Det sociokulturella perspektivet hämtar sina teoretiska utgångspunkter ur den kulturhistoriska skolan som betonar att människans utveckling skall förstås historiskt och samhällsmässigt. Skolan grundades i mitten av 1920-talet vid Moskvas Psykologiska universitet av Lev S. Vygotskij (1896-1934), Aleksej N. Leontiev (1903-1979) och Alexander R. Luria (1902-1977). En person som anslöt sig till gruppen i ett senare skede är Daniil B. Elkonin (1904-1984). Gruppen37 hade som mål att utarbeta en helt ny grundval för förståelse av människans utveckling och hennes medvetande med utgångspunkt i den marxistiska filosofins grunder, det vill säga i den historisk- dialektiska materialismen. Den vetenskapliga metod som den kulturhistoriska skolan valde att tillämpa innebär att, för att kunna förstå människan och hennes medvetande, måste man förstå hennes tillblivelse, utveckling och förändring. Men också undersöka de villkor under vilka människan lever, arbetar och utvecklas, alltså att utveckling och lärande sker genom deltagande i social praktik.
Den historisk-dialektiska materialismen betraktar människan och samhället som en helhet i ständig förändring och innebär att människans medvetande utvecklas i växelverkan med omgivningen. Genom den historiska utvecklingen är människan samtidigt både objekt och subjekt. Människan är ett objekt för bestämda kulturella, ekonomiska och sociala livsvillkor som hon föds in i och som kan medföra både möjligheter och begränsningar för hennes utveckling. Samtidigt är människan som subjekt läraktig, kreativ och kulturskapande och kan genom sin verksamhet förhålla sig till kulturen och förändra kulturens villkor. Människan förstås därmed dialektiskt genom växelverkan mellan det objektiva och det subjektiva (Leontiev, 1977; Vygotskij, 1978).
37 Beroende på att det ryska, kyriliska alfabetet översatts olika har Vygotskijs och Leontievs egennamn stavats olika. Jag använder den svenska stavningen men återger i andra författarnas citat deras egen stavning. Exempelvis är det vanligt att i engelsk version stava Vygotsky istället för Vygotskij, den svenska varianten, som också är närmare det ryska sättet att uttala hans namn.
Det var Vygotskij (1978, 1986) som tillsammans med Luria (1979) under perioden 1928 till 1931 utarbetade det som kom att kallas den kulturhistoriska teorin och som formulerade grunden för framväxten av ett sociokulturellt perspektiv på människans utveckling och lärande. Vygotskij (1978) ser tecken och mediering som ett medel för människan att utveckla och bygga upp medvetandet samt att tolka och konstruera sin föreställningsvärld. Enligt Vygotskij utvecklas och förändras människans medvetande genom socialt samspel, användning av kulturens materiella och intellektuella redskap, men också genom sättet som människan tillägnar sig ett kulturellt existerande sätt att tänka och handla. Språket utgör för Vygotskij (1986) länken mellan individen och omvärlden, dels genom det kommunikativa sammanhangets betydelse för lärandet, dels genom att i det sociala samspelet förmedlas olika sätt att tänka och handla. Vygotskijs korta men produktiva liv gjorde att delar av hans arbete aldrig hann slutföras och han fick inte heller själv sammanställa och vidareutveckla sina teoretiska grundantaganden, vilket inbjudit andra att fortsätta hans arbete.
Leontiev (1977) som, av politiska skäl, under en period tog avstånd från Vygotskijs tankar, för att sedan efter hans död bli hans efterträdare och uttolkare, blev grundaren av den ”föremålsmässiga verksamhetsteorin”. I handlingar med föremål sökte han en materialistisk grund för utveckling av människans medvetande. Leontiev menade att det är genom sin föremåls-mässiga verksamhet som människan hävdar och utvecklar medvetandet och sin mänskliga personlighet, utifrån att ”Verksamhetens föremålsmässighet skapar behovens, emotionernas och känslornas föremålsmässig-het”(a.a., s. 138). Eftersom det är genom verksamhet individen får begrepp och språk, som till innehållet utvecklas hela livet, är verksamheten, enligt Leontiev, avgörande för utvecklingen av människans medvetande. Medvetan-det uppstår genom att människan reflekterar över verkligheten och över sin egen verksamhet, där språket, som Leontiev ser det, inte utgör medvetandets skapare utan är dess existensform. Där skiljer sig Leontiev från Vygotskij.
Både Vygotskij och Leontiev förknippas med verksamhetsteorin. Eftersom synen på den mänskliga handlingen i relation till redskap/föremål skiljer deras respektive teoretiska bidrag, och med tanke på att just denna relation är av betydelse för studien, vill jag kortfattat resonera om innehållet i denna skillnad. Enligt Alex Kozulin (1990) redovisade Vygotskij redan från början i sitt teoretiska program grundläggande betydelse av mediering: genom tecken och symboler, genom personliga handlingar med redskap och genom mellanmänskliga relationer, för att sedan i utvecklingen av sitt arbete lägga
olika tonvikt på var och en av dessa. Det framgick enligt Leontiev (1977) att Vygotskij inte lyckades förklara sammanhangen mellan individ och samhälle och detta samband finns enligt Leontiev i individens handlingar med föremål, en process där det sker ömsesidiga övergångar och transformationer mellan polerna ”subjekt – objekt”. I sin betraktelse av ”Activity theory in a new era” jämför Vladislav Lektorsky (1999) skillnaden i synen på mänskliga handlingar mellan Leotniev och Vygotskij och menar att Leontiev i sin verksamhetsteori riktar all uppmärksamhet på den relation som uppstår mellan verksamhet, handling och betingelser i tillvägagångssättet; med andra ord på den subjektiva delen av verksamheten. Förekomst av intersubjektiva relationer som uppstår i verksamheter med föremål undersöks inte av Leontiev menar Lektorsky, till skillnad från Vygotskij (1978) som menar att det är genom kommunikationsprocessen, genom mellanmänskliga relationer, som människan skapar nya verksamheter och nya handlingar. Människliga handlingar, hävdar Leontiev, utgår från de samhälleliga betingelserna som innehåller motiven och målen samt tillhandahåller redskapen och metoderna för hennes verksamhet. Även om samhället producerar mänskliga verksamheter, menar Leontiev (1977) att ”verksamheten byggs upp under individuella omständigheter som inte går att upprepa” (a.a., s. 128) vilket understryker det subjektiva i handlingen. Jämfört med Vygotskij riktas Leontievs uppmärksamhet huvudsakligen mot det subjektiva i individens handlingar, men av det skälet förefaller han, enligt min mening, inte mindre uppmärksam på att handlingar genererar olika former av kommunikation. Att bemästra något är enligt Leontiev på samma gång en individuell och en kollektiv handling, eftersom att lära sig hantera ett redskap medför alltid ett utbyte av kunskap förankrat i den sociala praktiken, och i samarbetet med de som på olika sätt kan förmedla den. Således är handlingar med redskap/föremål och redskapens betydelse för människans utveckling betydelsefulla för både Vygotskij och Leontiev men deras uppmärksamhet på innehållet i relationen som utvecklas i verksamheten, mellan individen och föremålet, riktas åt olika håll. Medan Leontiev ser föremålsmässig verksamhet som ett system med sin egen utveckling genom en struktur med sina övergångar och transformationer, ser Vygotskij verksamhet med föremål som ett medel för utveckling av mellanmänskliga relationer. Alltså, när Vygotskij och Leontiev förknippas med verksamhetsteori handlar deras respektive bidrag om två olika perspektiv – det kollektiva och det individuella. Det som förenar deras perspektiv är enligt Oleg Tikhomirov
(1999) att bådas innehåller konceptet av en interaktiv process genom vilken människor relaterar till omvärlden.
Lurias (1979) forskning om hjärnans högre funktioner har nått interna-tionell uppskattning genom en neuropsykologisk undersökningsmetod som utifrån hans egen teori, dynamisk lokalisationsteori38 ger möjlighet att analy-sera hur olika mentala förmågor störs av hjärnskador och hjärnsjukdomar. Lurias kunskaper i tyska bidrog till att gruppen fick tillgång till internationellt vetenskapligt material som översattes och publicerades i sovjetiska veten-skapliga tidskrifter. Tillsammans med Leontiev lyckades de att 1956 ge ut den första samlingen av Vygotskijs samlade verk som därmed för första gången blev tillgänglig på ryska för allmänheten. Då Luria 1962 mötte Michael och Sheila Cole, kunde han introducera dem i Vygotskijs verk och sina egna arbeten. Michael Cole medverkade sedan till att Vygotskijs och Lurias mate-rial publicerades på engelska (Knutagård, 2003).
Elkonin (1981) tillhörde också kretsen kring Vygotskij, som tidigare nämnts. Elkonin är inte lika uppmärksammad i västvärlden, jämfört med Vygotskij och Leontiev, men hans forskning var faktiskt ledande när de teoretiska, utvecklingspsykologiska och didaktiska grundvalen för de sovjetiska förskolorna skulle utformas. Sovjets politiska och ideologiska dominans i ett antal östeuropeiska länder medförde att även dessa länders utbildningssystem influerades av Elkonins pedagogiska och didaktiska perspektiv. Exempelvis grundades min förskollärarutbildning till stor del på den sovjetiska pedagogikens grundvalar beträffande konstens och estetikens betydelse för barns utveckling, vilket bland annat manifesterades genom språkliga, musikaliska och rytmiska antagningsprov till lärarutbildningen39.
Elkonins vidareutveckling av Vygotskijs och Leontievs tankar handlar om att verksamhetsprocesserna ”barn-vuxen” och ”barn-ting” måste förstås i
38 Enligr Lurias dynamiska lokalisationsteori har mentala funktioner som minne, språk och planeringsförmåga sin bas i olika system av samverkande hjärnområden. Luria har utvecklat en undersökningsmetod som utifrån hans teori ger möjlighet att analysera hur olika mentala förmågor störs av hjärnskador och hjärnsjukdomar. I rehabiliteringsarbetet försöker man på ett optimalt sätt utnyttja hjärnans möjligheter till kompensation och omorganisation. Lurias intresse för neuropsykologi började under andra världskriget då han arbetade på ett sjukhus i Uralområdet, där många krigsoffer med svåra huvudskador behandlades.
39 Sökande till lärarutbildning i Kroatien, med inriktning mot förskola och skolans yngre åldrar, genomgår fortfarande inträdesprov bestående av språklig förmåga i tal och skrift, musikalisk förmåga och rytmik/rörelse förmåga (uppgifter enligt samtal med Vera Stenzel i maj 2009). Utbildningens estetiska innehåll förutsätter vissa grundläggande egenskaper. Meningen är att genom utbildningen utveckla dessa egenskaper till studentens egna estetiska färdigheter och yrkesprofilering.
en enhetsprocess, nämligen som ”barn i samhället” (Kamenov, 1987). Verksamhetsprocessen ”barn-vuxen” omfattar olika former av social samvaro i vilka barn skaffar sig insikt i de uppgifter som de vuxna utövar i sina olika verksamheter, medan verksamhetsprocessen ”barn-ting” omfattar olika former i vilka barn tillägnar sig bruket av föremål och redskap. Att vara ”barn i samhället” idag innebär att barnets ställning har förändrats genom den kulturella och historiska utvecklingen – fler uppgifter som familjen ansvarat för har istället blivit en del av utbildningssystemen. I och med att familjen frikopplas och barns förbindelser med det omgivande samhället utvecklas till stor del genom förskolor och skolor, förmedlas sammanhangen via flera olika människor. Med hjälp av yrkeslärare tillägnar sig barn beståndsdelar av den gemensamma mänskliga kulturen (Roller-Halačev & Vegar, 1983, 1985).
För att kunna fånga, urskilja och definiera dockans kommunikativa potential, riktas forskningsintresset i denna studie dels mot den individuella, subjektiva delen av verksamheten uttryckt av barn i deras handlingar med dockan, dels mot kommunikativa processer och relationer som leder till att nya handlingar och nya verksamheter mellan barn och dockan, skapas.