ansvar i de fall denne förlorar.340 Frågan är dock om samma hänsyn gör sig gäl-lande i skiljeförfaranden. Enligt Von Goeler är svaret på denna fråga nekande. Främst grundar han detta på att skiljenämnden, till skillnad från nationella dom-stolar, härleder sin kompetens från ett giltigt skiljeavtal mellan parterna. Även om en tredjepartsfinansiär har ett betydande intresse av tvisten är detta inte tillräckligt för att konstituera behörighet för skiljenämnden att ålägga finansiären ett kostnads-ansvar. 341 Även Savola ansluter sig till denna uppfattning.342 Ordningen kan dock ifrågasättas sett till de resultat som kan uppstå. Om exempelvis en skiljepart själv är illikvid och tagit in en tredjepartsfinansiär men skiljenämnden inte begärt in säkerhet från denne kan det bli svårt för den vinnande, icke-finansierade, parten att någonsin få ersättning för kostnaderna för skiljeförfarandet. Detta är enligt min mening emellertid en risk som måste få finnas med hänsyn till att skiljeförfaranden begränsar sig till två samtyckande parter. Precis som Von Goeler anfört är det inte önskvärt att en trend som tredjepartsfinansiering ruckar på vad som kan anses vara grundläggande principer i skiljeförfaranden.343
6.5 Kostnadernas skälighet
Trots att vissa kostnader förknippade med skiljeförfaranden är principiellt ersätt-ningsgilla, innebär det inte att parterna kan få full ersättning för kostnaderna obe-roende av deras storlek. Även i internationella skiljeförfaranden sätter skäligheten gränsen. Det finns ingen definition av begreppet skälighet i varken skiljedomsin-stitutens regler eller, som framgått av ovan gällande Sverige, i nationella regler om skiljeförfaranden.344 Frågan är snarare vilka faktorer och metoder som är av in-tresse för att avgöra huruvida en kostnad är skälig eller inte.345
340 Jfr även Von Goeler s 419.
341 Von Goeler s 419 f. Det är alltså endast i de fal skiljeavtalet föreskriver att tredjepartsfinan-siären kan förpliktas att betala kostnaderna som skiljenämnden har den möjligheten. Det torde emellertid vara högst ovanligt att så sker.
342 Savola s 286.
343 Von Goeler s 420.
344 ICC Cost Report s 11 f.
345 Det kan först och främst nämnas att frågan om kostnadernas skälighet blir aktuell främst i de fall en förlorande part bestrider motpartens kostnadsyrkande. Om den förlorande parten har vits-ordat beloppet som skäligt är skiljenämnden i de allra flesta jurisdiktioner bundna av detta. Följaktligen får skiljenämnden inte fördela mindre än det som vitsordats. Hanotiau menar dock
68
En utgångspunkt enligt ICC för att bedöma kostnaders skälighet är frågan om huruvida kostnaderna dels är både rimliga och proportionerliga med hänsyn till tvisteföremålets storlek och om kostnaderna som uppstått under förfarandets gång gjort så på ett rimligt och proportionerligt vis.346 Vad avser den första delen av bedömningen har ICC givit flera förslag på faktorer som kan beaktas. Det kan ex-empelvis röra sig om hur många jurister det är som jobbat med skiljeförfarandet för en parts vägnar, den specialistkompetens parten använt sig av, den tid som par-ten lagt ner på skiljeförfarandets olika delar och om det finns någon diskrepans mellan parternas kostnadsyrkanden.347
Proportionalitet mot bakgrund av tvisteföremålet är också av stor betydelse i sam-manhanget, men betydelsen av denna faktor ska inte överdrivas. Även tvister där det omtvistade beloppet inte är relativt stort kan föra med sig betydande kostnader. En framgångsrik part ska då inte bestraffas för att den velat ta saken till skiljeför-farande i syfte att återhämta det som rättmätigt tillhör denne. Därutöver kan det finnas tvister där det omtvistade beloppet förvisso inte är stort, samtidigt som vik-tiga principer vilka påverkar parternas affärsrelation står på spel alternativt att ut-gången i det aktuella skiljeförfarandet är avgörande för andra sådana. Det andra ledet i bedömningen kan beskrivas som en mer generell skälighetsbedömning, där hänsyn tas till samtliga omständigheter i skiljeförfarandet. Faktorer som då blir av intresse är exempelvis tvistens komplexitet, förekomsten alternativt tillbakadra-gandet av onödiga yrkanden, mängden bevis parterna åberopat och längden på muntliga sammanträden.348 Det finns även andra metoder för att bestämma
att detta inte borde vara fallet, eftersom skiljemännen i hans tycke är ”rättvisans hjälpmedel” som
i sin tur bör värna om att kostnaderna ska avspegla denna rättvisa. Enligt min mening är detta emellertid alldeles för långtgående mot bakgrund av partsautonomins fundamentala ställning i
skiljeförfaranden. Se Savola s 303 samt Hanotiau s 219.
346 ICC Cost Report s 12.
347 A st. Se dock nedan om varför just diskrepansen mellan skiljeparternas kostnadsyrkanden kan vara problematisk att lägga alltför stor vikt vid.
69
huruvida en kostnad är att anse som skälig eller inte.349 Det är föga förvånade sett till att begreppet skälighet är tämligen brett och bjuder in till många olika tolk-ningar.350 Oavsett vilken metod en utgår ifrån är de allra flesta överens om att be-dömningen av vad som är skäligt måste vara objektiv och inte präglas av subjektiva element. I detta sammanhang är det värt att nämna ett känt citat av domaren Ho-ward Holtzmann om hur bedömningen bör ske:
“A test of reasonableness is not an invitation to mere subjectivity. Objective tests of rea-sonableness of lawyers’ fees are well known. Such tests typically assign weight primarily to the time spent and the complexity of the case. In modern practice, the amount of time required to be spent is often a gauge of the extent of the complexities involved. Where the Tribunal is presented with copies of bills for services, or other appropriate evidence, indi-cating the time spent, the hourly billing rate, and a general description of the professional services rendered, its tasks need be neither onerous nor mysterious. The range of typical hourly billing rates is generally known and, as evidence before the Tribunal in various cases including this one indicates, it does not greatly differ between the US and countries of Western Europe, where both claimants and respondents before the Tribunal typically hire their outside counsel. Just how much time any lawyer reasonably needs to accomplish a task can be measured by the number of issues involved in a case and the amount of evidence requiring analysis and presentation. While legal fees are not to be calculated on the basis of the pounds of paper involved, the Tribunal by the end of a case is able to have a fair idea, on the basis of the submissions made by both sides, of the approximate extent of the effort that was reasonably required. Nor should the Tribunal neglect to consider the reality that legal bills are usually first submitted to businessmen. The pragmatic fact that a businessman has agreed to pay a bill, not knowing whether or not the Tribunal would reimburse the expenses, is a strong indication that the amount billed was considered reasonable by a rea-sonable man spending his own money, or the money of the corporation he serves.” 351
Det finns dock de som problematiserat Holtzmanns framförda parametrar för skälighetsbedömningen. Exempelvis menar Gill att det är svårt att upprätthålla
349 Se CIArb Guidelines: Guidelines for Arbitrators on Making Orders Related to the Costs of the
Arbitration s 136 samt Rosell s 116. Den senare menar att frågan om skälighet måste föregås av
en bedömning om huruvida kostnaderna var nödvändiga med hänsyn till målets komplexitet.
350 Savola s 304.
70
någon typ av konsekvens vid skälighetsbedömningar, vilket enligt henne beror på ett brett spektrum av marknader som ombuden är verksamma på och att tvis-ternas komplexitet är varierande.352 En annan problematik Gill lyfter fram är hur mycket respektive part är villig att spendera på tvistens slitande. Det gäller särskilt vilka ombud parterna väljer att anlita. Anta att part A spenderar x mil-joner kr och part B spenderar x + fem milmil-joner kr för att anlita sina ombud. Borde part A bli tvungen att betala för part B:s (i part A:s ögon) omåttliga spen-derande vid en eventuell förlust? Frågan kan också vändas till huruvida part B på något vis borde begränsas i sitt val av ombud till följd av att part A:s obenä-genhet att lägga ner resurser på tvisten?353 Enligt min mening bör svaret på den första frågan vara jakande och svaret på den andra frågan nekande, under förut-sättningen att kostnaderna objektivt sett anses skäliga. Parterna måste få vara fria att anlita det ombud de så önskar och en diskrepans mellan kostnadsyrkan-dena bör inte medföra att det högsta kostnadsyrkandet är oskäligt per automatik. Bedömningen bör istället, som anförts ovan, utgå ifrån objektiva faktorer.354