I följande avsnitt uppmärksammas språkets medierande komplexitet och avslutas med att ge dockans användning en teoretisk förankring. Avhandling-ens sociokulturella inramning hämtar sina teoretiska utgångspunkter och per-spektiv till stor del i Vygotskijs (1978, 1986), Leontievs (1977) och Bakhtins (1981,1986,1988) texter som ursprungligen skrivits på ryska och översatts till engelska och andra språk. I arbetet med vissa begrepp blev det synligt att språk som medierande redskap har både möjligheter och begränsningar i synnerhet när det gäller uppgiften att översätta originaltexter till ett annat språk. I översättningsprocessen kan ursprungliga språkliga nyanser och bety-delser blekna eller byta skepnad. Till exempel har nämnts att den dikotomi som finns i Leontievs verksamhetsbegrepp, uppstod i och med att termen från början översatts till aktivitet. Här avser jag att kort resonera om ännu en
bety-delseförskjutning som, enligt min mening, inträffat genom att Vygotskijs (1934) originaltitel Myslenie i rec, på svenska Tänkande och ord, översattes till engelska som Thought and Language42 (Kozulin, 1986). Boken Tänkande och språk används som referens för Vygotskijs språkteori och språkets
fundamentala betydelse för utveckling av människans medvetande och högre mentala processer. Utgångspunkten för min reflektion är det faktum att bokens olika titlar medierar olika perspektiv i sättet att betrakta tänkande. I första fallet menas tänkande i förhållande till ord, språkets beståndsdelar, och i andra fallet menas tänkande i förhållande till språk, ett mänskligt system för kommunikation.
Varje tanke är en rörelse, ett förlopp, en utveckling – alltså: tanken fyller en funktion, ett arbete; den löser en uppgift. Detta tankens förlopp försiggår som en inre rörelse över flera plan, som en övergång från tanke till ord och från ord till tanke. En analys, som skall omfatta tankens relation till ordet som en rörelse från tanke till ord, får därför som sin viktigaste uppgift att analysera de faser, genom vilka denna rörelse utvecklar sig, och att analysera de många plan, som tänkandet passerar, medan den åskådliggörs i ordet.
Vygotskij i Hydén, 1981, s. 76
Vygotskij utgår i sitt teoribygge från ordet. Ordets tillblivelse, betydelse, innebörd och utveckling – från ett läte, en cell, en enhet, till ett språksystem som individen använder i sitt förhållande till omvärlden, och med sin delaktighet i samhället också socialiseras genom det. Vygotskijs syn på ordens inre och yttre betydelse och Bakhtins syn på ordens dialogicitet kompletterar varandra (Wertsch, 1991). Bakhtins analysenhet är innebörden av ett yttrande, rösten, som utöver det individen själv säger, ”talar” samtidigt om individen genom exempelvis röstens tonfall, dialekt eller sociolekt. Min reflektion handlar om att Vygotskijs Tänkande och ord betonar tänkandets koppling till ord och ordens betydelse för utveckling av tänkande. Genom översättningen till Tänkande och språk, menar jag att en förskjutning uppstått när det gäller synen på hur språk relaterar till tänkande och hur det i synnerhet
42 Enligt Alex Kozulin (1986) Vygotskij kännaren och uttolkaren, gjordes första översättningen av Myslenie i rec till engelska som Thought and language (Cambridge, MA:MIT Press, 1962). Titeln ändrades under en viss period till Thought and Speech, för att återigen ändras till sin ursprungliga översättning Thought and Language som också utgör en standard för översättningar till andra språk. Lars- Christer Hydén gjorde 1981 ett urval och en översättning av Vygotskijs texter i Psykologi och dialektik, L.S.Vygotskij. Bokförlaget Daidalos publicerade 1999 Tänkande och språk på svenska. Då jag läst Vygotskijs och Leontievs texter på ryska, väljer jag att citera Hydéns översättning från ryska till svenska eftersom den, enligt min mening, lyckats fånga originalspråket på ett bättre sätt.
relaterar till utvecklingen av barns tänkande. Vygotskij ser språket som ett system bestående av ord där varje ord betraktas som en språklig handling vars betydelse för skapande av mening och tankeformer, utvecklas i hans teori.
Barnets tanke generaliseras primärt som en vag helhet, och just därför måste den komma till uttryck i en språkdel – ett enskilt ord. Barnet väljer en språklig klädedräkt i syfte att finna ett uttryck för sin tanke. I takt med att barnets tankar delas upp och övergår till en uppbyggnad av enskilda delar, övergår barnet i sitt språk från språkdelarna till den uppdelade språkliga helheten. /…/ Språket tjänar inte som ett uttryck för en färdig tanke. En tanke, som omsätts i ett språk omstruktureras och förändras. Tanken uttrycks inte i ordet – den förlöper i ordet.
Vygotskij i Hydén, 1981, s. 77-78
Tänkande är enligt Vygotskij en dynamisk och dialektisk process som utvecklas i rörelse mellan språkets insida och utsida, och i växelverkan som uppstår mellan språkets utsida och insida. När diskussionen i dagens förskola uppmärksammar språkets betydelse för barns utveckling, riktas blicken huvudsakligen mot språk som ett system och språkets sociala, kommunikativa funktion, alltså mot språkets yttre. Den pedagogiska konsekvensen av Vygotskijs syn på barns språkutveckling borde innebära att blicken i större utsträckning riktas mot innehållet och arbetssättet när det gäller hur barn approprierar språksystemets beståndsdelar, alltså mot språkets inre. Detta mot bakgrund av att utveckling av barns ordförråd, enligt Vygotskij är förutsättning för bildande av grundläggande begrepp, begreppens förståelse och abstrakt tänkande.
När det gäller dockans användning som medierande redskap är min slutsats att en tredelad relation och den kommunikativa processen i kombination med dockans mångsidighet som artefakt, har förutsättningar att utveckla hos barn både språkets insida och språkets utsida. En tredelad relation och den kommunikativa processen handlar främst om dockans subjektivisering, alltså om utveckling av dockans affektiva värde, och avser relationen i vilken dockan betraktas som ett subjekt av lärare och barn. I processen av subjektivisering, alltså när dockans medverkan framkallar minnesbilder, emotioner, föreställningar och associationer i ett ömsesidigt samspel mellan lärare och barn, utvecklas språkets insida. I kommunikativa processer som uppstår genom dockans drivkraft mellan lärare, docka och barn, och i växelverkan mellan meningsgivande och stimulerande motivkedjor, utvecklas språkets utsida, och nya betydelser för tanken genereras.
Kommunikation och kommunikativa processer i ett sociokulturellt perspektiv innebär i utbildningssammanhang delaktighet och ”ömsesidig assistans”. Användning av redskap betraktas som en individuell och en kollektiv handling i vilken individens appropriering av sociala och kulturella praktiker sker i relationen med andra individer, olika kontexter och verksamheter. Dialogen och meningsskapande, sociala interaktioner och mediering genom kulturella redskap är centrala för kunskapsproduktion samt upprätthållande och utveckling av sociala relationer. Ur ett historiskt, kulturellt och socialt perspektiv, framgår det att användning av dockan som redskap kan på olika sätt mediera människans samtid, och genom att överskrida möjliga världars gränser generera tankar om människans potentiella framtid.