Både plan- och bygglagen och miljöbalken innehåller tydliga regler om när och hur samråd ska genomföras med myndigheter, berörda, allmänheten m.fl. En viktig skillnad mellan de båda lagstiftningarna är dock att i plan- och bygglagen är det kommunen som ansvarar för samråd och kommuni- kation medan det i miljöbalken ligger ett stort ansvar på verksamhetsutö- varen. Formerna för samråd och kommunikation skiljer sig också åt mellan lagarna.
För enskilda som berörs av olika åtgärder och även för verksamhetsutövare, kan de här skillnaderna i de formella kraven verka förvirrande. Därför är det viktigt att information och aktiviteter samordnas så långt möjligt. Ur rätts- säkerhetssynpunkt är det dock viktigt att det tydligt framgår att det handlar om information och samråd enligt olika lagar och i olika processer och beslut.
De formella kraven i lagstiftningen utgör ingen garanti för att medborgare får eller upplever reellt inflytande. För att det ska uppnås krävs ett medvetet arbetssätt med ett direkt syfte att få ett bättre beslutsunderlag. Intresset för och diskussionen om medborgarmedverkan i samhällsbyggandet har ökat de senaste 10–20 åren och detta av flera orsaker. Den fysiska planerings- processen har upplevts som alltför sektoriserad, och intresset och enga- gemanget för förändringar i närmiljön har ökat. Det finns också en större
133
medvetenhet om att medverkan från sakägare och allmänhet ger bättre kunskapsunderlag och därmed också högre kvalitet på slutprodukten. En vanlig uppfattning är att medborgarmedverkan kräver stora resurser, framför allt tid. Men detta ska vägas mot den vinst som man uppnår om förslaget därigenom blir mer genomarbetat och bättre förankrat och kanske också står sig bättre i en överprövning.
Vindkraftsplaneringen sker på olika nivåer och i olika stadier, från över- siktsplanering till enskilda projekt, och det krävs olika arbetssätt för att nå ut till en bredare allmänhet. Reellt inflytande över det slutliga resultatet beror dock i stor utsträckning på tillgången till information och när man kom in i processen. Ett vanligt problem är att medborgarna kommer in sent i planeringsprocessen och därmed får mindre möjligheter att påverka. Där- för kommer de starka reaktionerna ofta först i samband med detaljplaner- ing och tillstånd för konkreta projekt.
Arbetsmodeller
Medborgarmedverkan har studerats i olika forskningsprojekt och det finns många olika slags metoder och modeller, som ofta har tagits fram i samband med konkreta projekt. Kommunikativ planering brukar den pla- neringsideologi kallas som kännetecknas av ett dialoginriktat förfaringssätt och där man involverar de olika aktörerna på ett tidigt stadium. Stor vikt ligger vid planeringsprocessen, som kännetecknas av en respektfull dialog mellan olika grupper.
I dialogprojektet Bygga, bo och förvalta för framtiden har några metoder ut- kristalliserat sig som man benämner dialogprojekt, rundabordssamtal och församråd. Församrådet handlar om att förbättra dialogen med medbor- garna och innebär att man bjuder in till samråd innan planen har börjat ta form. Metoden har använts i ett stort antal planfrågor för att öka medbor- garnas möjligheter till inflytande och belysa svårigheter i ett tidigt skede. (Detta kan jämföras med det tidiga samrådet i tillståndsärenden enligt miljöbalken.) Ett dialogprojekt kan t.ex. vara att tillsammans med brukare i området i studiecirkelform på olika sätt diskutera och beskriva områdets karaktär, styrkor och svagheter. Ett sätt att göra det kan vara med något
Uppslutningen var stor när en konferens om vindkraftverk i skogarna norr om Färingtofta ar- rangerades. Här talar Klas Lundius bland annat om vilka förändringar det blir i naturbilden. Dessutom spelade han upp ljudklipp på hur ett vindkraftverk låter.
Foto: Stefan Franzén.
Planering och prövning » Information och samråd
som man kallar gåturer. Med gåtur menas att man tar fram underlag om ett område genom att den som ansvarar för planeringsunderlaget tillsammans med en eller flera brukare av området vandrar genom området och vid vissa stoppunkter gör observationer och noterar synpunkter.
I förnyelseområden har några kommuner tillämpat en slags kontinuerlig samrådsprocess och upprättat ett lokalkontor i det aktuella området. All- mänheten har då möjlighet att göra spontana besök hos planerarna och både få information och bidra med kunskaper och synpunkter allt eftersom planarbetet fortskrider. Det finns flera lyckade projekt där man uppnått en stor samstämmighet mellan kommunen och allmänheten.
Från Härjedalen, där man eftersträvat ett aktivt deltagande från berörda bygder i hela planeringsprocessen, kan man hämta följande modell: Lokala arbetsgrupper bildas för respektive bygd. Vid avgränsningen av bygderna utgår man från en traditionell bygdesamhörighet. I arbetsgruppen sitter representanter för markägare, samebyar, naturskyddsorganisationer, byalag, turistorganisationer etc. beroende på vilka intresseorganisationer som finns i bygden. Grupperna bör spegla viktiga intressen i bygden, och arbetsmeto- den förutsätter att de som utsetts från respektive organisation också har en aktiv dialog med medlemmarna under arbetets gång. Därigenom kommer många berörda att indirekt delta i planeringsarbetet. Arbetet innehåller tre olika steg:
• Kunskapsuppbyggnad, inventeringar, definiering av problem. • Analys av alternativa förslag, konsekvensstudier.
• Arbete med förslag till markanvändning för den egna bygden.
I praktiken går dessa steg delvis omlott, och det kan också hända att man måste ta om en del steg. Genom att t.ex. miljö- och byggnämndens ordfö- rande samt miljö- och planeringstjänstemän alltid deltar i arbetsgruppernas möten tillförs miljö- och planeringskompetens till arbetet, samtidigt som lokala diskussioner och överväganden kan tillföras beslutsprocessen i kom- munens nämnder och styrelser. Arbetsmetoden ger möjlighet att löpande bedöma konsekvenserna av en diskuterad ändring i mark- och vattenan- vändningen. Det förutsätter dock att det i varje arbetsgrupp finns represen- tanter för alla berörda intressen. Då kan problem och konflikter identifieras gemensamt och alternativa åtgärder analyseras och konsekvensbeskrivas. Förslag grundade på en helhetssyn kan successivt utarbetas och förankras. Metoden är tidskrävande och förutsätter aktivt engagemang i berörda bygder, men den ger i slutändan som regel ett väl förankrat förslag som underlättar genomförandet. Metoden bedöms särskilt lämpad för komplexa frågor med svåra avvägningar eller många berörda, som ofta skapar debatt och känslomässigt engagemang för och emot.
Kristianstads kommun har i sitt arbete med Vindbruksplan för Kristianstad kommun använt sig av en delvis ny arbetsmetodik. Fokus har legat på dialog, både utåt med allmänheten och internt i den kommunala organisa- tionen. Landskapsanalysen har utgjort ett preliminärt underlag för dialogen med kommuninnevånare, intressenter, tjänstemän och politiker. Resultatet av dialogen åskådliggörs i vindbruksplanen, som ska ses som en samman- vägning av vindkraft och andra värden och verksamheter i landskapet. För- utom förslag på omfattning, lokalisering och utformning av vindkraft i kom- munen ger planen råd om det viktiga arbetet med förankringsprocessen i samband med enskilda vindkraftsetableringar (se www.kristianstad.se).
135