Min studie går ut på att granska och bedöma översatta texter. Jag har undersökt tidigare uppsatser både på grundnivå och högre nivåer och kommit fram till att de sätter sig i översättarens roll och planerar en egen översättningsstrategi, inbegripet att de analyserar översättning och källtext beroende på dessas aspekt och syfte, och sedan sätter upp egna kriterier för att till slut ta ställning till den översatta textens kvalitet.
Här är det nödvändigt att skilja mellan termen strategi och procedur. En strategi är det
principprogram som en översättare väljer, till exempel att vara inriktad mot källtext alternativt måltext, fri eller bokstavlig översättning osv. En procedur är en speciell teknik eller specifik metod som en översättare använder sig av för att lösa en viss uppgift eller problem. (Munday, 2012: 86)
I min arbetsmetod har jag framförallt använt skopos teorin av Vermeer, Ingos modell för översättningsanalys samt strategi och Kollers definition av ekvivalens och ekvivalenstyper.
Skopos teorin använde jag som en inledande strategi för att definiera mitt syfte med studien och var jag ska lägga fokus vid analys. Ingos översättningsstrategi och modell hjälpte mig att analysera materialet och dra slutsatser om huruvida det råder semantisk ekvivalens enligt Kollers definition.
Skopos teorin ensam räcker inte som analysmetod då den enbart är måltextorienterad. Det hade kunnat gå lika bra att använda Christina Nords modell för textanalys, där hon lägger fokus på källtexten, men jag föredrog att välja Ingos modell istället av praktiska skäl. Som tidigare nämnts på sidan 17 så menar Nord att val av modell inte spelar någon roll så länge modellen man använder tar hänsyn till pragmatik och att samma modell används för käll- och måltext.
Fördelen med Ingos modell är att den har en balanserad syn på alla översättningsteorier, håller samma distans till alla skolor och lånar från alla teorier och modeller. En annan fördel med Ingos strategi och modell är att den inte står i konflikt med grundsynen i skopos teorin utan kompletterar denna genom att lägga mer fokus på källtexten. Ingos principprogram, som han kallar det, uppfyller krav 4 och 5 i skopos teorin; att översättningen ska vara
sammanhängande inom måltexten och jämföras med källtexten. (Ingo, 2007: 335-337) Gällande problemet med skopos teorin och texttyper, så är samtliga mina texter informativa vilket gör att det inte finns något problem rörande den aspekten. Beträffande de fyra
grundaspekterna, som Rune Ingo hänvisar till i sin modell, så är det omöjligt att inom ramen för denna studie undersöka alla fyra i detalj. Mer specifikt kommer jag att göra en semantisk analys som består av att granska denotation och konnotation. (Ingo, 2007: 88). För detta ändamål använder jag en praktiskt komparativ metod som går ut på att jämföra den svenska originaltexten med den arabiska översättningen mening för mening och ibland ord för ord.
Fördelen med denna metod är att man kan titta på semantiska särfall och utmärka skillnader mellan käll- och måltext på ett bättre sätt. De semantiska särfallen som nämns i Rune Ingos bok är semantiska tillägg, explicitgörande, semantiska utelämningar, implicitgörande,
accepterade eller oaccepterade inexaktheter, betydelsenyanser, semantisk eller annan tolkning och slutligen denotation samt konnotation. Dessa är typiska fenomen som en översättare kan använda sig av vid översättning av informativa texter där innehållet står i fokus. (Ingo, 2007:
123-126)
För att hitta motsvarande betydelse på målspråket kommer jag att använda mig av olika digitala ordböcker samt googlesökning ifall jag fastnar vid någon term eller ord. Resten av grundaspekterna dvs. grammatik, stil och pragmatik kommer jag att ta upp om de ändrar det semantiska innehållet eller stör läsaren på något sätt så att det inte ligger i samklang med målspråkets normer.
Bedömningen av översättningarna baserar sig på de situationella faktorerna som nämns i Ingos bok t.ex. språkpar, textsort, kulturell kontext, syfte, medium, modetrender,
översättarens färdigheter, källtextens kvalitet, uppdragsgivaren och dennes önskemål osv.
(Ingo, 2007: 15-20) Det är med de situationella faktorerna man kan värdera hur översättaren har gått tillväga eller om huruvida de val eller förändringar som gjorts i det semantiska innehållet är motiverade eller inte.
Jag undersöker om någon av de första två ekvivalenstyperna enligt Kollers definition dvs. på denotations- eller konnationsnivån föreligger dock med hänsyn till de situationella faktorerna som nämnts ovan. Kravet som jag i studien ställer på översättningen för att den ska kunna anses uppfylla syftet är att den ska förmedla det semantiska innehållet så exakt som möjligt samtidigt som den anpassas till de pragmatiska villkoren i kontexten med tanke på de aktuella situationella faktorerna.
Pragmatisk funktionalitet går före semantisk exakthet, enligt Ingo. (Ingo, 2007: 160) Detta betyder med andra ord att en översättning med semantisk ekvivalens mellan käll- och målspråket som inte tar hänsyn till de situationella faktorerna, t.ex de praktiska villkoren för måltextsmottagare, inte uppfyller syftet att förmedla information. Ett exempel är när man översätter ordet man till ءرملا (al-marᵓ). Ordet motsvarar kanske det svenska ordet när man pratar om obestämd person t.ex i litterära sammanhang men när det handlar om praktiska informativa texter där målgruppen är elever som går i skolan så borde översättaren välja ett ord som motsvarar kontexten. Även om ordet ءرملا (al-marᵓ) är förståeligt för en del uppfattas det inte säkert av alla arabisktalande läsare i frågan.
Några undantagsfall kan förekomma t.ex att den arabiska översättningen förmedlar informationen till den avsedda målgruppen trots att översättningen inte anpassats till målspråkets normer eller till den arabisktalande läsaren. Så är till exempel fallet när det förekommer några grammatiska fel på arabiska men innehållet ändå går att förstå av sammanhanget, andra fall är t.ex när målgruppen är arabisktalande individer som använder modern standardarabiska (fusha) som sitt standardspråk, medan översättaren använder ett uttryck som talas endast i en viss region i arabvärlden eller en viss dialekt som tillhör ett arabiskt land.
I sådana fall, under förutsättning att översättningen uppfattas av läsaren, uppfyller
översättningen syftet att förmedla informationen till mottagaren men med undantaget att det inte anpassats till de pragmatiska villkoren. I vilket fall som helst är det kontexten som avgör och man måste titta på varje fall enskilt. Anledningen till att jag inte tar upp de övriga tre ekvivalenstyperna som Koller presenterar är att man ska ta hänsyn till alla fyra
grundaspekterna enligt Ingos analysmodell vilket är omöjligt inom ramen för denna studietid.
Så t.ex så kräver en pragmatisk ekvivalens en fullständig pragmatisk undersökning i relation till struktur, stil och semantik samtidigt som man tar hänsyn till de situationella faktorerna. I mitt fall tar jag upp pragmatisk funktionalitet endast i samband med den semantiska analysen.
Med pragmatisk ekvivalens avses dessutom Nidas koncept om den dynamiska ekvivalensen som baserar sig på den ekvivalenta effekten vilken är en kontroversiell fråga som har
diskuterats förut. (se sidan 14) Jag kommer att i två separata delavsnitt under metodavsnittet i detalj ta upp de semantiska särfall som översättaren tittar på vid en semantisk analys samt de situationella faktorer som kan vara aktuella i kontexten med vilken jag bedömer
översättningen.
Semantiska särfall
Jag tar upp de semantiska särfallen som är aktuella för varje broschyr. Ibland kan jag bedöma att en översättning eller procedur har gemensamma egenskaper med en annan och då kommer dessa att kategoriseras under samma rubrik.
Semantiska tillägg: Med detta avses att ny information tillkommer i målspråket som ursprungligen inte finns i källspråket.
Explicitgörande: Här tilläggs nya ord i översättningen jämfört med källtexten men ingen ny information. I praktiken är det ett förtydligande förfaringssätt där man förklarar det som utläses ”mellan raderna” i källtexten. Här lägger jag själv till översättarens explicitgörande procedurer.
Semantiska utelämnanden: Till skillnad från det första semantiska tillägg innebär
semantiska utelämnanden att betydelsekomponenter i källtexten inte återges i måltexten. Här uppstår informationsförlust, t.ex. när det inte kan läsas mellan raderna i källspråket eller att sammanhanget är otydligt. (Ingo, 2007: 123-126)
Implicitgörande: Det är precis motsatsen till explicitgörande vilket betyder att man
utelämnar ord och uttryck i källtexten utan att ändra på innehållet i översättningen. Precis som fallet i explicitgörande, räknar jag här även implicitgörande förfaringssätt.
Accepterade inexaktheter: Detta uppstår mellan olika språk vilket beror på språkens olika sätt att lexikalisera uttryck och fraser.
Delbetydelser (semem) och betydelsenyanser: Det händer ibland att käll- och målspråk har gemensamma grundbetydelser eller vissa semem, men ändå motsvarar de inte varandra.
Sådant händer med tvetydiga ord och uttryck eller med ord och uttryck som har flera antydningar eller tolkningsmöjligheter. (Ingo, 2007: 123-126)
Denotation och konnotation: Man måste ta hänsyn till båda två vid översättning. En neutral källtext borde svara mot en neutral översättning. Vissa ord har positivt eller negativt laddade konnotationer.
Semantisk eller annan tolkning: Översättaren måste ta ställning till om huruvida ett ord ska översättas bokstavligt, rent semantiskt, eller om huruvida man ska ta hänsyn till den verkliga funktionen ett ord eller uttryck har i den aktuella situationen.
Oaccepterade inexaktheter: Med detta avses inexaktheter som beror på mindre lyckade val eller lösningar från översättarens sida. (Ingo, 2007: 123-126)
Situationella faktorer
Språkpar: En viktig faktor som påverkar översättningen är hur två språk är besläktade. En översättare som översätter mellan två nära besläktade språk som t.ex svenska och norska har mer insikt om sin förmåga och sina möjligheter att överföra källspråkets strukturella och stilistiska egenskaper till målspråket än någon som översätter mellan t.ex svenska och kinesiska vilka har varierande språkregler- samt normer.
Textsort: Ibland begränsas översättarens möjlighet av den texttyp hen arbetar med. En informativ text t.ex. prioriterar innehåll framför stil vilket skiljer sig från när man handskas med skönlitterära texttyper där fokus läggs på den estetiska komponenten. Vissa områden kräver exakt översättning medan detta inom andra områden är omöjligt. Dessutom kan det finnas typiska textsortskonventioner som har olika egenskaper mellan käll- och
målspråk.(Ingo, 2007: 15-20)
Kulturell kontext: Under de senaste åren har man börjat ta hänsyn till den kulturella kontexten vid översättningen. Det gäller framförallt de möjliga förändringar man gör i måltexten för att anpassa sig till målkulturen och textens mottagare t.ex. ålder,
levnadsstandard, världsåskådning, moralbegrepp, intresseinriktning osv.
Syfte: Syftet bestämmer var man lägger fokus vid översättning. Graden av struktur, stil, form och innehåll varierar mycket beroende på vad man har för avsikt med översättningen, t.ex att informera eller underhålla med skönlitterära texter, att göra en ny översättning eller en tolkning av ett redan översatt verk. Ofta är denna faktor kombinerad med textens sort. (Ingo, 2007: 15-20)
Medium: Översättningen ska anpassas till det medium som det förmedlas genom. Om den ska förmedlas via tolk, radio eller tv så behöver den anpassas till den aktuella situationen för att fungera.
Trender: Här tar man upp frågan om trogen eller fri översättning som skiftat under olika perioder. Enligt Ingo finns det inga logiskt grundade orsaker bakom denna modeväxling.
Oavsett vilken strategi man väljer så påverkas översättningen av den aktuella situationen och ansvaret ligger hos översättaren att anpassa sig efter det. (Ingo, 2007: 15-20)
Översättarens skicklighet, personlighet m.m.: Förutom tidsepoker utgör också översättaren själv en faktor som påverkar frågan om fri eller trogen översättning. Översättare kan vara källspråks- eller målspråksorienterade. Så till exempel vill vissa bara förmedla mellan två språk och låta källtextens författare framträda hos målspråksmottagaren. Andra översättare vill medvetet imponera på den nya mottagargruppen och vara synliga. (Ingo, 2007: 15-20) Uppdragsgivaren och dennes önskemål: Detta är en avgörande faktor. Uppdragsgivaren styr ofta måltextens volym och det är översättarens ansvar att anpassa sig enligt dennes instruktioner. Vissa har till och med ingripit för att ändra innehållet i översättningen.
Källtextens kvalitet: Det är inte alltid att källtexten är så klar och tydlig som man önskar eller förväntar sig. Snarare är det tvärtom ofta så att texterna uppvisar språkfel, stilistisk inkonsekvens och otydlighet vad gäller betydelsen av ord eller uttryck. Att förmedla samma problem till målspråket är inget val att föredra. Man kan använda sig av olika vägar för att lösa problemet beroende på den aktuella situationen. (Ingo, 2007: 15-20)