7.1 Översättningsinriktningar
Rune Ingo skiljer mellan olika teorier enligt följande indelning där han också anger namnen på de mest kända forskarna inom varje inriktning:
Språk: Lingvistisk inriktning (Catford) → Sociologi: Sociolingvistisk inriktning (Nida-Tiber)→ Skopos: Translatologi (Reiss-Vermeer)→Kultur: integrated approach (Snell-Hornby)→Konstnär: manipulation(Bassnett, Lefevre)→Översättare: think aloud (forskning)
Inriktningarna är ordnade från de normativa längst till vänster i skalan (lingvistiska), de beskrivande i mitten till de förklarande längst till höger. (Ingo, 2007: 12) Jeremy Munday, till skillnad från det som Rune Ingo beskriver i sin bok och som man ofta finner i annan
översättningslitteratur, strukturerar inte i sin bok Introducing Translation Studies. Theories and Applications. [2012] teoriernas utveckling på ett tydligt sätt. Han drar inte heller märkbara gränser och detta orsakar förvirring vid jämförelse.
Jeremy Munday skriver :
”With Andrew Chesteman, I question the simplistic linguistics-cultural studies divide that has for some time marred the discipline by creating frictions and oppositions. Chesteman (2005) instead proposes a classification of four `complementary [though overlapping]
approaches` to research into translation: (1) the textual; (2) the cognitive: (3) the sociological;
and (4) the cultural.” (Munday, 2012: 297)
1. Det textuella tillvägagångssättet undersöker översättningens produkt. Allt som har med text att göra tillhör denna grupp, framförallt jämförelser mellan käll- och
målspråket, speciellt inom lingvistik eller antropologi. Det kan också undersöka vilken typ av ekvivalens som råder, olika problem inom översättning, bedömning av
översatta texter osv.
2. Det kognitiva tillvägagångssättet undersöker översättningens process genom tillämpning av empiriska metoder så som think-aloud. Här vill man också ta reda på vilka faktorer som avgör en erfaren översättare.
3. Det sociologiska tillvägagångssättet undersöker människans roll inom
översättningen, t.ex. översättaren, genom etnografiska metoder så som intervjuer och frågeformulär.
4. Det kulturella tillvägagångssättet placerar översättningen i en bred kontext som t.ex.
en del av en litterär rörelse. Det tar upp översättningens grundläggande koncept och termer samt sätter den i relation till kritiska och kulturella teorier.
(Munday, 2012: 298)
Enligt Jeremy Munday så utgör vart och ett av de ovan nämnda tillvägagångssätten en grundläggande aspekt av översättningen. De kompletterar varandra och den här kombinationen är grundläggande för att förstå översättningens roll.
(Munday, 2012: 298)
Det textuella är av störst intresse här eftersom det framför de relevanta teorier och modeller som gäller i min uppsats vid analys av käll- och målspråk, de mest lämpliga strategierna och procedurerna för översättningen samt tar upp den praktiska delen av min studie, nämligen att granska och bedöma översatta texter. De övriga aspekterna är mer abstrakta, anser jag, och i praktiken ingår de i den första aspekten som situationella faktorer eller vid en pragmatisk analys. Därför lägger jag fokus bara på den första.
Jag följer Jeremy Mundays kategorisering. Inom den textuella aspekten kan man märka fyra inriktningar: ekvivalensbaserade, funktionella, process- och diskursinriktade tillvägagångssätt.
Eftersom det skulle bli väldigt omfattande att i denna studie undersöka samt jämföra alla fyra inriktningar och deras olika modeller så tar jag bara upp de ekvivalensbaserade och
funktionella tillvägagångssätten som jag tycker är mest relevanta för min uppsats, samtidigt som jag markerar skillnaden mellan teorierna inom varje inriktning.
Ekvivalensbaserade teorier Eugene Nida
Den här inriktningen tar upp två viktiga koncept, betydelse och ekvivalens. När Eugene Nida införde termen ekvivalens i översättningsteorin så gick disciplinen och teorin in i ett nytt skede. Hans insats gjorde att de gamla termerna som fri, bokstavlig och trogen översättning nästan upphörde. Nida skilde mellan två typer av ekvivalens. Den första typen är den formella ekvivalensen som lägger fokus på budskapet, såväl vad gäller form som innehåll. Budskapet i målspråket borde motsvara budskapet i källspråket. (Munday, 2012: 66-82)
Senare ändrades benämningen till formell korrespondens. Den andra typen är den dynamiska (funktionella) ekvivalensen, som baserar sig på den ekvivalenta effekten. Den sistnämnda termen innebär att förhållandet mellan budskapet och mottagaren på målspråket måste vara detsamma som förhållandet mellan budskapet på källspråket och den första mottagaren.
(Munday, 2012: 66-82) Båda typerna av ekvivalens och termen effekt bemöttes av stark kritik från andra forskare. De menade att det är omöjligt att en och samma text samtidigt har samma effekt i två olika kulturer. Några tyckte att konceptet ekvivalens fortfarande är relaterat till ordnivån. Det tillåter subjektiv bedömning vilket är en negativ ställning hos forskare.
Subjektiviteten hos forskare väcker frågan om huruvida Nidas teori verkligen är vetenskapligt baserad. Oavsett kritiken kan ingen förneka hans viktiga insats för att göra översättningen mottagarorienterad. (Munday, 2012: 67-82)
Peter Newmark
På samma spår var Peter Newmark. Han föreslog två koncept, kommunikativ översättning och semantisk översättning. Det första begreppet liknar Nidas (ekvivalens effekt) som skapas på målspråksläsare (med villkor). Det andra motsvarar den formella ekvivalensen dock med hänsyn tagen till kontext och metaforer. Förutom ovan nämnda kritik av begreppet ekvivalens [se ovan sidan 14] har vissa forskare varit skeptiska till dessa termer eftersom de påminner om den gamla principen, nämligen om bokstavlig översättning. (Munday, 2012: 70-72)
Werner Koller
En annan forskare är Werner Koller som presenterade fem nivåer av ekvivalens, hierarkiskt ordnade, i dubbelt förhållande mellan källspråket på ena sidan och det kommunikativa villkoret på andra sidan. Dessa nivåer är denotativ ekvivalens, konnotativ ekvivalens, text -normativ ekvivalens, pragmatisk ekvivalens och formell ekvivalens. Koller menar att det kan vara en utmaning att nå full ekvivalens men att det går att uppnå ekvivalens på en eller flera
nivåer. Det uppstår också en kritisk fråga om hur man avgör den lämpligaste ekvivalensnivån.
(Munday, 2012: 73-75)
Mitt syfte med att presentera olika definitioner av ekvivalenskonceptet är att visa på hur det råder olika uppfattningar om motsvarighet i form, betydelse och funktion. Begreppet är fortfarande efter flera decennier en central och kontroversiell fråga. Det tycks som att endast forskare relaterade till icke-lingvistiska översättningsstudier är kritiska till begreppet. Enligt Munday så sammanfattar Bassnett det största problemet med konceptet:
”Translation involves far more than replacement of lexical and grammatical items between languages… Once the translator moves away from close linguistic equivalence, the problems of determining the exact nature of the level of equivalence aimed for begin to emerge.”
(Munday, 2012: 76)
Munday hänvisar också till Mona Bakers perspektiv. Hon menar att ekvivalensen är på olika nivåer som ord, satser, grammatik, text etc., men bara på villkoret att man tar hänsyn till olika lingvistiska och kulturella faktorer. Av den här orsaken är ekvivalensen en relativ fråga.
(Munday, 2012: 76)
Funktionella teorier Katharina Reiss
Inom denna forskningsinriktning betonar man vikten av textfunktion och textart. Katharina Reiss bygger sin översättningsteori på Karl Buhlers kategorisering av språkets tre
grundfunktioner som är informativ, expressiv och imperativ. Reiss gör en indelning i olika texttyper enligt den funktion de fyller:
1. Informativ text: fokuserar på sakinnehåll och överför information vid kommunikation.
2. Expressiv text: fokuserar på talaren, stilen och formen.
3. Imperativ text: fokuserar på den tilltalade och hur man övertygar mottagaren.
4. Audio medial text: allt som har med massmedia att göra.
( Rune, 2007: 216-219)
Trots att Katharina Reiss teori bygger på funktionell ekvivalens, så placerar Jeremy Munday den inom de funktionella teorierna. För varje texttyp föreslår hon en översättningsmetod samtidigt som hon presenterar en analysmodell för bedömning av översatta texter. Denna modell kommer jag att diskutera under modellavsnittet. Hennes insats driver
översättningsforskningen framåt då hon omvandlar den sedvanliga grundsynen på översättning som lingvistiska nivåer, ordbyte och ekvivalenseffekt till en fråga om
kommunikativ funktion. Hennes förslag om kategorisering av texttyper enligt funktionen har dock fått kritik. Varför är det tre typer av språk funktioner? Kan man endast särskilja olika texttyper och genrer baserat på den tänkta funktionen?
(Munday, 2012: 114-117) Hans J. Vermeer
Den andra teorin som jag vill ta upp är skopos teorin som framfördes av Hans J.Vermeer 1970. Han menar att översättningens grundsten är dess syfte (skoposet). Teorin ser på översättning som en kommunikativ handling och måltexten måste uppfylla sitt syfte, för att översättningen ska vara funktionellt adekvat. Enligt Munday är det nödvändigt för en
översättare att veta varför måltexten ska översättas och vilken funktion en måltext har. Skopos teorin har några grundläggande regler som står i hierarkisk ordning där den första regeln är den dominerande:
1.
Måltexten bestäms av skoposet.2.
Måltexten framlägger information i ett målspråk och i en målkultur som motsvarar informationen i ett källspråk och i en källkultur.3.
Översättningens funktion i målkulturen behöver inte vara den samma som källtextens funktion i källkulturen.4.
Internt måste måltexten vara sammanhängande.5.
Måltexten måste vara sammanhängande med källtexten.(Munday, 2012: 122-124)
En kritik som riktats mot skopos teorin är att den inte passar till alla texttyper, som Vermeer syftade till utan endast till icke litterära texter. Teorin lägger inte heller fokus på källspråkets lingvistiska natur vilket gör att översättningen blir osammanhängande på semantisk eller stilistisk nivå. Forskaren Christina Nord behandlar detta problem genom en egen modell för textanalys, där hon även undersöker källtexten. Nord håller inte fast vid sin egen modell, utan det viktiga är att den omfattar en pragmatisk analys för den kommunikativa situationen, inbegripet att samma modell används för käll- och måltext. (Munday 123-126)
7.2 Modeller för översättningskritik
Det finns flera modeller för översättningskritik som framhåller olika aspekter som de utgår ifrån. Att nämna alla ligger utanför ramen för denna studie. Av denna anledning nämner jag bara tre modeller som jag anser är mest relevanta. och vilka Dessa representeras av följande tre forskare: Carol Maier, Katharina Reiss och Rune Ingo.
Carol Maiers modell
Maier sätter upp kriterier som baserar sig på en studie relaterad till många forskare som Werner Koller, Christiane Nord, Juliane House etc. Hennes fyra bedömningskriterier är logik (semantik och form), syfte (avsikt och effekt), kontext och språkets norm. Med den andra termen menar hon textens syfte där författaren har för avsikt att skapa en viss effekt på mottagaren. (Maier, 2000: 174-180) Trots att Maiers modell har mycket gemensamt med Ingos modell så anser jag den inte vara lämplig för mig i min studie på grund av den andra faktorn. Enligt Carol Maiers definition så duger syftet om bedömaren tycker att
översättningen lyckades uppfylla författarens avsikt på källspråket och att måltexten lämnar samma intryck (reaktion) på honom som källtexten gör. (Maier, 2000: 176f)
Översättarens avsikt hör till situationella faktorer. Vid en informativ text från en myndighet borde översättaren ha samma avsikt som författaren. Angående effekten så räknar Maier med att översättningen har samma funktion som källtexten. Det kan vara så i min studie men jag föredrar att undvika hennes term eftersom det är en subjektiv fråga. Det låter som att hon väljer Eugene Nidas koncept. Syftet med materialet i min studie är informativt och jag kommer att med hjälp av ett antal kriterier undersöka och se om detta uppfylls eller ej.
Katharina Reiss modell
Den tyska forskaren Reiss presenterade en av de första systematiska modellerna för översättningsprocess och -kritik som baserar sig på ekvivalensprincipen. Till skillnad från andra ekvivalensteorier så söker hon en motsvarighet på textnivå. Hennes påstående att en översättning kan ha en annan funktion än källtexten innebar ett nytt sätt att se på
översättningsteori. Den skilde sig från tidigare teorier vilka kräver ekvivalens effekt mellan källtextens och måltextens funktion. (Munday, 2012: 111-115)
Enligt Reiss bedöms en översättning vara bra om den uppnår den optimala ekvivalensen gällande den lingvistiska och situationella kontexten, den lingvistiska och stilistiska nivån samt författarens syfte. Måltexten ska ha samma värde som källtexten. (Maier, 2000: 151) Denna modell hade stort inflytande i vissa länder eftersom den framhäver översättarens aktiva roll i översättningsprocessen, samtidigt som den presenterar en omfattande och systematisk modell för analys av såväl översättning som bedömning. Katharina Reiss framför
intralingvistiska och extralingvistiska parametrar med vilka man kan bedöma översättningens kvalitet. Modellen har fått mycket kritik:
• Den saknar en tydlig definition av termerna optimal ekvivalens eller samma värde vid bedömning mellan käll- och måltext.
• Några exempel från Reiss arbete visar på att den optimala ekvivalensen uppnås
åtminstone på lexikal nivå med hjälp av tvåspråkiga lexikon. Om det är så Reiss menar så uppstår det problem när det kommer till neologism.
• Reiss modell som hon själv anser, enligt Maier, är olämplig för översättningar som har en annan funktion än den som originaltexten har eller som är adresserad till andra mottagare i målkulturen.
( Maier, 2000: 151-153)
Både undersökningsmodell och bedömningsparametrar har stora likheter med Ingos modell.
Den tredje punkten har jag inget problem med, men jag är tveksam vad gäller de första två.
Av denna anledning använder jag inte denna modell. En viktig sak som Katharina Reiss lyfter fram är dock att slå ihop översättnings- och bedömningsprocessen i samma strategi. Hon menar att bedömaren tar översättarens roll och försöker utreda de komplicerade lingvistiska och situationella faktorer som påverkar översättningen. (Maier, 2000: 152) På detta sätt kan man bättre bedöma måltexten och minimera subjektivitetens roll.
Rune Ingos modell
Rune Ingos modell grundar sig påَöversättningens fyra grundaspekter och de situationella faktorerna i översättningsprocessen. De fyra aspekterna är grammatisk struktur, språklig varietet (stil), semantik, och pragmatik. Teoretiskt bygger hans modell i stort sett på de saussureanska kända termerna la langue och la parole. Ingo menar att struktur och varietet utgör den språkliga formen medan semantik och pragmatik representerar språkets
innehållssida. Grundprincipen är att alla aspekter blir aktuella vid översättning.
(Ingo, 2007: 20-23)
Ingo tycker att alla fyra aspekter ska fungera i sin ordning dvs. att ”översättningen skall ha en grammatisk struktur i överenskommelse med målspråkets normer och en stilnivå i samklang med målspråkets uttrycksmöjligheter och den uppgjorda strategin, den skall förmedla rätt semantisk information och den skall fungera pragmatiskt i den situation den har skapats för då fyller översättningen sin uppgift.” (Ingo, 2007: 24) Det är alltså en fråga om krav på
korrekthet inom varje aspekt i samklang med andra aspekter enligt den ordning han sätter upp.
Då han poängterar den ideala exaktheten en översättare strävar mot inom varje aspekt så handlar det i själva verket om kriterier som utgör basen för översättningsbedömning. De praktiska kriterier som Rune Ingo hänvisar till är följande:
• Strukturen ska vara korrekt och klar enligt målspråkets normer.
• Ett noggrant val och ett konsekvent förverkligande av stil.
• Semantiskt korrekt och tydligt.
• Fungerande och praktisk text. (Ingo, 2007: 338-339)
Ingo nämner en viktig praxis som en lämplig bas för en översättare att grunda sig på:
”Så exakt som möjligt och så fritt som de situationella faktorerna kräver beträffande pragmatik, språkstruktur, språkvarietet och semantik.” (Ingo, 2007: 29)
7.3 Semantisk undersökning och bedömning
Vid en semantisk analys av ordens betydelse brukar man skilja mellan två grundelement, denotation och konnotation eller m.a.o grundbetydelse och associationsinnehåll (Ingo, 2007:
88). Innan jag sätter igång med själva analysen anser jag det viktigt att diskutera allmänna och särskilda lexikala frågor i tre separata delavsnitt vilka utgör kärnan i det första avsnittet denotation. I det andra avsnittet förklarar jag mer om konnotations konceptet.
Denotation
Allmänna lexikala problem
Av olika skäl är förhållandet inte alltid idealiskt ett till ett mellan ett ord i ett källspråk och motsvarande ords betydelse i målspråket. Ibland har samma ord flera betydelser vilket kallas polysemi, ibland tävlar flera ord om samma betydelse dvs. homonymi. Det är alltid lätt att skilja mellan dessa två grupper men det viktigaste vid denotationsanalysen är att man har klart för sig vilken av ett ords flera betydelser som är aktuellt vid en aktuell kontext, dvs. vilket semem av lexemet det är fråga om. Ett lexem är vokabulärens grundenhet där både formella och semantiska element ingår (gäller även för sammansatta ord). Med semem menar man ett lexems delbetydelse som särskiljer just detta semem från lexemets övriga tolkningar.
(Ingo, 2007: 91-95) (Hassan, 2014: 25f)
Enligt Ingo tar Nida upp fyra typer av förhållanden mellan semantiskt närbesläktade ord.
Dessa är inklusion, överlappning, angränsande betydelse och komplementär betydelse.
Inklusion innebär att betydelsefältet för ett ord (hyponymer) inkluderas i betydelsen av ett annat ord (hyperonym) som står högre upp i hierarkin. T.ex. relationen mellan vatten och dryck eller dryck och vätska som har högre rankning än de andra när det gäller
betydelsefältet. Med överlappning menas att två ord används som varandras synonymer.
Betydelsen är ändå inte densamma och har en del särskiljande egenskaper som t.ex.
överlappning av betydelsen av verben tro och föreställa sig.
(Ingo, 2007: 91f) (Hassan, 2014: 26-29)
Inklusion och överlappning utgör en utmaning vid översättning. Därför krävs det noggrannhet av översättaren att finna motsvarande ord på målspråket som har samma hierarkiska nivå som originalet eller att hitta motsvarande betydelse från flera möjliga.
De sista två är inte lika intressanta hos några av de författare som jag har sett. Kanske beror det på att de inte förekommer så ofta eller att de är tydliga och att översättare inte har några svårigheter att hantera dem. (Ingo, 2007: 91-94) Med angränsande betydelse menar man t.ex.
att två ord har något gemensamt i samma betydelse fält men med mer distinktiva egenskaper än två överlappade. Det sistnämnda betyder att vissa ords betydelser komplementerar
varandra på något sätt med flera särskiljande drag än angränsande ordsbetydelser. Ofta talar man här om motsatta betydelser. (Ingo, 2007: 93f)
Ofta löser man lexikala problem av ovanstående typ genom att noggrant använda olika typer av lexikon och uppslagsverk t.ex tvåspråkliga ordböcker osv. Om översättaren fortfarande är osäker på betydelsen kan hen använda sig av komponentanalys metoden. Den går ut på att man ritar upp en semantisk matris där man samlar ett lexems alla betydelsekomponenter och särskiljer dem för att hitta närmaste betydelse av ett ord i källtexten. Denna metod eller procedur kan vara en bra utväg för översättaren om hen inte kan komma fram till någon passande översättning. (Ingo, 2007: 90) (Hassan, 2014: 24f)
Mellan svenska och arabiska
Svenska och engelska tillhör indoeuropeiska språkfamiljer och har mycket gemensamma egenskaper till skillnad från arabiska som räknas till de afroasiatiska språkfamljerna. Därför förväntar man sig många skillnader i så väl kulturella och sociala förhållanden som olika sätt att lexikalisera ord och begrepp. Detta gäller särskilt när man flyttar sig från den konkreta nivån till att en klassificering inte utgår från en iakttagelse utan beror på subjektiva föreställningar som ett visst folk har om olika fenomen och deras egenskaper.
(Hassan, 2014: 33) (Källström, 2012: 30) (Ingo, 2007: 89)
En viktig ordbildningprincip som möjligtvis finns i alla språk är avledning. Med avledning menar man morfologiska processer som affix och vokalväxling som förekommer i begränsade omfattningar i olika språk. En annan speciellt känntecknande ordbildningsprocess för det svenska språket är sammansättning. Det är mycket vanligt förekommande i svenskan att ett sammansatt ord kan bildas av samma eller olika ordklassser t.ex. endast av substantiv eller som en kombination av verb och adjektiv osv. I princip kan man slå ihop hur många ord som helst. Sammansättning förekommer också i engelskan men i begränsad omfattning medan det i arabiskan inte förekommer alls. Istället är vokalväxlingen mycket vanlig i arabiska vilket inte är fallet i svenskan. (Källström, 2012: 173-176)
Sammansatta ord översätts till arabiskans vanliga ordbildning dvs. med vokalväxling, affix eller arabiskans genitivattribut dvs. tilläggskonstruktion som ofta motsvarar engelskans of-konstruktion. Semantiskt består ett svenskt sammansatt ord av minst två ord med olika betydelser. Det nya bildade ordet bär betydelsen av dess komponenter eller betyder något annat. I likhet med problemet med engelska termer och arabiska ordböcker kan nya
sammansatta ord bildas hur lätt som helst och arabiska ordböcker hinner inte alltid följa denna utveckling på grund av olika orsaker. Som tur är kan man ibland gissa rätt betydelse om man känner till innebörden av orden som ingår. I fall det sammansatta ordet har en ny betydelse behöver översättaren använda ordböcker eller söka sig andra vägar. (Källström, 2012:
sammansatta ord bildas hur lätt som helst och arabiska ordböcker hinner inte alltid följa denna utveckling på grund av olika orsaker. Som tur är kan man ibland gissa rätt betydelse om man känner till innebörden av orden som ingår. I fall det sammansatta ordet har en ny betydelse behöver översättaren använda ordböcker eller söka sig andra vägar. (Källström, 2012: