Kraven i art och habitatdirektivets artikel 6.2 och 6

Alla EU:s medlemsländer är skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna samt störningar av de arter för vilka områden har utsetts, om sådana störningar kan ha betydande konsekvenser för målen med direktivet. Detta gäller utöver kravet att genomföra nödvändiga bevarandeåtgärder och att tillståndspröva planer och projekt som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett Natura 2000-område.

EU-domstolen har i ett flertal avgöranden klargjort vilka skyldigheter som följer av artikel 6.2. Domstolen har slagit fast att bestämmelsen inte innebär krav på förhandsprövning av planer eller projekt utan föreskriver en allmän skyddsnorm i form av en skyldighet att vidta skyddsåtgärder för att förhindra försämringar eller störningar (jämför b.la C-127/02, C-258/11).

Enligt EU-domstolens praxis är en verksamhet förenlig med artikel 6.2 endast om det har säkerställts att den inte förorsakar sådana störningar som kan få betydande konsekvenser för målsättningarna med direktivet, i synner- het direktivets bevarandemål. Bestämmelsen ger dock stor frihet att på valfritt sätt förhindra försämring i Natura 2000-områden. Medlemsstaternas skyldig- het att förhindra försämring och störning omfattar även pågående verksamhe- ter. (C-392/97, C-117/02, C-441/03, C-226/08, C-399/14).

Vad gäller projekt som inte uppfyller kraven i artikel 6.3 har EU-domstolen slagit fast att det kan finnas en skyldighet att göra en bedömning i efterhand av befintliga planer eller projekts konsekvenser. Det är en åtgärd som grun- das på artikel 6.2 i direktivet även om det är kriterierna i artikel 6.3 som används (jämför C-226/08). Den senare praxisen har vidare utvecklats av EU-domstolen i Grüne Liga (C-399/14).

EU-domstolen uttalar sig så här i mål C-127/02 p 35 ff, Waddenzee när det gäller skillnaden mellan artikel 6.2 och 6.3:

”När en plan eller ett projekt väl har godkänts enligt förfarandet i artikel 6.3 i livsmiljödirektivet är det emellertid inte nödvändigt att samtidigt bedöma ingreppet på det skyddade området mot bakgrund av den allmänna skyddsnorm som föreskrivs i artikel 6.2 i direktivet. Ett godkännande med stöd av artikel 6.3 i livsmiljödirektivet förutsät- ter nämligen att planen eller projektet inte har bedömts kunna skada det berörda området och, i enlighet med detta, inte heller kunna förorsaka sådana försämringar eller betydande störningar som avses i artikel 6.2. Det kan emellertid inte uteslutas att en sådan plan eller ett sådant projekt, trots att de behöriga nationella myndigheterna som godkände planen eller projektet inte kan klandras på något sätt, sedermera visar sig kunna ge upphov till sådana försämringar eller störningar. Under dessa omstän- digheter kan artikel 6.2 i livsmiljödirektivet tillämpas för att uppfylla det väsentliga målet att bevara och skydda miljön, till vilket bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter hör, vilket framgår av direktivets första skäl.”

2.2.2 16 och 19 §§ förordningen om områdesskydd

Kraven i artikel 6.1 och 6.2 är delvis genomförda genom 16 och 19 §§ förord- ningen om områdesskydd.

Enligt 16 § förordningen om områdesskydd ska myndigheter inom ramen för sina befogenheter och ansvarsområden vidta de åtgärder som behövs eller är lämpliga med hänsyn till det skyddsintresse som föranlett utpekande av ett Natura 2000-område och särskilt bevaka att en gynnsam bevarandestatus bibehålls eller återställs för berörda livsmiljöer och arter. Detta är en anvisning för myndigheterna skyddsarbete men inte en rättslig grund för ingripanden mot en enskild.

När en tillsynsmyndighet överväger att ingripa mot en verksamhet som medför en försämring av bevarandestatusen för en utpekad art eller naturtyp måste det finnas stöd i en annan bestämmelse t.ex. 26 kap. 9 § miljöbalken, som ger möjlighet till tillsynsbeslut. Det behöver också finnas en rättslig grund för det som föreläggs, t.ex. en hänsynsregel. För ingripanden fordras en rätts- lig grund som ställer krav på den enskilde, som har den enskilde som adressat t.ex. tillståndsplikten i 7 kap. 28 a § eller 2 kap. 3 § miljöbalken. Ett annat exempel på rättslig grund är omprövningsregeln i 24 kap. 3 § miljöbalken. I 19 § förordningen om områdesskydd finns en bestämmelse som anger att myndigheter som meddelar ett beslut som kan påverka miljön i ett Natura 2000-område särskilt ska bevaka att en gynnsam bevarandestatus upprätthålls för de livsmiljöer och arter som behöver skyddas i området. Innan ett sådant beslut meddelas, ska myndigheten ha gjort en bedömning av beslutets konse- kvenser för Natura 2000-området.

Bestämmelsen riktar sig till myndigheter vid prövning av beslut enligt miljöbalken och aktualiseras redan vid ”kan påverka”, att skilja från ”betydande påverkan” i 7 kap. 28 a § miljöbalken. Liksom 16 § förordningen om områdesskydd innebär 19 § en anvisning till den behöriga myndigheten att inför alla typ av beslut, bevaka att en gynnsam bevarandestatus upprätt- hålls. Detta ska sedan ske inom de ramar som ges av balkens förbuds- och hänsynsregler. Bestämmelsen ger inte direkt stöd för tillsynsingripanden utan stöd för det finns i miljöbalkens förbuds och allmänna hänsynsregler.

Exempelruta 3: Mark- och miljööverdomstolens dom 2015-11-06, M 11487-14, ”Emån” I ett mål rörande dispens för markavvattning enligt 11 kap. 14 § miljöbalken var det frågan om hur bestämmelserna i 7 kap 28 a och b § § miljöbalken ska tillämpas i samband med en dispensprövning av en åtgärd som också kräver tillstånd enligt miljöbalken för att få komma till stånd.

Mark- och miljööverdomstolen konstaterar att det av 19 § förordning om områdes- skydd följer att myndigheter som meddelar ett beslut som kan påverka miljön i ett Natura 2000-område måste göra en bedömning av beslutets konsekvenser för området. Myndigheterna ska enligt bestämmelsen vidta de åtgärder som behövs eller är lämpliga med hänsyn till det skyddsintresse som föranlett att ett område förtecknats.