Ringberg anser att utvärderingen genomgående har en stor transparens avse- ende metod, genomförande, utmaningar och förhållningssätt. Hon bedömer att utvärderaren förhåller sig neutral genom arbetet, även om hon ibland anser att det är svårt för utvärderaren att hitta en vinkel där det går att ge kritik åt flera håll. Ringberg tror att en förklaring till det kan vara att det är Länsstyrelsen som är beställare till utvärderingen och framför allt den som granskas.
Ringberg anser att utvärderingen bidrar med kunskap som kommer vara ett stöd i utvecklandet av svensk krisberedskap. Hon anger att hon känner igen sig i flera av de utmaningar som beskrivs i rapporten. Ringberg tror att flera av de utmaningar som identifieras grundas i hur systemet är utformat. Vidare så tror Ringberg att det finns mycket prestige hos aktörerna i att bli betraktad som en ”bra krishanterare”. Vilket medför att andras aktörers åsikter, uttryckta behov och förslag på lösningar kan uppfattas som kritik istället för som ett professionellt och erfaret samspel aktörer emellan.
En stor del av iakttagelserna känner jag igen med de utmaningar jag har iden- tifierat i det län jag verkar i. Dessa utmaningar upplever jag även återkom- mande lyfts i samverkan med kollegor som verkar i olika län. Detta till en så- dan omfattning att jag har svårt att se att enskilda individer eller organisat- ioner har varit en avgörande faktor för de utmaningar som utvärderingen iden- tifierat. Jag tror snarare det handlar om att vi inte har ett tillräckligt praktiskt fungerande system, samt att kunskap och förståelse om hierarkiers och kul- turers påverkan på effekten av hanteringen är otillräcklig. Det blir en maktdi- mension i hanteringen som inte främjar öppenhet, sårbarhet och att kunna ta emot stöd.
Ringberg är en förespråkare för aktörsgemensamma staber, vilket hon menar i högre grad möjliggör för aktörerna att anta ett proaktivt förhållningssätt och skapa dialog om såväl behov som gemensamma inriktningar och mål.
Min upplevelse är att vi idag har ett system där olika ”nivåer” i samordnings- hierarkin som systemet bygger på ska kunna representera nivån under med en
3
förmedling av konsekvenser, behov mm. För att detta ska vara möjligt krävs tillräcklig kunskap om den nivå en ska förmedla information om. Jag upplever att det är en av våra största svagheter i systemet idag. Antalet kommuner anses vara för många för att vi ska kunna föra vår egen talan, samtidigt så är kun- skapen om vårt uppdrag och styrform alldeles för lågt. Vi måste öka förståel- sen för hur detta i praktiken skapar risker med vårt system som försämrar vår gemensamma förmåga att skydda samhällets skyddsvärden. Reaktionerna från städer som upplever att en otillräckligt fungerande samordning på regional nivå kan försämra den egna hanteringen måste tas på stort allvar eftersom kommuner bär ett stort ansvar för samhällsviktig verksamhet och därmed kon- sekvenser för samhällets skyddsvärden. Det bör dock noteras att kommuner har väldigt olika förutsättningar och kan inte hanteras som en homogen grupp. Förståelse för olika kommuners förutsättningar och behov i det egna länet är helt avgörande för att vara effektiv i det samordnande uppdraget. Som över- gripande samordnare i en stor stad har jag liknande balans i mitt samord- nande uppdrag för att möta de unika behoven i de olika delarna av vår orga- nisation. Det ingår i det samordnande uppdraget att kunna hantera den kom- plexiteten och hitta de som har kapacitet att stödja mig i det övergripande ar- betet, samt de som istället behöver mer stöd.
Även otydligheten i syftet med olika möten som Länsstyrelsen kallar till och att det ibland har varit fel nivå i ledningsstrukturen som kallas på möten är något som Ringberg känner igen sig i.
Vi har även haft utmaningen med att det är för hög nivå i ledningsstrukturen som kallas på möten med Länsstyrelsen. Det blir ineffektivt och riskerar att störa den interna samordningen i en kommun eftersom informationsdelning uppifrån och ner är svår att få tillräcklig pga. belastningen på högre tjänste- personer. Men även då staben inte får möjlighet att bereda underlag till led- ningen innan möten, då vi inte har information om att de genomförs alternativt vad som kommer lyftas. Detta blir ett tydligt exempel på hur en fungerande intern hantering kan påverkas negativt av en extern aktörs vägval. Sådant kan hanteras genom god gemensam förståelse och samtal om vilka beslut som be- höver hanteras av vilken nivå, och om möjligt gemensam beredning av un- derlag innan beslut/inriktningar.
Ringberg vill även lyfta vikten av att visa förståelse för alla de individer som med ringa eller obefintlig erfarenhet av krishantering har ställt om både i sina yrkes- och privatliv för att hantera en sån komplex händelse som pandemin.
Jag hoppas alla aktörer ser till att vårda den personal som har arbetat med händelsen, både de som var förväntade att ingå och övriga. Det har krävts hårt arbete och lång uthållighet. För oss som arbetar med detta till vardags vet vi om att krishantering/krisberedskap är att verka i bakgrunden och se till att saker funkar. Gör vi vårt jobb bra vet man inte alltid om att vi har gjort insat- ser. När vi inte räcker till blir det dock snabbt tydligt. I utvärderingen lyfts framförallt saker som behöver utvecklas, det ligger i utvärderingens natur. Det betyder dock inte att det inte finns massor av bra saker som också kan tillföras en sammanställning kring det egna arbetet. Sådant är bra att göra internt för
4
att få en balanserad bild hos de som har deltagit. Som ska gå ur detta med nya erfarenheter och lärande. Det är en del av arbetet som vilar på ledningen att säkra att så sker.
Slutligen noterar Ringberg att det mot bakgrund av utvärderingen i Västman- land och andra läns erfarenheter, finns behov av att få till stånd ett nationellt samtal kring hur samverkan, samordning och samarbete vid en samhällsstör- ning bör utvecklas så att hanteringen blir framgångsrik och effektiv samt att det sker under tillitsfulla och stöttande förhållanden.
Det är viktigt att ha en tät och god dialog med de aktörer som behöver stöd, med korta avstånd och förmågan att upptäcka saker i tid, ge så mycket stöd som behövs och se till att det hela tiden finns en helhetssyn och perspektivför- ståelse. I det förhållningssättet ingår även att presistigelöst ta emot andras kompetens och stöd med tillit till att vi har gemensamma huvudmål, även om vi ser olika vägar till målet.