Varje samhälle/kultur har någon form av inbyggda sociala mönster som i större eller mindre utsträckning fungerar sammanhållande och integrerande mellan männi-skor (Durkheim 1897/1987, 1912/1995). I det svenska samhället svarar den institu-tionella religionen fortfarande för vissa grundläggande integrativa funktioner. Dessa funktioner har sin grund främst i den omfattande tillhörigheten till Svenska kyrkan och anslutningen till livsriterna, vilket har diskuterats i kapitel fyra. Detta nätverk av livslånga relationer fungerar som en social resurs i det svenska samhället, vilket blir särskilt tydligt i samband med viktigare högtider, nationella manifestationer och större katastrofsituationer. Då tydliggörs betydelsen av de i vardagen dolda religiösa relationerna. Många människor uppfattar Svenska kyrkans integrativa funktion som en välfärdsfaktor. Den trygghet, förankring och känsla av sammanhang som kyrko-tillhörigheten och kyrkans tjänster ger vill man inte vara utan. Den för flertalet
svens-kar livslånga relationen till kyrkan tillför existentiellt betydelsefulla värden genom transcendenta kvalitetsupplevelser i livets skiften och i synnerhet i kritiska livs- och samhällssituationer.
I det agrara samhället var de religiösa symbolsystemen allmänt kända och kunde därmed fungera socialt integrerande. Utvecklingen mot en allt mer omfattande plu-ralism, funktionell differentiering och individualism har reducerat betydelsen av den integrativa funktion som tidigare fanns genom de gemensamma religiösa sym-bolsystemen. Bland annat har media, i synnerhet TV, övertagit delar av denna soci-alt integrativa funktion. Media erbjuder övergripande gemensamma referensramar och verklighetstolkningar och fungerar därmed sammanhållande på ett liknande sätt som religionens traditionella funktion. I Sverige har medias samspel med den institu-tionella religionen blivit ett återkommande mönster i den kollektiva krishanteringen vid större olyckor och katastrofer (Post – Grimes – Nugteren – Pettersson – Zondag 2003). Denna nya form av samverkan och interaktion mellan religion och media är ett exempel på den religiösa förändring som äger rum i det senmoderna samhället.
5.5.1 Religiös normalitet i vardag och katastrof
I det normala svenska vardagslivet av idag är kyrkan en religiös specialist, som framförallt utnyttjas av individer och familjer som en resurs för behov på det privata planet. Till det normala hör även andra organisationers utnyttjande av kyrkans spe-cialkompetens, t.ex. skolor som begär kyrkans medverkan i vissa delar av undervis-ningen, och sjukvården som använder kyrkans kompetens i etiska frågor och frågor som rör död och sorg.
I vardagssituationen upplevs det inte som normalt att kyrkan spelar en kollektivt samlande roll på den offentliga arenan. Men i katastrofsituationer förändras kyrkans position och den förväntas agera på ett sätt som i vardagssituationen skulle uppfat-tas som onormalt. I dessa situationer uppfatuppfat-tas det som normalt att den dominerande religiösa institutionen, Svenska kyrkan, uppträder som en samlande kraft och viktig aktör på den offentliga arenan. När det oväntade inträffar förändras därmed kyrkans offentliga samhällsposition från vardagsnormaliteten till den för katastrofsituatio-nen normala positiokatastrofsituatio-nen. Man kan uttrycka det så att den religiösa normaliteten förändras. Det som i det normala svenska vardagslivet är religiöst onormalt, uppfattas i den onormala situationen som religiös normalitet.
5.6 Sammanfattning
I det här kapitlet har Svenska kyrkans funktion i dagens Sverige analyserats utifrån ett brukarorienterat tjänsteperspektiv. Nästan alla svenskar har en livslång tillhörig-het till kyrkan och tar del av kyrkans tjänster vid vissa tillfällen eller perioder av livet. Den individuella kyrkorelationen kan ur ett tjänsteperspektiv betraktas som en livslång tjänsterelation. Eftersom majoriteten av svenskar har denna form av rela-tion till samma narela-tionella organisarela-tion på privatplanet utgör detta sammantaget ett
nätverk av sociala relationer mellan enskilda människor och samhällets kollektiva nivå. Detta nätverk är i stor utsträckning knutet till händelser i samband med föd-else och död och därmed till mer speciella och personligt betydföd-elsefulla delar av livet. Men i vissa situationer fungerar detta religiöst förankrade nätverk kollektivt förenande för hela samhället, genom att kyrkan uppfattas som en resurs på både mikro-, meso- och makronivå. Denna tillfälliga sociala positionsförändring för Svenska kyrkan inträffar vid större katastrofsituationer. I dessa situationer tiller-känns kyrkan en central samhällsposition som liknar den position den hade i jord-brukssamhället. Men nu i det senmoderna Sverige bygger kyrkans position inte på formell makt utan på att den uppfattas som en resurs som kan tillhandahålla bety-delsefulla tjänster för individ och kollektiv.
Denna interaktion mellan kyrkans roll på privatplanet och på den offentliga are-nan, återspeglar den komplexa bilden av såväl religiös kontinuitet genom anslut-ningen till livsriterna, som religiös förändring genom kyrkans sätt att fungera kollektivt sammanhållande även i det senmoderna tjänstesamhället. Ur samhällets perspektiv kan de förbindelser mellan individ och kollektiv som kyrkan tillhanda-håller uppfattas som ett socialt kapital. Ur individens perspektiv kan dessa förbin-delser ge en upplevelse av sammanhang och helhet, vilket också skulle kunna beskrivas som en förbindelse med en transcendent dimension.
6 Genus, tradition och religiös förändring
Perioden från 1800-talets mitt till år 2000 har inneburit radikalt förändrade relatio-ner mellan kvinnor och män i det svenska samhället. I mitten av 1800-talet var kvinnor i Sverige omyndiga och saknade rösträtt. De hade inte rätt till högre studier och kunde inte inneha statliga tjänster. I många avseenden saknade de vad som i dag betraktas som fullt medborgarskap.
I början av 2000-talet har jämställdhet mellan könen blivit en allmänt omfattad värdegrund. Visserligen riktas allvarlig kritik mot kvardröjande ojämlikhet mellan könen också i det svenska samhället (SOU 1998:6), men internationellt sett har Sverige ett rykte som ett av världens mest jämställda länder (FN: s fjärde kvinno-konferens, Peking 1995).
I sociologisk och feministisk litteratur diskuteras sällan religionens roll i för-hållande till kvinnors emancipation på ett utförligt sätt. Begreppet ”religionsblind-het” har introducerats för att sammanfatta en sådan vetenskaplig tystnad, ibland också kopplad till en underliggande hypotes om att religionens roll i sammanhanget skulle vara obefintlig, eller ensidigt negativ (jfr Hammar 1999). Samtidigt finns en kvardröjande genusblindhet, som gör att genusfrågor inte självklart uppmärksam-mas i forskning om religion och samhälle.
Detta kapitel lyfter fram genus som en dimension i den förändringsbild som tecknas i boken som helhet. Kyrkan och religionens mångbottnade roll i förhållande till kvinnors emancipation diskuteras. Kyrkan legitimerade den ordning mellan könen som dominerade i bondesamhället. Kyrkliga representanter har tidvis stått i opposition till olika reformer som stärkt kvinnors självständighet. Svenska kvinnors emancipation har på samma sätt som i många andra länder varit nära förknippad med modernisering och sekularisering (jfr Inglehart och Norris 2003). Samtidigt har drivande kvinnor i emancipationskampen historiskt sett inspirerats av kristen tro. I det senmoderna Sverige är kyrkan som arbetsgivare skyldig att följa gällande lag-stiftning om jämställdhet. Kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet, har också officiellt bejakat jämställdhet som norm.
Förändringarna innebär att kvinnor på ett nytt sätt i början av 2000-talet funge-rar som officiella bäfunge-rare av kyrkans tradition. Detta öppnar för en ny roll för nor som bärare också av förnyelse av traditionen. Samtidigt lever aspekter av kvin-nors underordning kvar, både som föreställning och materiell realitet. Detta ställer kyrkan som organisation inför viktiga vägval.