Jagväljeralltsåvadsommåstesägasvaradetvåledandeopinionsbildar
naidenledandemorgontidningen1946–1975;deharoftaprisatsförsin
stilistiska förmåga. Perioden blir tio år kortare än Svenssons, men det
vållaringametodproblemeftersomSvenssonarbetarmedtioårsnedslag.
Däremot finns andra komplikationer med materialurvalet. Svensson
harslumpatframfemledareurfemmorgontidningarvarttiondeårfrån
1945,ochivarjeledaretagitettstickprovpå200ordefteratthauteläm
natde100förstaorden.PådettasättfårSvenssonförvartochettavsina
nedslagsår 25 ledareutdrag om sammanlagt ca 5000 ord. Urvalet har
alltsåiprincipgjortsutanhänsyntillämne,författareellerledarenseven
tuella genomslag iden samtida debatten. (Eftersom Dagens Nyheter in
går i Svenssons material kan eventuellt någon ledarartikel av Tingsten
ellerLagercrantzhahalkatmedimaterialet,mendetvetviinte.)
Jaghargjorttvärtom.Intebaraavbekvämlighetsskälharjaghållitmig
till två sena böcker med ett urval av gamla artiklar: Herbert Tingsten.
Tyranniet begär förtroende, red. Per Ahlmark, 1992, och Olof Lagercrantz.
Vårt sekel är reserverat åt lögnen, red. Niklas Nåsander, 2007. Ur dessa
böckerharjagplockatuttolvartiklarvaravTingstenrespektiveLager
crantz;tidsmässigtspännerdeöverheladeraschefredaktörsperioder.Jag
harundersöktvarjeartikelisinhelhetochdärmedfåttett–underligtnog
–nästanidentisktlikastortmaterialförbådaskribenterna,10189ordav
Tingstenoch10191ordavLagercrantz.
Mitt urval är alltså bestämt av vad de två redaktörerna Ahlmark och
Nåsander ungefär fyrtio år senare funnit värt att förmedla åt eftervärl
den.Detinnebärenöverviktförprincipfrågor,idédebattochstoralinjer,
tillförfångförförgätendagspolitik.Detinnebärantagligenocksåattbil
denavTingstenochLagercrantzförskjutsnågotavdetrastersomutgi
varna lägger över dem. Ahlmark och Nåsander står politiskt mycket
långtfrånvarandra.Ahlmarkärenförkämpeförliberalismochantikom
munism, Nåsander anknyter till en humanistisk socialism med för
bindelsertillmaoistisktradition.Ahlmarkkanhaskruvatuppantikom
munismen hos Tingsten, Nåsander antikapitalismen och antiimperialis
menhosLagercrantz.
Jagkanalltsåintehävdaattdetypiskaledarnahamnatimitturval.I
Lagercrantz fall är det inte ensalltid ledare. Nåsanders urval innehåller
endasttiotextersompubliceratssomtidningsledare.Jaghardärförkom
pletterat med två andra DNartiklar av ungefär motsvarande omfång,
”Kroppsarbete och klassgränser” 1961 och ”Antisemitismen” 1961. La
gercrantz mest betydelsefullaforum som opinionsbildare varinte heller
ledarartikeln.Iefterhandharhansagtsigtyckaillaomgenren:”Denano
nymaledarenverkarsomenspråkliglikriktareochförkväverdetperson
liga.Ensådanuniformförmåddejagdåligtbära.Jagkomhuvudsakligen
att skriva under mitt fulla namn. Då jag dessutom ofta uppträdde i TV
ochradioblevjagkändochsågsavflertaletsomdensomföreträddeDa
gens Nyheter” (Lagercrantz 1990:74). Tingsten tycks inte ha haft denna
motvilja.Förhonomframstoddetsomsjälvklartatthansomchefredak
tör på ledarplats skulle driva ”tidningens” linje, formellt anonym men
lättigenkännbaravinitieradeläsare(jfrTingsten1963,t.ex.s.33,s.45).I
Ahlmarks artikelurval är flertalet texter ledare – även om en oklar käll
redovisninginteriktigtgörklarthurmånga.
Dessa skillnader i materialval försvårar kanske direkta jämförelser
mellan min och Svenssons undersökning. Men de är också ett resultat i
sig.Tvåtyperavledarartiklarstigerfram:vardagsledarenidagspolitiska
frågor,somärdethuvudsakligaunderlagetförSvenssonsundersökning,
och idéledaren, med Tingstens och Lagercrantz’ texter som utpräglade
representanter.Mankanfundera:hördessatvåtyperavledaretillsam
madiskursinomdetoffentligasamtalet?Hardeheltolikabetydelseför
det politiska livets utveckling? Om både Tingsten och Lagercrantz har
påpekats att deras inställning i sakfrågor hade föga genomslag. Svante
Nycander,DagensNyheterchefredaktör1979–94,hart.o.m.karaktärise
ratDagensNyheter1960som”politisktsettettkonkursbo”.Tingstensle
darartiklar”hadeberövatledarsidandesstrovärdighetblandpolitisktin
tresserade”(Nycander1976).ÄndåansesbådeTingstenochLagercrantz
på ett mer allmänt plan haft stort inflytande över opinionen (t.ex. Eng
blom2002:29).
Fram stiger kanske också en förändrad roll för ledarartikeln. Under
1940 och 50talet är den ett självklart centrum för medial opinionsbild
ning i ett samhälle där dagstidningarna ännu var många och ofta hade
stark partianknytning. 1950 fanns i Stockholm minst tio dagstidningar.
Under 1960 och 70talet blir ledaren successivt ett mer undanskymt
forumföråsiktsbildning.Tidningarnaläsespåannatsätt,ochdeblirfär
re. 1970 finns bara fyra dagstidningar kvar. Genombrottet på 1970talet
försigneradeledare,ikombinationmedattalltflerdagstidningarförkla
rarsigpartipolitisktoberoende,bekräftarutvecklingen.
OmdettaärsantintebaraförjämförelsenmellanTingstenochLager
crantz utan för genren som helhet, så blir den språkliga konstans som
Svenssonbeläggersnarastettkrisfenomen:engenreförmårinteanpassa
sinspråkligapraktiktillnyasocialaochdiskursivapraktiker.
Stilen
Svenssonsresultatkanläsasfråntvåhåll.Detenaärdetkvantitativtstil
historiskadärberäkningaravgrammatiskakategorierbeskriverförskjut
ningar i ett allmänt stilläge, främst på syntaktisk nivå. Det andra är det
diskursanalytiska,isnarastfoucaultskbemärkelse,därbådenärläsningar
ochkvantifieringaranvändsförattspåravadsomärdominerande(ordet
tagetibådasinabetydelser)framställningssätt,perspektivochargumen
tationsteknik. Man kan inte skriva stilhistoria utan diskurshistoria och
viceversa–ommanintevillgörasigdum–mendetärändåmenings
fulltatttalaomolikakunskapsintressen.
Denstilhistoriskajämförelseniminundersökningfångasigrovadragi
tabell 1. I den återges som ytterpunkter dels några av Svenssons beräk
ningari1945årsledare,delsDavidHåkanssonsjämförandeberäkningar
i dagstidningsledare 2000 (Håkansson 2003). Håkanssons undersökning
hade det uttryckliga syftet att se om något hänt efter Svenssons under
sökningsperiod. Hans slutsats är att under 1990talet, men först då, blir
ledarspråketenklareochinformellare.
Mellandetvåytterpunkternaharjagskrivitindegenomsnittligavär
denaförTingstenochLagercrantz,samtSvenssonsvärdenför1975,året
efter slutåret för min undersökning. Man kan naturligtvis fråga sig om
detärkloktattklumpaihoptexterunder14årsomjaggjort.Menettför
sökattklyvamaterialenitvåochberäknadentidigeochdenseneTing
stenrespektiveLagercrantzvisadeintenågraskillnader.Debådaverkar
skrivatidningsledareiungefärsammastillägeunderhelachefredaktörs
tiden. (Exempelvis är verben aldrig pluralböjda i Tingstens ledare, till
skillnadfrånhansbokDemokratinsproblem,1945.)
Tabell1.Antalord/ms,andelsubstantivochandelpronomen(procent)i dagstidningsledare1945–2000 1945 Svenssons undersökning Tingsten 1946–59 Lagercrantz 1961–74 1975 Svenssons undersökning 2000 Håkanssons undersökning Antal ord/ms 19,1 17,1 14,4 15,9 14,0 Procent subst 25,8 26,7 25,9 24,9 27,2 Procent pronomen 13,8 14,7 15,5 13,1 13,2 Källor:Svensson1993:100,103;Håkansson2003:218,221Siffrorna tyder framför allt på stora likheter mellan de två giganterna.
Båda har kortare meningar (makrosyntagmer) än sin samtid. Båda har
flersubstantivänsinsamtid,ochbådaharflerpronomenänsinsamtid.
Attbådesubstantivochpronomenfrekvensärhögreäniettjämförelse
materialärovanligt.Detkanknappastberopåattjagberäknathelatexter
till skillnad från Svenssons och Håkanssons stickprov; pronominalise
ringarna borde rimligtvis vara färre i textens början som ingår i mitt
urval. Mer tänkbara förklaringar till den höga frekvensen för nominala
ordklasserärstarkaretextbindning,färremodifierandeadverbochadjek
tiv,entätareframställning.Kanskevisarsiffrornaattbådaskrivermind
reförsiktigt,enklareochrakareänsinsamtid.Detskulleisåfallstämma
välmedgängseomdömenomderasstil.
Det stämmer också med deras egna uttalade ambitioner (även om de
uttalats i efterhand). Tingsten är den som tydligast formulerat ett stilis
tisktprogram:
”I fråga om sättet att skriva sökte jag medvetet komma ytterligare bort från det kanslimässiga, beskäftiga och förnumstiga […] då jag serigenomgamlaartiklar,finnerjagenutvecklingtillstörrekoncen tration, kortare meningar, mera pregnanta ord. Till mina program matiskagrepphördeattvarjeledareommöjligtbordeinnehållatvå eller tre formuleringar, som slog genom kraft eller lustighet. Ett an natgrepp,därjagkändemigsomlärjungetillupprepningensmästa re Charles Péguy, var att i samma mening eller flera på varandra följande meningar säga samma sak gång på gång, i ständigt mera forcerattempoochmedstarkareord.”(1963:47)
SkillnadendememellanskullebeståiattLagercrantztagitytterligareett
steg mot enkelhet: ännu kortare meningar, ännu fler pronomen. Det
stämmer med ett intuitivt intryck. Lagercrantz driver den tingstenska
upprepningstekniken än längre. (Långt senare, i Konsten att läsa och
skriva,1985:34,deklarerarLagercrantzatt”upprepningarskadarstilen”.
DetärmöjligtattdenseneLagrecrantzransonerardettastildragochhöll
sittledarspråkfrån1960taletför”skadat”).Såhärkandetseuthoshon
om(83ord,7makrosyntagmer,16pronomen,dvs.19%):
”Vad arbetarna har att säga är inte obekant. De säger att de ingen glädjeharavsittarbeteochintekännerstolthetöverdet.Desägeratt de aldrig läst något sant om jobbare och att om det fann nåt sånt skulledeinteviljaläsadet.Deärstressadeochjagadeavackorden.I gruvornahotargasochbuller,ochmångablirdövaochharförstörda ryggar.Fackföreningarnaärlångtbortaochsmälterejsällanifanta sinsammanmedenfientligöverhet.”(”Gruvan–arbetet”1968)
HosTingstentarsigupprepningsteknikennågotmerlitterärauttryck(82
ord,5makrosyntagmer,11pronomen,dvs.13procent):
”Medmålsättningenochmaktkoncentrationenföljeridenkortfristi ga politiken en utomordentlig rörelsefrihet för de härskande, de för ’missionens’ framgångsrika genomförande ansvariga. De kan, rätt färdigade av det stora målet i fjärran, bruka krig och fred, avspän ning och kris som medel i kampen. Ena dagen kan en allians med Hitler, andra dagen en allians med England förklaras nödvändig; man kan undertrycka fria nationer eller uppmuntra undertryckta folksfrihetssträvan;mankanisocialdemokraternasegodaallierade för tillfället eller ’socialfascister’ som går de borgerligas ärenden.” (”Staterutanmål”1956)
Upprepningsteknikenochparallellismernaärettintensitetsskapandestil
drag.Detärsäkerligenenmedveteteftersträvadeffekt.Lagercrantzläri
entvintervjupå1980talethafåttfrågan”varförhanladesådanviktvid
denspråkligafinputsningenavvadhanskrev.Vardetökadklarheteller
ökad intensitet han ville uppnå? Svaret blev: Intensitet” (Wizelius
1989:125).
Under hela 1950talet träffades Tingsten och Lagercrantz dagligen på
samma redaktion, Tingsten som chefredaktör, Lagercrantz som chef för
kultursidansedan1951.Devarlängedebästavänneristortsamförstånd
(jfr Nåsander 2007:529–30). Detärintekonstigt omde utvecklarsamma
stilideal.DetärhellerintekonstigtomdetärdenäldreTingstensomså
att säga drar upp riktlinjerna och om efterföljaren Lagercrantz driver
dennastilänlängreisammariktning.Detgällerattskrivaenklare,raka
reochmedstörreintensitetängängseledarskribenter.Såkanmanåtmin
stonetolkaresultatetavdenstilistiskajämförelsen.
Argumentationen
Men det måste finnas olikheter bortom de stilistiska likheterna. Sentida
bedömare har lyft fram dem. Inte sällan citeras ett tingstenskt credo att
närmanärövertygadtill51procentskamanskrivaför100–medtilläg
get att Lagercrantz ville tvärtom (t.ex.Nåsander2007:572). Ingemar Wi
zelius,mångårigkultursidesredaktörpåDagensNyheter,jämförstatsve
tarenTingstenochlyrikernLagercrantz:”Tingstenhadesinstyrkaikri
tisk begreppsanalys, ett sätt att tänka som Lagercrantz stod främmande
för. Hans begåvning yttrade sig i ett dristigt bildspråk som inte alltid
fungeradeilogiskasammanhang”(Wizelius1989:125).
Dessauttalandenkanställasmot–tämligenhastiga–närläsningarav
de 24 texterna i mitt urval, liksom motdet argumentationsmönster som
Svenssonfinnervarakonstantideledarartiklarhanundersökt(1993:111–
121): ett inledande påstående bildar utgångspunkt, därefter refereras
gärna meningsmotståndarnas åsikter, varefter följer diskussion av sak
fråganochpresentationavdenegnaståndpunktensamtslutkläm;sakbe
skrivandeochkommenterandetextpartierblandasrättfritt.
Svenssons karaktäristik är ganska allmänt hållen, och borde därför –
medlitegodvilja–kunnapassaocksåpåTingstensochLagercrantztex
ter.IstortsettgårdetbramedTingsten,menintemedLagercrantz.
I mitt urval kan man urskilja två typer av Tingstenledare: idéledaren
ochangreppet.Denförrautgårfrånettpåstående–ettbegrepellerentes
–ochförsökermedbegreppsanalys,distinktionerochexempelfrånhisto
riaochsamtidredauthurhållbartdetär.Densenareangriperenrörelse,
en tidning eller en person – MRA, MorgonTidningen, Östen Undén –
ochfastställerangreppsmåletsavgörandefel.
Utrymmetfördennaartikeltillåterinteordentligexemplifiering,men
mycketgrovtkansägasattbådatypernaavledareföljerSvenssonsstan
darddisposition. Skillnaden är ämnet, hållningen och stilen: Tingsten
skrivetomgrundläggandeidéerochmänskligavärden,motståndarenär
inte av det slaget att det för en sekund kan tänkas ligga något i dennes
argument, och stilen är intensiv. Typiskt för Tingsten är också att börja
med ett uttalande av någon tänkare; det kan vara en författare, veten
skapsmanellerstorstatsman–absolutintenågonsåtrivialsomensam
tidariksdagspolitiker.
Ett annat Tingstengrepp är att omdefiniera det som eventuellt kunde
anförastilldenangripnesförsvarsåattdetframstårsomännuettfel,om
än underordnat. Att exempelvis en utrikesminister som Östen Undén
iblandmåsteuttalasigförsiktigtochliteplattikänsligafrågor,kommen
terar Tingsten med att Undéns lämplighet ”beror icke heller på att den
banalitetsomgärnautmärkerdendiplomatiskaverksamhetenavhrUn
dén drivits till fulländning”, och därefter följer en rejäl utläggning om
Undéns tråkighet. ”Men allt detta kan ursäktas” (”En studie i grått”
1948).Lagercrantzkalladevidetttillfällemetoden”desnabbadubbelör
filardenbornepolemikernutdelar”(seNåsander2007:142).Särskiltan
greppsledarens slutkläm rymmer upprepningsteknik och formuleringar
som ska ”slå”. Återigen om Undén: ”En person med kraft, lidelse och
originalitetskullekunnatbäradessaförlöpningarochfadäser.Dennegrå
excellens kan inte göra det. Medelmåttan garnerad med blamager – det
ärenalltförolustigkombination.”Dettaärkanskeattskrivatillhundra
procent.
Den typiska Lagercrantzledaren är svårare att fånga. Möjligen finns
deninte.Strukturenkanvaramycketolika.Manfåriblandenkänslaav
att Lagercrantz griper tag i ett ämne och börjar resonera, och sedan vet
man inte riktigt hur det går. I exempelvis ”Kroppsarbetets villkor” från
december1969fårmanläsatvåtredjedelaravtexteninnandetegentliga
ämnetfördennämns:”Fördensomtänktöverdessafrågorkommerden
i och för sig beklagliga strejken vid LKAB inte oväntat, och det skulle
förvånamigomdenintekommerattföljasavmångaliknandeaktioner.”
Lagercrantz kan ibland följa den svenssonska lederstrukturen (se t.ex.
”Pressen och opinionen” 1966), men typiskt är att motargumenten be
handlas som fullt giltiga och att någon meningsmotståndare inte blir
synlig.DetärLagercrantzsjälvsomresonerarframochtillbaka..
Ijämförelsemeddensvenssonskanormalledarenavvikeralltsådetvå
påolikasätt.Tingstenföljergrundstrukturen.Hansledareserverkligen
utsomledare.Menhangörnågotegetavdengenomsinstilochgenom
tekniken att vanställa och förbehållslöst avfärda motståndarens argu
ment. Lagercrantz tar motargumenten på allvar och kan göra dem till
sina,menföljerintenormalledarmönstret–hankanpåledarplatsskriva
textersominteriktigtserutsomledare.
Slutkläm
Fick vi syn på något nytt när två – mycket framstående – individer har
fåttavtecknasigmotdenkollektivadiskursen?Jo,jagtrordet.
EmpirisktgickdeträttbraattplaceraTingstenochLagercrantzbådei
förhållande till varandra och till samtidens ledarspråk. Båda kan stilis
tiskt sett sägas ligga något före sin tid. Lagercrantz fortsätter på många
sätt den utveckling Tingsten påbörjat: strävan efter ett rakt och enkelt
språk, upprepningstekniken, intensiteten, den slagordsmässigaformule
ringen, de stora orden om människans villkor och hänvisningarna till
skönlitteraturen.
FaktisktkanmansevissalikhetermedOlofPalmestalarstil,vilketinte
behöver vara en tillfällighet. Liksom Tingstens och Lagercrantz’ ledare
skiljersigPalmestalekonstfråndetsamtidagenomsnittetgenomattvåga
sökasigtilldestoraidéernaochprövalitteräragrepp.Ommanvillkan
man spekulera om påverkningar; Tingsten anger socialdemokraterna
BengtLidforssochHjalmarBrantingsomdetvåäldresvenskapublicister
vilkas framställningskonst han mest beundrade (1963:37), och Palme
måstehavaritbekantmedTingstens1950talsledare.
VadsomskiljerTingstenochLagercrantzäralltsåargumentationstek
niken. Det är tänkvärt att Tingsten på 1950talet, som brukar beskrivas
somenhöjdpunktförsamförståndidetoffentligasamtalet,utmärkersig
genom ”demonstration av färdiga åsikter”. Och lika tänkvärt att Lager
crantz under 1960 och 70talen, som vi gärna ser som mer konfliktin
riktade, resonerar för och emot i texter som inte alltid har ledarprägel.
Stilistiskbriljanssomliggerföresintidkombineratmedettskrivsättpå
tvärs mot dominerande diskurs är kanske deras recept för att ta plats i
offentligheten
Metodiskttyckerjagattdetvisatsigattdensvenskantraditionenfrån
1970talets tal och skrivsyntaxprojekt att kvantifiera grammatiska kate
gorier fortfarande fungerar väl som heuristiskt instrument för jämförel
ser. Det kan vara mödan värt att räkna och jämföra med de siffror som
ståratthitta,intebaraiSpråkochoffentlighetutanexempelvisocksåital
rikarapporterfrån1990taletssakprosaprojekt.
Teoretisktväcktesendelfrågoromhurdiskurserochtextmönsterflyt
tarutochinigenrer,omgenrershomogenitetochheterogenitetochför
hållandetilldiskursivpraktik.VadvarenledarartikelförHerbertTing
stennärhandrev”tidningenslinje”på1950talet?VadvardenförOlof
Lagercrantznärhantogplatsioffentlighetenmedkulturartiklarochtv
framträdanden på 1960 och 70talet? Vad var den för läsarna när tid
ningsdödennästangjordeslutpådepartibundnaledarsidornaochopini
onsbildningenförskötstillandramedier?
Sådetverkarfruktbartattställadenkollektivinriktadesakprosaunder
sökningenmotdenindividinriktade.Förattsammanfattaompersonlig
hetens rollisakprosahistoriensamt travesteraenav huvudpersonernai
denna artikel: Medeltalen garnerade med personligheter – det blir en
ganskalustigkombination.
Litteratur
Ahlmark,Per,red.,1992:Tingsten.Tyrannietbegärförtroende.Stockholm:Ratio. Engblom,LarsÅke,2002:”Tidningardörmenpressenlever(1945–1958).”I:Karl
Erik Gustafsson och Per Rydén, red., Den svenska pressens historia. Del 4.
Blandandramassmedier(efter1945).Stockholm:Ekerlidsförlag.S.20–133.
Englund,BoelochSvensson,Jan,2003:”Sakprosaochsamhälle.”I:BoelEnglund och Per Ledin, red., Teoretiska perspektiv på sakprosa. Lund: Studentlittera tur.S.61–89.
Håkansson,David,2004:”Ledarspråkiförändring?Enkvantitativundersökning avspråketiendagstidningsgenreunder1990talet”.I:Språkochstil.13.Ny följd.Uppsala.
Nycander, Svante, 1976: ”En biktfars bekännelser.” (recension av Ulf Brandell, ”DagbokmedDN”.)DagensNyheter11oktober.
Lagercrantz, Olof, 1985: Om konsten att läsa och skriva. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Lagercrantz,Olof,1990:Ettårpåsextiotalet.Stockholm:Wahlström&Widstrand. Nåsander, Niklas, red., 2007: Olof Lagercrantz. Vårt sekel är reserverat åt lögnen.
Stockholm:Karnevalförlag. Svensson,Jan,1993.Språkochoffentlighet.Omspråkbruksförändringaridenpolitiska offentligheten.Lundastudierinordiskspråkvetenskap.A47.LundUniver sityPress. Tingsten,Herbert,1945:Demokratiensproblem.Stockholm:Norstedtsförlag. Tingsten,Herbert,1963:Mittliv.Del3.Tidningen1946–52.Stockholm:Norstedts förlag. Wizelius,Ingemar,1989:”Olof”.I:EnkrönikaomDN1964–89.Del2.Stormarnas hus.Stockholm:DagensNyhetersförlag.S.121–138.
I textanalysens utmarker?
In document
Svensson och svenskan: Med sinnen känsliga för språk
(Page 153-162)