Personer med dubbel bosättning

Regeringens förslag: Den som kan anses vara bosatt på fler än en fastighet ska anses vara bosatt på den fastighet där han eller hon med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sin egentliga hemvist.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm påpekar att tillämpningen av den nuvarande bestämmelsen om dubbel bosättning är något oklar och ifrågasätter om förslaget ger någon ytterligare klarhet i var en person med dubbel bosättning ska folkbokföras.

Förvaltningsrätten i Göteborg avstyrker utredningens förslag och ifrågasätter utredningens slutsats att betydelsen av att hålla ihop familjen i folkbokföringen numera har minskat. Förslaget kommer enligt förvaltningsrätten sannolikt att innebära att Skatteverket i många fler fall än i dag behöver genomföra omfattande utredningar för att kunna ta ställning till var en person ska anses ha sin egentliga hemvist. Dessutom kan de allmänna förvaltningsdomstolarnas måltillströmning komma att

Prop. 2012/13:120

73 öka. Om bedömningen av var en person med dubbel bosättning ska anses

bosatt ska mjukas upp jämfört med dagens praxis föreslår förvaltningsrätten i stället att ett nytt andra stycke införs efter utredningens förslag till lagtext i 7 § första stycket folkbokföringslagen (1991:481): ”Vid bestämmandet av var en person ska anses bosatt ska särskilt beaktas var han eller hon sammanlever med sin familj.”

Även Skatteverket menar att förslaget inledningsvis kommer att medföra ökade krav på utredningsinsatser men att det på sikt kommer att utvecklas en praxis kring dessa frågor. Skatteverket tillstyrker förslaget under åberopande av att samma bedömningssätt ska gälla oavsett om den dubbla bosättningen är lokaliserad till Sverige enbart eller även till utlandet. Diskrimineringsombudsmannen uttrycker sitt gillande av utredningens normkritiska perspektiv i diskussionen om familjens betydelse och definition och instämmer i att betydelsen av att hålla ihop familjen i folkbokföringen har minskat. Sveriges Kommuner och Landsting instämmer i att bedömningen av en person med dubbel bosättning ska mjukas upp och görs mer flexibel så att inte frågan enbart avgörs av var familjen är bosatt respektive var arbetsorten är för den som saknar familj. Förbundet instämmer i att familjen fortfarande ska ha stor betydelse för var en person ska anses vara bosatt. I övrigt har remissinstanserna inte uttryckligen berört detta förslag.

Skälen för regeringens förslag: I 7 § första stycket andra meningen folkbokföringslagen regleras var en person med dubbel bosättning ska anses vara bosatt och därför ska folkbokföras. En person som har dubbel bosättning ska anses bosatt på den fastighet där han eller hon sammanlever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sin egentliga hemvist. Enligt praxis innebär detta att det i första hand ska utredas om personen i fråga har familj. Om så är fallet anses personen bosatt tillsammans med familjen. Utgångspunkten i folkbokföringslagen är alltså att familjen ska hållas ihop, även om en familjemedlem av något skäl delvis tillbringar sin dygnsvila på annan plats.

Familjebegreppet i folkbokföringen tar sin utgångspunkt i den enskildes situation men är inte närmare definierat. Enligt praxis ingår i begreppet familj i folkbokföringssammanhang den enskildes make, maka, sambo samt hemmavarande barn. Vid bedömningen av ett barns bosättning finns därför inte någon familj att ta hänsyn till, med mindre än att barnet är gift, sambo eller har egna barn. Härifrån görs dock undantag för barn som studerar på annan ort än där han eller hon tillsammans med föräldrar eller andra anhöriga har sin egentliga hemvist (11 § och 14 § tredje stycket folkbokföringslagen).

En person som saknar familj i den betydelse som avses i folkbokföringshänseende ska anses vara bosatt på den fastighet där han eller hon med hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sin egentliga hemvist. Med övriga omständigheter avses i första hand var arbetsplatsen är belägen och bostädernas beskaffenhet med avseende på t.ex. storlek, utrustning och upplåtelseform. Som regel anses en person utan familj vara bosatt på arbetsorten.

Med den utformning reglerna har i dag och tillämpningen av reglerna, kan konstateras att det är lättare för en person med familj än för en ensamstående att förbli folkbokförd på den ursprungliga bostadsorten vid

Prop. 2012/13:120

74

dubbel bosättning. Denna särbehandling har stöd i den stora betydelse som familjen rent allmänt har i samhället. Att sådan tonvikt läggs på familjens betydelse har till stor del stöd i det allmänna rättsmedvetandet.

Särbehandlingen kan dock innebära att betydelsen av de sociala anknytningar som ensamstående personer har förringas i detta sammanhang.

En annan omständighet som också bör beaktas vid utformningen av regelverket kring folkbokföring vid dubbel bosättning är att reglerna i dag skiljer sig åt då frågan uppkommer i samband med bedömningen av om en person ska anses bosatt i landet eller utomlands respektive var någonstans i landet en person ska anses bosatt. Vid bedömningen av en persons bosättning då personen bor både i Sverige och utomlands, ska enligt 3 § folkbokföringslagen samtliga omständigheter beaktas för avgörande om personen har sin egentliga hemvist här. Denna skillnad kan inte anses motiverad, vilket också Skatteverket framfört i sitt remissvar.

Även om det alltjämt finns ett behov av att hålla ihop familjen i folkbokföringssammanhang finns det också, mot bakgrund av den ökade rörligheten i samhället, ett behov av en större flexibilitet som ger möjlighet att ta hänsyn också till andra omständigheter även om en person har familj. Det finns å andra sidan också ett behov av att skapa större möjligheter att ta hänsyn till de sociala band som gör att en ensamstående t.ex. har kvar sin ursprungsbostad trots att arbetet bedrivs på en annan ort. Regeringen instämmer därför i utredningens uppfattning att det är önskvärt med en uppmjukad tillämpning av reglerna om folkbokföring vid dubbel bosättning.

Den lösning som Förvaltningsrätten i Göteborg förordar torde ge utrymme för en endast marginellt ökad flexibilitet jämfört med nuvarande lydelse. Dessutom skulle skillnaden jämfört med den bedömning som ska ske då en person är bosatt både inom och utom landet bestå. Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, att den uttryckliga hänvisningen till familj tas bort. I stället ska en bedömning göras av samtliga omständigheter vilket kommer att ge utrymme för en större flexibilitet i bedömningarna. Härigenom kommer samma regler att gälla vid bedömningen av dubbel bosättning beträffande personer som bor både inom och utom landet och för personer som bor på mer än ett ställe i landet. Familjen kommer då att vara en av flera omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av bosättningen, även om familjen av naturliga skäl alltjämt kommer att ha stor betydelse. Möjligheterna ökar att vid bedömningen av ensamståendes bosättning ta hänsyn även till andra omständigheter än var arbetet bedrivs.

Som Kammarrätten i Stockholm påpekar innebär inte den föreslagna lydelsen att bestämmelsen om dubbel bosättning blir klarare. För det förutsätts närmast en detaljreglering av vilka omständigheter som ska vara avgörande, vilket är ogörligt. Den ökade flexibilitet som den föreslagna lydelsen medför kommer inledningsvis att orsaka en viss osäkerhet kring hur olika fall ska bedömas. Liksom med den nuvarande bestämmelsen blir det en fråga som får avgöras i rättstillämpningen.

I avsnitt 9.2 diskuteras även om en dom eller ett avtal som har godkänts av socialnämnden och som reglerar frågan om barnets vårdnad,

Prop. 2012/13:120

75 boende eller umgänge kan beaktas när det gäller barn med dubbel

bosättning.