Nationellt reglerade skadegörare för skydd a

Förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen

bestämmer ska få meddela föreskrifter om förbud, begränsningar eller åtgärder för att begränsa förekomsten av andra växtskade- görare än karantänskadegörare som kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom an- grepp på träd avsedda för virkesproduktion.

Sådana föreskrifter ska få avse den som äger trädbevuxen mark, bedriver skogsbruk eller odlar växter, den som lagrar växter, växtprodukter eller andra föremål eller den som bedriver handel med växter, växtprodukter eller andra föremål.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska även i det enskilda fallet få besluta om sådana förbud, begränsningar eller åtgärder.

Föreskrifterna eller besluten ska inte få förbjuda eller begränsa införsel till Sverige från ett tredjeland eller annan medlemsstat i Europeiska unionen. De ska inte heller få avse arter som är förtecknade som invasiva främmande arter av unionsbetydelse enligt förordning (EU) nr 1143/2014.

Skäl för förslaget

Åtgärder i skog till skydd för virkesproduktionen

I avsnitt 7.2 görs bedömningen att den nya växtskyddslagen bör ge utrymme för att kunna ställa krav på åtgärder för att begränsa förekomsten av växtskadegörare som inte är karantänskadegörare, om dessa växtskadegörare kan medföra oacceptabla ekonomiska, miljömässiga eller sociala konsekvenser genom angrepp på träd avsedda för virkesproduktion. Det bör därför i den nya lagen finnas ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter. Genom att använda formuleringen ”träd avsedda för virkesproduktion” i bemyndigandet finns möjlighet att meddela föreskrifter till skydd för all produktion och tillvaratagande av virke oavsett vad virket ska användas till. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör även i det enskilda fallet kunna besluta om sådana åtgärder.

En förutsättning för att nationella bestämmelser ska kunna meddelas är som beskrivs i avsnitt 7.2 att det är fråga om åtgärder som är av sådan karaktär att de inte står i konflikt med eller äventyrar växtskyddsförordningens målsättning om att säkerställa ett harmo- niserat tillvägagångssätt för skyddsåtgärder mot växtskadegörare. Vidare framhålls i avsnittet att en nationell reglering om växt- skadegörare endast bör ställa krav på åtgärder som bedöms vara samhällsekonomiskt effektiva och kan motiveras av ett allmänt intresse att skydda virkesproducerande träd och träprodukter. De åtgärder som krävs ska vara proportionerliga och effektiva i relation till målsättningen att begränsa förekomsten av skadegöraren och därmed de skador den orsakar.

För att säkerställa samhällsekonomiskt effektiva åtgärder är det lämpligt att såväl föreskrifter som beslut i det enskilda fallet föregås av en riskvärdering där en avvägning görs mellan nyttan av minskad förekomst av växtskadegöraren, vilka genomförbara och effektiva åtgärder som finns, eventuella negativa konsekvenser av åtgärderna och kostnaderna för åtgärderna. Enligt 5 § förvaltningslagen får en myndighet ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långt- gående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda

uppstå för den som åtgärden riktas mot. Eftersom utrotning av de aktuella skogsskadegörarna inte är möjlig bör syftet med åtgärderna i stället vara att minska förekomsten av dem för att därigenom minska skador i virkesproduktionen. Det är därför inte rimligt att ställa krav på lika ingripande åtgärder som då syftet är utrotning av en karantänskadegörare. Till skillnad från vad som gäller för karantänskadegörare är syftet alltså inte att förhindra introduktion, etablering och spridning. Åtgärder bör i stället vidtas för att begränsa förekomst och spridning av skadegörarna. Att det inte föreslås någon möjlighet till ersättning till aktörer som drabbas av ekono- miska förluster på grund av åtgärder som vidtas med anledning av dessa nationellt reglerade växtskadegörare (avsnitt 7.12) har bety- delse vid proportionalitetsbedömningen av hur långtgående krav på åtgärder som kan riktas mot enskilda. Med hänsyn härtill kan det inte bli fråga om några mera ingripande krav på åtgärder.

Lämpligheten i en nationell reglering bör kontinuerligt utvär- deras. Om kostnaden för åtgärderna i en framtid inte överstiger nyttan av dem, kan det mest lämpliga vara en avreglering.

I avsnitt 7.2 görs bedömningen att det inte är möjligt att nationellt begränsa införsel från tredjeländer eller andra medlems- stater av växter m.m. till skydd mot växtskadegörare som varken är karantänskadegörare eller reglerade EU-icke-karantänskadegörare (se underavsnittet ”Bör den nya lagen endast omfatta växtskade- görare som är karantänskadegörare och reglerade EU-icke-karantän- skadegörare?”). Eftersom växtskadegörarna redan förekommer i Sverige skulle det dessutom vara oproportionerligt. Det bör tydlig- göras i lagtexten att det inte är möjligt att begränsa sådan införsel från ett tredjeland eller en annan medlemsstat.

Det föreslagna bemyndigandet inkluderar möjligheten att med- dela sådana föreskrifter om insektshärjning som i dag kan meddelas med stöd av bemyndigandet i 29 § skogsvårdslagen. I avsnitt 8.1 föreslås som en följd av detta nya bemyndigande att 29 § skogs- vårdslagen ska upphävas och att en upplysning tas in i skogs- vårdslagen om att bestämmelser om växtskadegörare finns i den nya växtskyddslagen och i de EU-bestämmelser som den nya växt- skyddslagen kompletterar. Eftersom de åtgärder som i dag krävs för vissa insekter och som kan komma att krävas för att minska förekomsten av andra växtskadegörare som kan skada virkespro- ducerande träd i många fall är att betrakta som skogsskötselåtgärder

bör sådana bestämmelser på föreskriftsnivå hållas samman med andra bestämmelser om skogsskötsel. Att bemyndigandet rörande de nationellt reglerade skadegörarna finns i den nya växtskyddslagen förhindrar inte att Skogsstyrelsen även fortsättningsvis meddelar föreskrifter om nationellt reglerade växtskadegörare i vart fall om de avser åtgärder som ska vidtas i skogsmiljö.

Åtgärder i andra växtmiljöer än skog

Som beskrivits i avsnitt 7.2 kan en växtskadegörare som kan angripa träd avsedda för virkesproduktion också förekomma i andra växtmiljöer, t.ex. parker och trädgårdar. De kan i vissa fall också ha andra värdväxter än träd. För att kunna skydda träd avsedda för virkesproduktion från angrepp av sådana skadegörare bör före- skrifter eller beslut i det enskilda fallet kunna meddelas om förbud, begränsningar eller åtgärder i andra växtmiljöer än skog och i fråga om andra växter än träd och andra växtprodukter än sådana som har sitt ursprung i träd. Det bör därför vara möjligt att meddela föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet som riktar sig till andra än skogsägare och aktörer som är verksamma i skogsproduktion, t.ex. den som är ansvarig för en park eller en trädgård. Bemyn- digandet bör utformas så att föreskrifterna eller besluten ska kunna avse den som äger trädbevuxen mark, bedriver skogsbruk eller odlar växter, den som lagrar växter, växtprodukter och andra föremål eller bedriver handel med växter, växtprodukter eller andra föremål. Uttrycken växtprodukter och andra föremål omfattar virke. I bedömningen av om åtgärder ska krävas i andra växtmiljöer än skog och vilka åtgärder som i så fall ska krävas, bör beaktas om den som måste följa förbudet eller begränsningarna eller vidta åtgärderna har nytta av att begränsa förekomsten av den aktuella skadegöraren.

Jordbruksverket bör vara den myndighet som ges rätt att meddela föreskrifter som gäller andra växtmiljöer än skog för att skydda träd avsedda för virkesproduktion mot nationellt reglerade växtskade- görare. Jordbruksverket bedöms i normalfallet också komma att ha föreskriftsrätten när det gäller de växtskadegörare som regleras på EU-nivå och utöva offentlig kontroll enligt EU:s växtskyddsförord- ning när det gäller dessa företag och andra aktörer. Skogsstyrelsen bör dock bibehålla den föreskriftsrätt de har i dag för att förebygga

uppkomsten av yngelhärdar vid lagring av virke i närheten av skog, eftersom sådan lagring i regel inleds på skogsmark men efterhand som virket förflyttas i logistikkedjan successivt sker i andra miljöer innan spridningsrisken upphör.

Invasiva främmande arter

I förordning (EU) nr 1143/2014 finns bestämmelser om invasiva främmande arter av unions- och medlemsstatsbetydelse (se avsnitt 3.5). EU-förordningen kompletteras av föreskrifter med- delade med stöd av 8 kap. miljöbalken. Om skadegöraren regleras som en invasiv främmande art av unionsbetydelse finns det inte skäl att även meddela föreskrifter eller beslut i det enskilda fallet enligt det föreslagna bemyndigandet som avser nationellt reglerade skade- görare för skydd av skog. Föreskrifter och beslut i det enskilda fallet bör därför inte kunna meddelas med stöd av bemyndigandet när det gäller skadegörare som är förtecknade som invasiva främmande arter av unionsbetydelse.