Praktikgeneriska modellen

Goldkuhl & Röstlinger (1998) har inlett ett teoriutvecklingsprojekt kring verksamhetsbegreppet, eller praktikbegreppet som man väljer att kalla det. Den praktikgeneriska modellen beskriver ett antal principiella relationer mellan olika aktörer (roller). De nyckelbegrepp som ligger till grund är ak-

tör, roll, handling, handlingsobjekt, relation och uppdrag (ibid:2-6). Avsik-

ten med modellen är att den ska kunna utgöra ett ”raster” när en verksamhet betraktas i samband med diagnos och (re)design. Modellen är ett komp- lement till metodfamiljen SIMM och avser att bidra med skärpning/styrning av problemförståelsen, t.ex. när problemanalys genomförs. (ibid)

En praktik är en organiserad verksamhet som syftar till att skapa något av värde för klienter till praktiken och kan definieras på följande sätt (Gold- kuhl, 1996b):

”En praktik innebär att någon/några –utifrån uppdrag från någon/ några – gör något för någon/några, och ibland gentemot någon/några, och att detta görande (handlande) baseras på värden, regler, kun- skaper och kompetenser som är etablerade och som successivt kan förändras.”

En praktik är normalt något återkommande, dvs. en institution, om än inte nödvändigtvis helt identisk vid varje tillfälle som den genomförs. En praktik är intentionell till sin karaktär och starkt handlingsinriktad med en strävan

efter goda resultat. En kontinuerlig utveckling och förändring av praktiken, dess handlingar och kunskaper äger rum. Praktikens resultat kan vara både fysiska och mer abstrakta (såsom tjänster). En praktik koordineras genom

kommunikation i form av språkliga handlingar80. (Goldkuhl & Röstlinger, 1998:3-4).

Underlag Ersättning

Uppdrag Kunnande,_normer,

instrument

Resultat

Erfarenheter Producent(er) och dess handlingar

Klient(er) och dess nyttjande

Andra resultander och påverkan på deras handlande Uppdrags-

givare Försörjare Finansiär(er)

Kunskaps- Norm- Instrument- Utvecklare ställare makare

Figur 18. Den praktikgeneriska modellen. Källa: Goldkuhl & Röstlinger (1998:7).

I ovanstående figur (figur 18) presenteras den praktikgeneriska modellen grafiskt. Producent(er) och deras handlingar är utgångspunkten (fokus) för att kunna utföra en verksamhetsdefinition av den aktuella verksamheten (praktiken). Avsikten är att analysera den rollsituation som bygger upp verk- samheten. Uppåt i modellen avses sådana roller som är förutsättningar för praktikens bedrivande. Nedåt i modellen återfinns de roller som tar del av

resultatet av de handlingar som praktiken utför. De inblandade rollerna är i

korthet följande (Goldkuhl & Röstlinger, 1998:8-18):

• Uppdragsgivare. En praktik har alltid en eller flera uppdragsgivare. Producenten kan dock vara uppdragsgivare åt sig själv, t.ex. när en skogsägare avverkar skog för eget bruk eller senare försäljning. Det är uppdragsgivaren som initierar (tilldelar) uppdraget att genomföra prak- tikens handlingar.

• Försörjare. De aktörer som förser praktiken med det material eller den information som behövs för att praktiken ska kunna producera sitt resultat, kallas för försörjare. Dessa leverantörer förknippas ofta med ex-

80

terna aktörer, men de kan även vara interna leverantörer (såsom ledig- hetsuppgifter till praktiken att utbetala lön).

• Finansiär. Praktikens producenter vill ha ersättning för sitt arbete. De som ger ersättningen kallas för finansiärer. Finansieringen kan vara ”enkel” genom att det är uppdragsgivaren (beställaren) som finansierar, varvid rollerna sammanfaller. I t.ex. offentliga verksamheter äger an- slagsfinansiering rum, vilket innebär att rollerna också kan innehas av olika aktörer.

• Kunskapsutvecklare. Dessa aktörer kan vi finna både internt i den ak- tuella praktiken och externt. Med kunskapsutvecklare som allmän term avses de personer som har utvecklat och förmedlat den kunskap och kompetens som producenten använder sig av för sitt utövande av prak- tiken. Denna kunskap uttryckliggörs och förmedlas ibland av den ordi- narie personalen, men handlar ofta om att särskilda ”experter”, utbildare eller varför inte forskare, genomför kunskapsutvecklingen och sprid- ningen.

• Normställare. Dessa normställare kan återfinnas i olika avseenden. Vissa normer påverkar praktiken i form av lagar och förordningar som ställts upp av personer utan direkt koppling till den aktuella praktiken. Kvali- tetsnormer inom området är en annan form, där personer på ett mer direkt sätt påverkar praktikens genomförande. Till detta kommer även s.k. tysta normer, dvs. sådana föreskrifter som vuxit fram och kanske inte heller är uttalade. Dessa tysta normer kan återfinnas både externt och internt. • Instrumentmakare. Med instrument avses alla sorters hjälpmedel i form

av apparater, verktyg, maskiner och metoder/angreppssätt. De senare exemplet medför att instrument inte bara behöver vara materiella till sin karaktär. Instrumenten skiljer sig från underlagen genom att de (normalt) inte förbrukas. Många gånger utvecklas instrument och metoder internt inom en praktik, men ofta sker sådan utveckling externt. Kunskaps- utvecklare, normställare och instrumentmakare ska betraktas som ömse- sidigt överlappande.

• Klienter. Klientbegreppet används istället för kund eftersom klient- begreppet är bredare. Med klient menas ”alla typer av praktikers gynnade part”. Med kund menas normalt ”en aktör som beställer, betalar för, mottar och brukar en produkt”. Detta innebär att kundbegreppet kan tillämpas när klientrollen, uppdragsgivarrollen och finansiärrollen inne- has av samma aktör.81 En praktik kan ha flera klienter där vissa kan ses som direkt avsedda klienter. Till detta kan andra resultander finnas, som också blir gynnade av producentens resultat.

• Erfarenheter och lärande. Mänskligt handlande är reflexivt (se avsnitt 4.1.2). Erfarenheter är en form av biresultat från en tidigare utförd prak- tik. Detta lärande genom handling innebär att våra tidigare handlingar

81

och dess effekter påverkar oss framöver på ett uttryckligt (explicit) sätt eller i form av tyst kunskap (jämför med Rolf, 1995). Dessa erfarenheter och lärande äger rum i det ”dagliga arbetet” inom praktiken och är inte ett resultat av ”satsningar” i form av planlagda utvärderingar etc.82

Begreppen handling och roll är alltså mycket centrala för en praktik och praktikbegreppet. Handlingar inom en praktik innebär att man framställer något och för att kunna göra det behöver man ofta använda sig av något, dvs. en samtidighet mellan användning och framställning (Goldkuhl & Röst- linger, 1998:6). De förutsättningar (handlingsobjekt) som producenterna utgår från är ofta också handlingsresultat (handlingsobjekt) men producerade i andra praktiker av aktörer i andra roller (ibid:6).

De pilar som finns i figur 18 ovan anger endast principiella riktningar för de handlingar som de olika rollinnehavarna riktar mot varandra. Riktningen ska

inte tolkas som att det inte förekommer någon interaktion mellan aktörerna.

En aktörsrelation innebär att två aktörer har relationer till varandra, vilket indikerar en ömsesidighet mellan parterna. En sådan relation kan inte vara ensidig i betydelsen att den bara kan finnas från en aktör till en annan, däre- mot kan en aktör eventuellt vara passiv. (ibid)