknikval presente-ras. En slutsats som dras är att information som styrmedel har störst möjlighet att vara verkningsfull vid personliga kontakter.

It is a dogma in government information that per-sonal contacts with end users overshadow other forms of diffusion. All research and experience tells us that personal contacts between information agents and users are much more efficient in dis-semination the appropriate information, influencing peoples´ attitudes and persuading them to act than written or mass-mediated information. Efficient

in-formation provision should be based on personal contacts with end users. Preferably on a one-to-one basis (Vedung 1999, 247).

Huruvida information skall vara ett effektivt styrmedel eller inte handlar alltså om betydligt mer än budskapets innehåll. Hur aktörer bibringas information är avgö-rande för styrmedlets effektivitet. En personlig kontakt är dessvärre inte bara mer verkningsfull än att sprida information till större grupper samtidigt, utan också betydligt mer kostsam.

Till de styrmedel staten använder för att bistå kommunerna i arbetet med energi-frågor hör ett ekonomiskt bidrag för att bedriva kommunal energirådgivning riktad till hushåll och näringsliv på orten. Stödet som infördes 1978, togs bort igen 1986, men återkom 1998 (Palm 2004, s. 27ff). Även om det inte är en tvingande uppgift för kommunerna att bedriva energirådgivning så bedriver nästan alla kommuner sådan. En enkätundersökning till kommunerna (Statens energimyndighet ER 2006:20) visar att alla kommuner bedriver någon form av energirådgivning. Den myndighet som handhar ansökningar och bidragstilldelning för kommunal energi-rådgivning är Statens energimyndighet. En del av det stöd kommunerna får utgörs av kompetensutveckling för energirådgivare.

I det inledande kapitlet beskrevs det s.k. Lokala investeringsprogrammet, LIP, som riktades till den kommunala nivån för att stärka deras arbete med att nå en hållbar utveckling. Sammanlagt 211 ansökningar beviljades och totalt beräknas ca. 2,3 miljarder ha gått till projekt med bäring på klimatproblematiken. I det efterföljan-de Klimatinvesteringsprogrammet, Klimp, anslogs för åren 2002-2006 samman-lagt 1040 miljoner kr. De åtgärder som beviljats bidrag förväntas ge en minskning av energianvändningen med ca. 0,6 TWh.

Av de åtgärder som nämns i regeringens proposition Nationell politik för en håll-bar energianvändning (Prop. 2005/06:172) som specifikt riktar sig till den kom-munala nivån hör åtgärder för att stärka små kommuners klimatarbete. Skälet till att just små kommuner antas behöva särskilt stöd är att de haft problem att själva ta fram klimatstrategier. I propositionen (Prop. 2005/06:172, s. 109) nämns också det mellankommunala samarbetet, Klimatkommunerna, som syftar till att sprida

information och ge just stöd vid ansökningar. Klimatkommunerna startades år 2001 på initiativ av tolv kommuner och bestod fem år senare, 2006, av 19 kom-muner och Stockholms läns landsting (Klimatkomkom-munerna 2006). Det finns alltså vid en snabb jämförelse, och det får stanna därvid, likheter med detta samarbete och programmet Uthållig kommun. Samverkan och information utgör ledord. En skillnad är varifrån initiativet tagits. Klimatkommunerna utifrån ett lokalt initiativ och Uthållig kommun som en del i en statlig strategi att förverkliga visioner ge-nom samarbete.

Ett tidigare exempel på Energimyndighetens styrning av det lokala miljöarbetet är programmet EKO-energi kommuner som drevs mellan april 2001 och april 2002 (Statens energimyndighet ER 18:2003). Programmet EKO-energi kommuners syf-te formulerades på följande sätt: ”… att initiera ett strukturerat energiarbesyf-te och ge kommunen ett verktyg för arbetet genom utbildningar, nätverk och informations-material” (Statens energimyndighet ER 18:2003, s. 10). Programmets fokus rikta-des sålerikta-des mot kommunernas samarbetsprocesser och organisering av energiarbe-tet. Till skillnad från det tidigare nämnda Lokala investeringsprogrammet, LIP, utgick inga ekonomiska bidrag till de tio kommuner som utvaldes att ingå i projek-tet. Programmets innehåll utgjordes av åtta olika utbildningar som riktades till oli-ka målgrupper i kommunerna²⁶. Sammanlagt deltog ca.1000 personer i dessa ut-bildningar och de erfarenheter detta givit varierar. Kommunerna anser att utbild-ningarnas innehåll var av hög kvalitet men att brister funnits vad gäller planering-en av kursernas gplanering-enomförande. De mest påtagliga effekterna som lyfts fram i ana-lysen av programmet är en ökad medvetenhet i energifrågor.

Som metastyrningsprojekt tycks också programmet, EKO-energi kommuner, ha varit framgångsrikt då det i vissa kommuner bidragit till bättre samordning mellan de egna förvaltningarna men också, i vissa fall, till ett förbättrat regionalt samarbe-te i energifrågor (Stasamarbe-tens energimyndighet ER 2003: 18, s. 40). Genom program-met EKO-energi kommuner har därmed den nationella nivån syftat till att skapa förutsättningar för samverkan genom att till lokala aktörer erbjuda kompetensut-veckling, rådgivning och information. Energimyndigheten hade således sedan tidi-gare erfarenhet av metastyrning, vilket torde öka förutsättningarna för att pro-grammet Uthållig kommun kan genomföras framgångsrikt.

Till de tio kommuner som deltog i programmet Eko-energi kommuner hörde Sol-na. Då kommunen också ingår i programmet Uthållig kommun återges de erfaren-heter en företrädare valt att lyfta fram.

Förväntningarna på programmet var att höja kun-skapsnivån hos dem som arbetar med energifrågor samt att arbetet med energifrågor skulle intensifie-ras. Resultatet av EKO-energi är att kunskapsni-vån höjts men arbetet med frågorna har inte inten-sifierats. Kommunens kontaktperson upplever sig ha haft bra stöd från miljökommunalrådet, övriga politiker har upplevts som ganska ointresserade.

Man har inte fått mycket stöd från andra förvalt-ningar (Statens energimyndighet ER 2003:18, s.

39).

Till Solnas övriga erfarenheter hör att kommunens fastighetsavdelning, genom deltagandet i utbildningar, numera ställer krav på att leverantörer och entreprenö-rer enligt en specifik kalkylmetod skall redovisa energiåtgång för förslagna lös-ningar. Solna hör också till de kommuner som anser att medverkan i programmet Eko-energi kommuner bidragit till att de etablerat ett kontaktnät (Statens energi-myndighet ER 2003:18, s. 43). Programmet Eko-energi kommuner utgör ett ex-empel på statlig nätverksstyrning av det kommunala arbetet med att nå en mer ut-hållig energianvändning som enligt vad aktörerna själva berättar haft en viss fram-gång. Nya kontakter har skapats och nya rutiner har införts som på sikt kan bidra till en uthållig energianvändning. Om det är så att aktörer som fastighetsskötare, efter att ha tagit del av en utbildningsinsats, rutinmässigt ställer nya krav på leve-rantörer så har också en institutionell förändring ägt rum.

Den nationella politiken som riktar sig till den kommunala nivån förespråkar där-med att alla tre koordineringsmekanismer tas i bruk. Marknadslösningen kan ses i den framtvingade förändringen av de kommunala energibolagen. Konkurrensen på marknaden skall hantera produktionen. Hierarkin tas dock också framgent till i leveransledet. Tidigare har hävdats att staten använder sig av nätverksstyrning för att förverkliga miljöpolitiska målsättningar. Också fortsatt nätverksstyrning före-språkas, bl.a. genom de kommunala samarbetsprogram som lyfts fram. Klimatin-vesteringsprogrammet, Klimp, utgör ett exempel på detta. Genom att lätta på loka-liseringsprincipen så skapades möjligheter till mellankommunala lösningar för

produktion och leverans av el. Till de styrmedel som nämns i den nationella kli-matpolitiska debatten hör också programmet Uthållig kommun vars resultat: ”…

och erfarenheter skall användas i det fortsatta arbetet med hållbar tillväxt i landets alla kommuner” (Prop. 2005/06:172, s. 109-10). Programmet Uthållig kommun som utgör denna avhandlings empiriska fall utgör med andra ord en del i den glo-bala och nationella miljö- energi- och klimatpolitiken. I nästa kapitel inleds be-skrivningen av hur genomförandet av programmet Uthållig kommun organiseras.

6