Kommunikation ur ett sociokulturellt perspektiv handlar om kommunikativa handlingar och samspel genom vilka kunskaper i olika sociala praktiker och verksamheter skapas och utvecklas (Bruner, 2002; Dyste, 1996, 2003; Vygotskij, 1986).
I ett sociokulturellt perspektiv på mänskligt lärande och utveckling blir därför kommunikativa processer helt centrala. Det är genom kommunikation som individen blir delaktig i kunskaper och färdigheter. Det är genom att höra vad andra talar om och hur de föreställer sig världen som barnet blir medvetet om vad som är intressant och värdefullt att urskilja ur den mängd iakttagelser som man skulle kunna göra i varje situation. Barn föds på detta sätt in i interaktiva och kommunikativa förlopp som sedan pågår och i dessa förlopp finns perspektiv på och förhållningssätt till omvärlden redan inbyggda.
Säljö, 2000, s. 37
Interaktiva och kommunikativa förlopp som Säljö talar om, är enligt Wertsch (1991) handlingar som ger uttryck för utveckling av mentala funktioner. Den fundamentala utgångspunkten i förståelsen av mentala funktioner är att vare sig omgivningen eller kommunikativa handlingar kan betraktas isolerade och var för sig. En viktig aspekt gällande kommunikativa handlingar är att de använder sig av mediational means, med vilket avses både materiella verktyg och språk, samt att dessa i sin tur inverkar på, och formar mänskliga handlingar på ett väsentligt sätt. Enligt Leontiev (1977) är handlingar som inkluderar mediational means alltid målinriktade, men att olika individer kan handskas på olika sätt med dessa verktyg i konkreta situationer.
Kontext innebär ett socialt fenomen, ett ramverk, genom vilket människor konstruerar och konstituerar relationer mellan saker, personer och händelser (Hundeide, 2003; Linell, 1998). Likheter och olikheter är inte givna i sig utan är beroende av den miljö där de utvecklas, kontextualiseras. Detta innebär att kommunikativa handlingar som både barn och vuxna ger uttryck för i en kontext inte automatiskt behöver återkomma i andra kontexter (Lave & Wenger, 1991; Rogoff, 1990). Kontextbegreppet kan därför användas på olika sätt, till exempel utifrån ett kulturellt eller ett historiskt perspektiv. Kontextbegreppet kan också tillskrivas olika betydelser när det gäller socialiseringsprocessen utifrån barns och ungas vistelse på olika sociala arenor – exempelvis på förskola, i skola och i fritidsaktiviteter där olika relationer, förväntningar och mål kommer till uttryck (Aasebø & Melhuus, 2007). Enligt Säljö (2000) tolkar människan ständigt sina sociala omgivningar och handlar utifrån den mening som hon tillskriver dessa, vilket i en sociokulturell tradition innebär att individens handlingar och praktiker konstituerar varandra. Eftersom människan inte kan lyftas ur sin kontext är kunskap också kontextualiserad då människan ingår i en process i relation till miljön som omger honom eller henne, och till de möjligheter som den erbjuder. Wertsch (1991) använder verktygslåda (tool kit) som en metafor för
att illustrera och förklara kontextens betydelse när det gäller förhållande mellan handling och medierande verktyg. Skillnader mellan olika kulturella grupper, eller mellan grupper inom samma kultur, kan bero dels på vilka verktyg de har tillgång till, dels på vilka verktyg som finns att tillgå i en given kontext. Alltså, skillnader uppstår snarare som följd av vilka verktyg som kan ingå och användas i kommunikativa handlingar, än på grund av gruppens specifika mentala egenskaper.
Tredelad relation och tvåvägskommunikation
I denna studie används dockan i förskolans kontext och ingår i en tredelad relation, det vill säga de relationer som utvecklas i kommunikationen mellan tre parter – lärare, docka och barn. För att kunna beskriva relationen som skapas i växelverkan mellan dockan och lärare, och mellan dockan och barn, samt dockans potential i den kommunikativa processen, använder jag mig av Leontievs (1977) verksamhetsring och den handlingsstruktur som uppstår mellan människa och föremål i övergångar ”föremål → verksamhetsprocess och övergången verksamhet → dess subjektiva produkt”. Med hjälp av verksamhetsringen vill jag illustrera och beskriva i allmänna drag utveckling av kommunikativa processer när dockan används som verktyg i en tredelad relation och i en tvåvägskommunikation. Med tvåvägskommunikation menas här barnens och min. Kommunikationen utgår från ett gemensamt objekt – dockan, och dockans agerande i sammanhangen. Den tredelade relationen mellan lärare, docka och barn handlar dels om behovens betydelse för verksamhetens kommunikativa handlingar, dels om dockans objektivisering och subjektivisering genom meningsskapande i utbildningskontexten.
Föremål → verksamhetsprocess
En docka tillverkas i en studie för att den behövdes. Den fyllde inledningsvis funktionen att inspirera barns skrivande och i detta fall i synnerhet ord med bokstaven X. Enligt Leontiev (1977) uppträder behovet från början endast som en betingelse, som en förutsättning för verksamhet och så snart subjektet inleder en verksamhet, sker det meddetsamma en transformation av behovet, och behovet slutar att vara något det var virtuellt ”i sig”. För att skapa intresse för olika ord med bokstaven X, tillverkades en häxa som presenterades som mycket intresserad av att samla på X-ord. Således motsvarar dockans tillverkning i sammanhanget en handling då behovet ”objektiviseras” och
fylls med innehåll från den omgivande världen. Häxan Hildur40 skulle komma i slutet av varje vecka under en viss tid, och ta med sig barnens bidrag till sin experimentgrotta. Att samla på X-ord blev alltså inledningsvis dockans funktion, handlingarnas meningsgivande motiv och verksamhetens inriktning. Mellan föremål och verksamhetsprocessen finns övergångar som enligt Leontiev berör både subjektet och objektet, när den transformeras av den mänskliga verksamheten. I det här fallet bestod den mänskliga verksamheten dels av dialoger som skapats mellan dockan och barn och till vars innehåll jag fick förhålla mig och relatera mig till, dels av andra sammanhang i vilka dockans uppdrag och användning diskuterades. Leontiev menar att behovet styr verksamheten från subjektets sida, men det är föremålet som styr verksamhetsprocesser genom ”tingens drivande kraft”. Till exempel fick häxan svara på ifall hon gillade att äta lax, ifall hon åkte taxi i smyg, om hon ville ha en textilaffär, om hon tyckte att Alex var ett fint namn eller ifall hon tyckte att saxar var farliga. Barnens frågor i kombination med svaren utvecklade häxans identitet, dels fysiskt, dels språkligt. Den fysiska identiteten, dockans rörelser, fick sin ”färg” på grund av mina spontana reaktioner på barnens frågor då jag oavsiktligt, ibland gjorde vissa rörelser som uppskattades av barnen. Allt eftersom, och som ett gensvar på barnens agerande, gjordes dessa rörelser medvetet till dockans kroppsspråk. Den språkliga identiteten utvecklades här i takt med att berättelsen om häxan växte fram. Häxan förändrades från att ha varit en häxa som enbart samlade på vissa ord, till att framstå som nyfiken på samtliga ord i språket, som lekfull och ganska slarvig då hon ibland talade baklänges.
Motiven för dockans användning började inledningsvis som meningsgivande, kunskapsmässiga och övergick till att omfatta även stimulerande, känslomässiga motiv. Man kan säga att dockans användning transformerade behoven och framkallade nya behov genom att barnen och jag ”konsumerade” den, och konsumtionen ”subjektiviserar” objekten menar Leontiev. Detta sker genom att förbindelser med objektet utvecklar ”affektiva komplex” hos subjektet, att man tillskriver föremålet emotionella kännetecken. Att dockan i förskolan uppfattas och upplevs som ett subjekt beror således på det affektiva värdet som utvecklats i en tredelad relation och det gemensamma meningsskapandet.
40 Häxan Hildur är en handdocka och presenteras närmare under rubriken Dataproduktionens dockor. I denna studie har den används i samband med introduktion av grundläggande former, då hon experimenterade fram olika former/kroppsdelar till barnens formdockor.
Verksamhet → dess subjektiva produkt
Övergången mellan verksamhetsprocess och verksamhet handlar om realisering av handlingen. Handling har enligt Leontiev en särskild ”beståndsdel” med vilken han avser de tillvägagångssätt den realiseras med. ”Endast inom den mänskliga verksamhetens system är tingen själva i stånd att få kvalitet som pådrivning, mål eller redskap; lösryckt från detta system förlorar de sin existens som pådrivning, mål eller redskap” (a.a., s. 170). Under verksamhetens realiserande uppstår ”dynamiska krafter” bland annat i form av emotionella upplevelser. Då emotionerna uppstår i situationer som inkluderar föremål, blir dessa enligt Leontiev ”märkta” i sitt eget språk genom att föremålen tillskrivs emotionella kännetecken, och reproduceras i handlingar och minneshandlingar då motivkedjor knyts samman. Med dynamiska krafter i form av emotioner relevanta för verksamheten, avser Leontiev också negativa emotioner. Leontiev menar att det emotionella tillståndets mångfald och komplexitet omfattar självklart både positiva och negativa emotioner.
I mötet med den objektiva föremålsvärlden, alltså i den yttre verksamheten, sker enligt Leontiev, en öppning av människans inre psykiska processer. Det vill säga subjektets verksamhet övergår i sin objektiva produkts ”vilande egenskap”. Applicerat på dockan innebär det att dockan som objekt transformeras av den mänskliga verksamheten genom att den i olika sammanhang upptar barns tankar där den existerar på ett sätt som överskrider gränser för den yttre verksamheten – exempelvis ritade barn teckningar där Hildur åkte olika attraktioner på Liseberg, attraktioner som de själva tyckte om att åka. Eller att Hildur körde sportbilar. Häxan Hildurs identitet skapades i samspelet med barnen genom deras frågor och genom deras önsketänkande där dockans kommunikativa handlingar, verkliga och föreställda, genererade affektiva värden. Hildurs relation till barn, och till mig, blev således unik i förhållande till andra dockor och omvandlades stegvis till dockans ”vilande egenskap”. Exempelvis berättade barn vad Hildur brukade göra på Liseberg och de ”visste” vilka av attraktionerna var hennes favoriter.
För mig som lärare med dockor som verktyg, skapas relation till en docka då den ”laddas” med gemensamma upplevelser och de utmaningar som jag, i samspelet med barn, ställs inför i olika situationer. Exempelvis då häxan inledningsvis presenterades för barn, bodde den i en experimentgrotta därför att experiment är ett X-ord, och sådana ord var meningen att häxan skulle vara intresserad av. Jag funderade aldrig på vad som för övrigt kunde hända i en
sådan grotta, tills ett barn frågade ifall jag visste vad Hildur gjorde med alla ord som hon tog med sig dit. Jag svarade att jag inte visste det, men det kunde Hildur säkert berätta om barnet frågade henne. Barnets fråga togs upp och diskuterades med andra lärare. Tillsammans skissade vi på flera förslag som Hildur kunde använda, eftersom vi först då insåg experimentgrottans möjligheter för vidareutveckling av arbetet med skrivprocessen. På så sätt vidgades den tredelade relationen till att omfatta fler deltagare och deras förståelse. När Hildur därefter berättade om sin grotta skedde det i enlighet med Bakhtins polyfoniska princip – det som yttrades som hennes egen redogörelse av grottans möjligheter, involverade egentligen flera röster som inför dockans framträdande hade bearbetats av mig för att det sagda skulle motsvara dockans sätt att vara. I sin tur har dockans sätt att vara skapats till stor del i växelverkan mellan docka och barn, samt mellan mig och docka på grund av barnens gensvar och upplevelsen av dockan. Man kan säga att Hildur som medierande redskap skapades och utvecklades genom mellanmänskliga relationer och en interaktiv process, i vilken vuxna och barn relaterade till omvärlden i en gemensam utbildningskontext.
Betraktat ur ett sociokulturellt perspektiv innebär en tredelad relation i förskolans kontext ett sätt att delta, skapa och gemensamt utveckla kunskaper i sociala läroaktiviteter. Vidare och i enlighet med flerstämmighetsprincipen, inkluderar en tredelad relation olika erfarenheter inom den gemensamma dialogen (Dysthe, 1996). Dockan som redskap i en tredelad relation fungerar som ett medierande filter som dels samlar individuella föreställningar, önskningar och upplevelser, dels ventilerar behov och motiv utifrån uppgiften och uppdraget som formuleras i kontexten. Alltså i den växelverkan som uppstår, genereras i en tredelad relation individuella och kollektiva handlingar som i sin tur igångsätter nya kommunikativa processer och nya verksamheter.