Kyrkornas världsråd visar i en rapport att mycket av det som ovan sagts om kvin-nors situation inom Svenska kyrkan också är giltigt i ett bredare ekumeniskt och globalt perspektiv. Att kvinnor i hög grad är bärare av religionen i vardagen, men samtidigt har svårt att nå formell makt i kyrkorna är ett återkommande mönster internationellt sett (Living Letters 1997). Den ovan återgivna utvecklingen talar emellertid för att Svenska kyrkan utgör ett exempel på en kyrka där kvinnor nått förhållandevis hög grad av inflytande. Frågan är hur detta påverkar kyrkans sätt att
gestalta sitt uppdrag. Under 1970-och 1980-talen nådde den framväxande feminist-teologiska debatten Sverige. Också i Sverige började alternativ formuleras till den traditionellt manligt dominerande teologin (Gustafsson, J. 2001). En debatt kring inklusivt språk i gudstjänsten initierades. Kritik framfördes mot att Gud i guds-tjänsten endast benämns med maskulint genus och att språket i böner och psalmer avspeglar en androcentrisk ordning (Beckman 2003).
Under 1990-talet och i anslutning till det av Kyrkornas världsråd proklamerade årtiondet Kyrkor i solidaritet med kvinnor 1988–1998 genomfördes specialgudstjäns-ter av, för och med kvinnor i olika kyrkliga kvinnorörelsesammanhang. Ett antal sådana alternativt utformade gudstjänster har studerats inom projektet (Beckman 2001). De studerade gudstjänsterna har tillkommit spontant, som resultat av konkreta behov i specifika sammanhang. Ett exempel kan vara en gudstjänst som tillkommit för att upprätta människovärdet för kvinnor som utsatts för misshandel. När deltagarna gemensamt format en gudstjänst med utgångspunkt i sina egna behov har det visat sig omöjligt att välja vissa psalmer, men också vissa böner och bibeltexter, som exempelvis lyfter fram Gud som maskulint personifierad härskargestalt.
Den ökade representationen av kvinnor som präster eller pastorer, men också i andra ledningsfunktioner, har tydligt underlättat tillkomsten av de studerade guds-tjänsterna. Trots att de på olika sätt avvikit från gängse mönster har gudstjänsterna till största delen haft en institutionell prägel, så till vida att de flesta firats i kyrko-rum. De har också i de allra flesta fall rymt en nattvardsmåltid, ett liturgiskt moment som kan sägas ha en hög grad av institutionellt symbolvärde. Gudstjäns-terna kan alltså ses som exempel på ganska radikala förändringar, som kunnat genomföras inom den befintliga institutionella strukturen, just i kraft av kvinnors förändrade ställning.
I studien sammanflätas en könsteoretisk, en liturgiteoretisk och en ecklesiolo-gisk diskussion. Bland annat diskuteras huruvida förändringarna i jämförelse med den dominerande liturgiska traditionen ska förstås som bundna till genus. Tanken att förändringarna skulle vara uttryck för särskilda kvinnliga egenskaper tillbakavi-sas. Däremot visar analysen att förändringarna i förhållande till den dominerande liturgiska traditionens mönster kan förstås som uttryck för motsättningar relaterade till genus och makt. Hit hör exempelvis tydliga markeringar av kvinnors människo-värde, explicita avståndstaganden från våld och övergrepp och en betoning av rätt-viseaspekter av kristen tro.
Ur sociologiskt perspektiv kan de studerade gudstjänsternas innehåll ses som relaterade till de bredare värderingsförskjutningar inom befolkningen som beskrivs på annan plats. Genom att kvinnor visar högre grad av religiöst engagemang, samti-digt som de i lägre grad varit bundna av institutionella kyrkliga positioner, kan de på ett speciellt sätt bli bärare av dessa förändringar i den kyrkliga kontexten. Under-sökningar visar också att svenska präster, och i högre grad då kvinnor än män, också präglas av dessa värderingsförändringar (Bäckström 2001). Karakteristiskt för gudstjänsterna har varit att man arbetat med helheten i det liturgiska skeendet, från yttre form till innehåll och språk. Gudstjänsterna har haft en icke-hierarkisk karaktär så till vida att många personer har varit med och utformat dem.
Ledarska-pet har delats och ofta har man samlats i cirkel och på sätt som möjliggjort interak-tion mellan deltagarna, genom exempelvis växelläsningar, dans och symbolhand-lingar. Allt detta stämmer väl med de allmänna iakttagelser som gjorts inom projektet med avseende på auktoritetsförskjutningen från kollektiven och de offent-liga auktoriteterna till individen.
I gudstjänsterna är det emellertid inte bara auktoriteter på det mänskliga planet som ifrågasatts. Också gudsbilden har blivit mindre auktoritär. Tonvikten har sna-rare lagts vid upprättelse, rättvisa och försoning än vid människans synd och skuld. Guds immanens och närvaro i nuet har betonats mer än transcendens och förso-ningsskeende i historien. Likaså har bibelordets ställning som absolut auktoritet ifrågasatts, exempelvis genom att få texter lästs, att stor vikt lagts vid tolkningen, som också breddats så att fler personer tagit del i den. När nattvard firats har beto-ningen legat på gemenskap och rättvisa snarare än åminnelse, offer och försoning.
Jämfört med officiella gudstjänstböcker har språket varit djärvare, framför allt genom att grammatiskt feminint genus använts i talet om och till Gud, men också genom att feminint och maskulint genus om Gud kunnat blandas i en och samma gudstjänst, ibland till och med i en och samma text eller sång. Så till vida har stereotyp genusrelaterad symbolik för relationen mellan Gud och människa desta-biliserats och bitvis ifrågasatts. Grammatiskt feminint genus och kvinnliga metafo-rer har särskilt kopplats till gestaltningar av Guds närvaro och immanens.
Projektets iakttagelser med avseende på de studerade gudstjänsterna stämmer alltså väl med de värderingsmässiga förändringsmönster som ovan beskrivits i mer generella termer. Samtidigt som gudstjänsterna haft en tillfällig och kontextuell karaktär framträder också mönster, som kan kännas igen från motsvarande typer av gudstjänster som dokumenterats i andra delar av världen (Berger T. 2001). De stu-derade gudstjänsterna kan på detta sätt ses som del av en större och världsvid rö-relse för liturgisk förändring, som i hög grad bärs av kvinnor. Denna ”feministiska liturgiska rörelse” har också fått institutionellt stöd och legitimering ekumeniskt, genom det nämnda kvinnoårtionde som proklamerats av Kyrkornas världsråd. Den beskrivna rörelsen kan därmed ses som exempel på den typ av transnationella rörel-ser som blir bärare av en innovativ kraft när traditionella gränrörel-ser förskjuts (Giddens 1998, Eisenstadt 2000).
Studien ger därmed exempel på hur kvinnor blir bärare av en mer generell reli-giös värderingsförändring och en innovativ resurs i frågor som har med gudstjäns-tens relevans att göra. Detta kan relateras till projektets övergripande iakttagelser om religionens nya funktion som en arena mellan stat och människa, samt mellan det offentliga och det privata. På annan plats i denna rapport framhålls att religionen som sådan arena har en dubbel funktion, genom att å ena sidan bidra till transcen-dens och visa mot värden som överskrider nutid och vardag, och å andra sidan fun-gera immanent och meningsskapande. Denna funktion utövas i tjänstesamhället i relation till en individ som är sin egen auktoritet och väljer ur ett pluralistiskt utbud av religiösa föreställningar, riter och traditioner.
Den beskrivna rörelsen har fått sin kraft av de deltagande kvinnornas förankring i kyrkan som institution, som fungerat transcenderande i förhållande till det modernt
pluralistiska värderingssammanhanget. Samtidigt rymmer den studerade rörelsen innehållsliga nytolkningar i förhållande till den kyrkliga traditionen. Förändringen kan ecklesiologiskt förstås som härrörande inifrån traditionen själv, som ett led i en pågående omtolkningsprocess. Så till vida är de gestaltningar av en kyrka buren av kvinnor. Samtidigt kan förändringen sociologiskt förstås som ett exempel på de dedifferentierings-processer som Paul Heelas (1998) talar om. Det rör sig om en reaktion mot religionens specialisering, genom ett sökande efter nya helheter. Kvinnorörelsen som global rörelse hämtar i det aktuella fallet kraft ur kyrkan som global företeelse. Denna inspiration förs tillbaka in i och utmanar gränserna för en svensk kyrka, som under decennier blivit tillbakaträngd till en specifik religiös sektor i ett allt mer specialiserat samhälle.