Norra Egentliga Östersjön
Klorofyllhalten i ytvattnet har ökat de senaste 15 åren vid kuststationen Askö (B1). Däremot har biovolymen av växtplankton inte ökat. 2014 var klorofyllvärdet högre än tidigare uppmätt och visade på otill- fredsställande status. Då statusklassning- en bygger på ett treårsmedelvärde blev statusen emellertid oförändrad måttlig för området. De kvävefixerande cyanobakte- rierna, främst dominerad av arten Aphani- zomenon sp., visar inte längre en uppåtgå- ende trend för de senaste 15 åren. Däremot ökar de om man ser på hela perioden från 1990 fram till 2014.
Vid utsjöstationen Landsortsdjupet (BY31) har biovolymen av växtplankton ökat de senaste 15 åren, men inte kloro- fyll. Statusen förblir fortfarande måttlig. De kvävefixerande cyanobakterierna visar varken på någon ökning eller minskning.
Södra och centrala Egentliga Östersjön
Inga signifikanta trender finns för växt- planktons biovolym eller klorofyll i södra eller centrala Egentliga Östersjöns utsjö. Kuststationen i Kalmarsund (REFM1V1) har för kort tidserie för trendanalys då provtagning började först 2007. Vid Gotlandsdjupet är statusen precis som i norra Egentliga Östersjön måttlig för såväl klorofyll såsom biovolym. Klorofyll och biovolymsvärden är emellertid högre än de vid Landsortsdjupet. För de övriga stationerna, Kalmarsund, Bornholmsdju- pet och Arkona, ger klorofyllvärdena lägre statusklassning än biovolym. Sammanväg- da statusen vid REFM1V1 i Kalmarsund är måttlig medan den är god vid Bornholms- djupet (BY5) och Arkona (BY2). Det finns ingen trend för vare sig ökande eller mins- kande biovolym av kvävefixerande cyano- bakterier vid någon av stationerna.
1990 2000 2010 0 0,2 0,4 0,6 0,8 2000 2010 2000 2010 2000 2010 2 4 6 0,4 0,8 1,2 1,6 2,0 klorofyll (μg/l) biovol. cyanobakt. (mm 3/l) biovol. växtpl. (mm 3/l)
SÖDRA OCH CENTRALA EGENTLIGA ÖSTERSJÖN BY2,Arkona, utsjö BY5, Bornholmsdjupet
utsjö
BY15, Gotlandsdjupet utsjö
REFM1V1, Kalmarsund kust
BY3, Landsort, utsjö
NORRA EGENTLIGA ÖSTERSJÖN
2 4 6 B1, Askö, kust 1990 2000 2010 0 0,2 0,4 0,6 0,8 1990 2000 2010 0,4 0,8 1,2 1,6 2,0 klorofyll (μg/l) biovol. cyanobakt. (mm 3/l) biovol. växtpl. (mm 3/l)
n Bedömning av ekologisk status för växtplankton baseras på en sammanvägning av parametrarna biovolym och klorofyll. Figurerna visar årliga medelvärden för juni-augusti (punkter) samt löpande treårsmedelvärden (heldragna linjer) för slangprov 0-10 m för biovolym och 0 m för klorofyll. Station B1 och BY31, som provtas 0–20 m för biovolym, har räknats om till 0–10 m utifrån sambandet mellan klorofyll 0–10 m och 0–20 m, som ger en omvandlingsfaktor på 1,3 för de aktuella stationerna och sommarperioden (baserat på data från 1990–2014). Streckad linje visar signifikanta ökningar (testad med Mann-Kendall) för klorofyll respektive biovolym för senaste 15 åren (2000–2014 för station B1 och BY31). Kustområdenas klassgränser antyds för ekologisk status även för utsjöstationer för att ge en fingervisning om miljöstatus. Biomassa för kvävefixerande cyanobakterier visas för alla stationer. Samtliga stationer provtas inom nationella programmet.
Cyanobakterien Aphanizomenon sp. bildar buntar av filament som syns
som gröna stickor i vattnet.
miljö
Ö V E R V A K N I N G
2014
Västerhavet
I början av sommarperioden, i Skagerrak, bidrog förhöjda biovolymsvärden av kisel- alger och jämförelsevis höga klorofyllhalter till att ekologisk status för två kuststationer (Åstol och Kosterfjorden) sänktes från hög till god jämfört med föregående treårs- period. Släggö bedömdes till hög ekolo- gisk status. Utsjöstationen Å17 bedömdes enligt närmsta kusttyp till hög ekologisk status men det var tydligt att beräkningen inte är tillämpningsbar för utsjön. Trender för biovolymer och klorofyll var signifikant minskande i utsjön. Sommaren präglades av få arter i relativt låga cellantal vid statio- nen. I kustområdet var trenden minskande vid stationerna Släggö och Åstol för kloro- fyll, vad gäller biovolym så observerades ingen trend. För den tredje kuststationen var tidsserierna för korta för trendanalyser.
Både kust- och utsjöstationer i Kattegatt bedömdes till hög ekologisk status.
Trenden för klorofyll var signifikant minskande vid utsjöstationen Anholt E samt vid kuststationen Nidingen (N7). Vid en Kattegattstation (N14 Falkenberg) var det provtagningsuppehåll 2002–2006, varför tidsserierna både innan och efter uppehållet var för korta för trendanaly- ser. De två övriga kuststationerna hade för korta tidsserier för trendanalys av biovoly- mer.
Vid stationer längs hela västkusten från Laholmsbukten till Kosterfjorden, obser- verades höga cellantal av det potentiellt giftiga dinoflagellatsläktet Alexandrium spp. i april månad. Samtidigt uppmät- tes också PST, Paralytic Shellfish Toxin, i blåmusslor vid odlingar vid Bohuskusten. DST, Diarrhetic Shellfish Toxin, i blåmussla översteg gränsvärdena i maj och november samtidigt med att det var förhöjda cellantal av de potentiellt giftiga arterna Dinophysis acuminata och D. acuta.
0 2 4 6 0 2 4 6 1990 2000 2010 2000 2010 2000 2010 2000 2010 KATTEGATT klorofyll (μg/l) biovol. växtpl. (mm 3/l)
Anholt E, utsjö N14 Falkenberg kust N7 Nidingen kust L9 Laholmsbukten kust 1990 2000 2010 0 2 4 6 1990 2000 2010 1990 2000 2010 1990 2000 2010 0 2 4 6 SKAGERRAK klorofyll (μg/l) biovol. växtpl. (mm 3/l) Kosterfjorden, kust Åstol, kust Å17, utsjö Släggö, kust
i Bedömning av ekologisk status för växtplankton baseras på en sammanvägning av parametrarna biovolym och klorofyll, som här redovisas separat. Figurerna visar årliga medelvärden för juni-augusti (punkter) samt löpande treårsmedelvärden (heldrag- na linjer) från slangprov 0-10 m för stationer i Katte- gatt och Skagerrak. Streckad linje visar signifikanta minskningar för klorofyll respektive biovolym för senaste 15 åren (2000-2014) (testad med Mann- Kendall). Kustområdenas klassgränser antyds för ekologisk status även för utsjöstationer för att ge en fingervisning om miljöstatus. Anholt, N14, Å17 och Släggö är alla nationella stationer, L9 och N7 är regio- nala stationer från Hallands läns kustvattenskontroll och Åstol och Kosterfjorden är regionala stationer från Bohuskustens vattenvårdsförbunds provtag- ningsprogram.
Den potentiellt giftiga dinoflagellaten
Dinophysis acuta förekommer längs hela
Västkusten. Den brukar finnas i störst mängd under sensommar till höst.
Foto: Ann-T
TOTALBIOMASSAN AV DJURPLANKTON HAR MINSKAT på utsjöstationerna i Botten- havet de senaste femton åren. Det beror till stor del på att den dominerande djurplank- tongruppen, hoppkräftor, minskat. I Bottenvikens utsjö däremot finns ingen trend i total- biomassa men gruppen hoppkräftor har ökat, även om ökningen inte ger genomslag i totalbiomassan. Någon signifikant trend för totalbiomassan av djurplankton på Egentliga Östersjöns kust- och utsjöstationer syns däremot inte under samma period. Vid analys av hela tidsserien (1976–2014) kan en minskande signifikant trend observeras, detta gäller både kust och utsjö. För Västerhavet saknas signifikanta trender i totalbiomassa av meso- djurplankton under den senaste 15-årsperioden. När den totala biomassan delas upp i olika grupper kan man se en viss minskning av hoppkräftor jämfört mot den totala biomassan.
Bottniska viken
Totalbiomassan av djurplankton har minskat på utsjöstationerna i Bottenhavet under de senaste 15 åren. Det beror till stor del på att hoppkräftor, som är den domine- rande djurplanktongruppen, har minskat. Minskningen går dock inte att hänföra till någon särskild art bland hoppkräftorna. I Bottenvikens utsjö däremot finns ingen trend i totalbiomassa under 15-årsperio- den. Här har gruppen hoppkräftor istäl- let ökat under samma period, även om ökningen inte syns i totalbiomassan. Här är det den stora arten Limnocalanus macrurus som har ökat. Mängden hopp- kräftor uppvisar alltså olika trender i de två havsbassängerna.
Från år 2006 och framåt påträffas den marina hoppkräftan Pseudocalanus minu- tus elongatus oftare och i lite högre antal i Bottenhavets utsjö än i tidsseriens första del år 2000-2005. Denna marina art lever på gränsen av sin utbredning i Bottenhavet och är begränsad till djupare och saltare vatten. Expansionen kan tyda på ökat inflöde av saltare vatten från Egentliga Östersjön.
På kuststationerna i Örefjärden i norra Bottenhavet har inga förändringar av biomassan skett under 15-årsperioden. Hoppkräftorna visar emellertid en minsk- ning som dock inte är statistiskt signifikant, men nära. I ett lite längre tidsperspektiv kan man se att det skett en förskjutning
av djurplanktonsamhället från att tidigare ha varit dominerat av hoppkräftor till att efter omkring år 2006 istället domineras av hinnkräftor, eller att hopp- och hinnkräf- tor varit ungefär lika talrika.
Egentliga Östersjön
För de senaste femton åren går det inte att fastställa någon signifikant trend för total- biomassan av djurplankton, varken vid Egentliga Östersjöns kust- eller utsjöstatio- ner. Vid analys av hela tidsserien kan dock en minskande signifikant trend observeras, vilket gäller både kust och utsjö. Analyser av djurplanktonprover från kuststationen Askö visar att hoppkräftornas andel av totalbiomassan i djurplanktonsamhället