Ett 6-årigt barn förlade sin leksak och frågade pappan om hjälp. Pappan frågade var någonstans hon såg sin leksak senast, varpå barnet svarade: ”Jag minns inte”. Han ställde en rad frågor – ”Har du haft den i ditt rum? Ute? I
rummet bredvid?” På varje fråga svarade barnet: ”Nej.” När han frågade: ”Kanske i bilen?”, svarade barnet: ”Jag tror det” och gick för att hämta sin leksak.
Wertsch, 1991, s. 27 (min översättning)
Vem minns egentligen? I detta fall kan frågan inte besvaras med antingen eller – det handlade om ett samspel där en mental funktion, att minnas, förmedlad med språkets hjälp blev en social handling. Idén om mediering av sociala handlingar, alltså att tänkandet och minnet utvecklas och medieras i ett sociokulturellt samspel, där språket fungerar som ett psykologiskt redskap, är ett av de grundläggande antagandena inom ramen för ett sociokulturellt perspektiv (Wertsch, 1991, 1985, 1998).
Språket fungerar enligt Vygotskij (1986) som en länk mellan människor och inom människor – mellan det yttre, kommunikation och det inre, tänkandet. Språket fungerar också som en länk mellan samhället och individen då det möjliggör för människan att bli delaktig i andras perspektiv och därmed ta del av de kollektiva, sociokulturella erfarenheterna som medieras (Lave & Wenger, 1991; Nielsen & Kvale, 2000; Rogoff, 1990, 1995). Inom sociokulturell teori brukar det talas om två slags redskap – de materiella och de psykologiska. De har var för sig och tillsammans stor betydelse för människans förmåga att lära, utvecklas, förstå omvärlden, bemästra den och agera i den. Redskap är produkter skapade av människan som återspeglar den omgivande kulturen och därför förändras och återskapas parallellt med kulturens utveckling. Materiella redskap är av människan tillverkade föremål – artefakter, med vars hjälp människan fysiskt griper in i omvärlden, förändrar den och därmed också förändrar sig själv. Psykologiska redskap utgörs av språk, bilder och symboler, och riktar sig mot inre ingripande, mot psykiska funktioner som exempelvis att tänka, minnas, tolka och fantisera.
Termen psykologiska redskap kan användas som alternativ till uttrycket språkliga eller mentala redskap (Wertsch, 1998). Säljö (2005) menar att även om språkliga redskap inte är ting i fysisk bemärkelse, har språk och kommunikation materiella sidor och materiella konsekvenser, eftersom språkliga redskap också har en historia och är historiskt föränderliga. Språkliga redskap är skapade för att kommunicera kunskaper och erfarenheter, vilket gör att människor inte behöver göra alla erfarenheter på egen hand, då många av dem kan förmedlas av andra och på olika sätt. Förutom att ha en kunskapsförmedlande funktion avser kommunikativa handlingar att utveckla tillvaron med andra människor i olika sociala
sammanhang och kontexter. Säljö använder termen kulturella redskap som ett sammanfattade uttryck för både materiella och språkliga redskap. Han menar att individens förmåga att använda sig av kulturella redskap i syfte att förändra och utveckla sig själv, samtidigt påverkar utveckling och förändring av sociala praktiker.
Produktion och reproduktion av sociala praktiker kan enligt Marx Wartofsky (1979) sammanfattas och beskrivas inom tre övergripande kategorier av medierande artefakter: de primära, primary artifacts, de sekundära, secondary artifacts och de tertiära, tertiary artifacts. Kategorin
primära artefakter omfattar materiella föremål och redskap samt kroppsliga
och tekniska färdigheter som används för att hantera dessa. Det handlar om kunskaper och färdigheter som används direkt i verksamheten och vars syfte är att bevara, överföra och sprida kunskap om materiella redskap till nästa generation. Mediering sker på ett konkret sätt, huvudsakligen genom varierande språkliga, visuella eller musikaliska former. Som en primär artefakt är dockan ett föremål som, för att kunna fungera, förutsätter mediering av kunskaper och färdigheter gällande grundläggande spelteknik och grundläggande spelformer.
Kategorin sekundära artefakter består av representativa handlingar. Dessa handlingar är till sin karaktär mimetiska, kroppsliga aktiviteter, till exempel framställande genom bildkonst, dans, teater, ritualer och ceremonier. ”Nature, or the world becomes a world-for-us, in this process, by the mediation of such representations, (or more broadly, such canons of representation), and thereby, in accordiance with our varying modes of practice” (Wartofsky, 1979, s. 202-203). Här handlar det alltså om yttre representationer av sociala praktiker, vars syfte är att bevara och sprida förvärvade sociala egenskaper eller sätt att agera och handla. Det handlar om social praxis med vilken olika verksamheter medieras och genomförs. Som en sekundär artefakt, används dockan som ett hjälpmedel för mediering av sociala praktiker inom olika verksamheter, exempelvis i utbildningen.
Kategorin tertiära artefakter bildar en domän av möjliga världar. I jämförelse med den ”riktiga världen” består möjliga världar av fria regler och föreställningar som på det sättet tillhandahåller människorna tänkbara förändringar av den sociala praktiken. Möjliga världar har en föreställande konstruktion, ”mental artifacts”, som delvis reflekterar den aktuella världen, men som kan frigöra sig från den och dessutom överskrida den. Dockan tillhör domänen av möjliga världar genom sin förmåga att länka samman den ”riktiga världen” och möjliga världars föreställande konstruktion. Dockan
som tertiär artefakt medierar möjliga världar genom att det som spelas och utspelar sig, på samma gång både är och inte är, egenskaper som enligt Hamre (2004), utgör dockans dualitet.
När det gäller materiella artefakter, intresserar sig Engeström (1990) för skillnaden i den process som uppstår när dessa används på olika sätt. Engeström menar att användning av artefakter sker i samarbetet och genom dialogiska processer där olika perspektiv möts, kolliderar och införlivas i varandra. Olika perspektiv rotade i olika samhällen fortsätter samexistera genom sociala praktiker som en del av kollektiva verksamheter. För att underlätta urskiljandet av artefakternas beskaffenhet i förhållande till deras användning, presenterar Engeström fyra typer av artefakter: what artifacts,
how artifacts, why artifacts och where to artifatcs. Den första typen av
artefakter, vad artefakter, används för att identifiera och beskriva olika objekt. Andra typen, hur artefakter, används för att vägleda och koppla olika objekt med varandra. Tredje typen, varför artefakter, används för att fastställa och förklara objektens egenskaper och funktioner. Fjärde typen, vart artefakter, används för att förutse framtida utvecklingsmöjligheter av objekt – inklusive institutionella och sociala system. Att vissa artefakter används på ett visst sätt innebär inte enligt Engeström att de inte kan användas på andra sätt, utifrån olika perspektiv i olika sociala praktiker. Som ett exempel tar Engeström en hammare, vilken används för att identifiera föremål som går att hamra på, exempelvis spik, alltså tillhör hammaren en typ vad artefakt. Om hammaren däremot används som en symbol för arbetarnas makt, motsvarar hammaren som artefakt den fjärde typen av artefakter, de som används för att symbolisera och mediera framtidens utvecklingsmöjligheter.
Betraktat i ljuset av Wartofskys (1979) kategorier av medierande artefakter samt Engeströms (1990) typer av materiella artefakter, framstår dockan som en mångsidig artefakt. Dockans materiella beskaffenhet framträder dels av möjligheten att agera fysiskt, dels av möjligheten att agera verbalt, medan dockans förmåga att mediera sociala praktiker innebär att den kan användas inom olika kollektiva verksamheter.