Bestämmelserna i miljöbalken syftar till att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Genom miljöbalken får miljöpolitiska målsätt- ningar ett praktiskt och juridiskt genomslag. Miljöbalken syftar också till att säkerställa enskildas rättssäkerhet och berättigade förväntningar, vilket kan kräva särskilda hänsyn vid riskvärderingen.
Krav på efterbehandling ställs i allmänhet med utgångspunkt i 2 kap. 8 § miljöbalken. Enligt den bestämmelsen ansvarar den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd, som har medfört skada eller olägenhet för miljön, för att skadan eller olägenheten av- hjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt 10 kap. miljöbalken. Ansvaret gäller till dess att skadan eller olägenheten upphört. För miljö- farlig verksamhet gäller ansvaret om den faktiska driften har pågått efter den 30 juni 1969 och det fortfarande föreligger ett behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten.
Den 1 augusti 2007 genomfördes förändringar i miljöbalkens 10 kap. Dessa innebar bland annat att terminologin förändrades och att begrep- pet allvarlig miljöskada infördes. Allvarliga miljöskador är skador som medför en betydande risk för människors hälsa eller miljön. Reglerna om allvarliga miljöskador gäller för skador som orsakats av utsläpp el- ler liknande som inträffat efter den 1 augusti 2007. Övriga förorenade områden benämns föroreningsskador. Utredning, efterbehandling och andra åtgärder för att avhjälpa föroreningsskador och allvarliga miljö- skador kallas med en gemensam term för avhjälpande. På grund av över- gångsbestämmelserna till 10 kap. miljöbalken är det dock huvudsakligen kapitlets äldre lydelse som kommer att tillämpas i praktiken under en lång tid framöver. I enlighet med detta utgår även denna vägledning från kapitlets lydelse före den 1 augusti 2007, om inte annat framgår av sam- manhanget.
10 kap. miljöbalken är tillämpligt på mark- och vattenområden (in- kluderar grundvatten) samt byggnader och anläggningar som är så föro- renade att det kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön (10 kap. 1 § miljöbalken). Ansvaret för efterbehandling av förorenade områden vilar i första hand på verksamhetsutövaren, det vill säga den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till föroreningen (10 kap. 2 § miljöbalken). Om det inte finns någon ansvarig verksamhetsutövare eller om verksamhets- utövaren inte kan utföra eller bekosta efterbehandling, kan den fastig- hetsägare som har förvärvat fastigheten efter den 31 december 1998 och som vid förvärvet kände till föroreningen eller då borde ha upptäckt den få ett ansvar. Detta ansvar är underordnat verksamhetsutövarens ansvar (10 kap. 3 § miljöbalken). Det kan finnas flera skäl till varför ansvarig verksamhetsutövare saknas, exempelvis om den ansvarige utövaren är
120 att välja EftErbEhandlingåtgärd
konkursmässig, har upphört att existera eller inte har bedrivit någon verksamhet i det förorenade området efter den 30 juni 1969.
Om det har konstaterats att det finns en efterbehandlingsansvarig ska den ansvarige i skälig omfattning utföra eller bekosta de efterbehand- lingsåtgärder som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. Frågan om en åtgärd ska anses vara miljömässigt motiverad bedöms utifrån föroreningarnas typ och farlighet, föroreningsnivå, förutsättningarna för spridning, omgivningens känslighet och liknande. Utgångspunkten bör vara att området efter utförda åtgärder inte ska utgöra någon oaccepta- bel risk för människor eller miljö (inklusive omgivningen) vid den pågå- ende eller planerade markanvändningen. Den som vidtar någon form av exploateringsåtgärd (schaktning, byggnation eller bara ändring av mar- kens användning) i ett förorenat område ansvarar enligt miljöbalkens hänsynsregler för att vidta nödvändiga skyddsåtgärder. Utgångspunkten för bedömningen är i dessa fall den planerade markanvändningens krav. De miljömässiga faktorerna ska vägas mot kostnaden för åtgärderna. Det är den efterbehandlingsansvarige som ska ta fram det underlag som behövs för bedömningen, enligt 2 kap. 1 § miljöbalken. Därefter bedöms omfattningen av ansvaret bland annat utifrån hur lång tid som förflutit sedan den förorenande verksamheten ägde rum, den ansvariges dåvaran- de skyldighet att förebygga framtida skador och övriga omständigheter. Denna bedömning kan, allt efter omständigheterna i varje enskilt fall, leda till fullt, jämkat eller inget ansvar.
Tillsynsmyndigheten kan förelägga den som bedriver verksamhet som kan befaras medföra olägenheter för människors hälsa eller miljön, el- ler den som är skyldig att avhjälpa olägenhet från sådan verksamhet, att utföra vissa undersökningar (26 kap. 22 § miljöbalken). En verksamhets- utövare som har ett efterbehandlingsansvar enligt 10 kap. miljöbalken är dessutom ansvarig för kostnader för att utreda den aktuella förorenings- situationen i skälig omfattning (10 kap. 4 § miljöbalken och 10 kap. 8 § första stycket). Av Miljööverdomstolens praxis framgår att det är tillräckligt att konstatera att en verksamhetsutövare ingår i kretsen av ansvariga för att krav ska kunna ställas på utredning av föroreningens utbredning och omfattning. En fastighetsägares ansvar för utrednings- kostnader enligt 10 kap. miljöbalken är något mer omfattande än hans efterbehandlingsansvar. Med hänsyn till den nytta han kan antas få av utredningen, hans personliga ekonomiska förhållanden och omständig- heterna i övrigt kan ägaren, trots frihet från efterbehandlingsansvaret enligt 10 kap. 2 och 3 §§ miljöbalken, förpliktas att i skälig utsträckning svara för utredningskostnader som rör fastigheten (10 kap. 8 § andra stycket miljöbalken).
bilaga 2 • miljörättsliga förutsättningar 121