Att staten bär det övergripande ansvaret i hälso- och sjukvårdsfrågan följer folkrättsligt av ett antal olika rättighetsinstrument men särskilt av art. 12 ICESCR.79 Art. 12 (1) ICESCR
76 Constitution of the World Health Organization, World Health Organization (1948).
77 Toebes, i Toebes mfl. (2012), s. 87.
78 Vahlne Westerhäll (2015), s. 20.
79 Rätten till hälsa kommer även till uttryck bl.a. i artikel 25 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 5 (e) (iv) i den Internationella konventionen om avskaffandet av alla former av
25
anger att konventionsstaterna erkänner rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa och artikel 12 (2) belyser, genom en icke-uttömmande lista, ett antal olika åtgärder som konventionsstaterna ska vidta för att realisera denna rättighet.80 För att tillgodose rätten till hälsa åläggs staten en skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga, behandla och bekämpa sjukdomar, samt en skyldighet att skapa förutsättningar som tillförsäkrar envar läkarvård och sjukhusvård i händelse av sjukdom. Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter påverkar människors möjlighet till hälsa och det gör även civila och politiska rättigheter kopplade till autonomi, jämställdhet och rätt till frihet.81 En viktig del i staters skyldighet under rätten till hälsa är därmed också att respektera, uppfylla och förverkliga andra mänskliga rättigheter.82 Rätten till hälsa i art. 12 ICESCR står t.ex. i nära förbindelse med art. 11 i samma konvention som stadgar rätten till en fullgod levnadsstandard. Både art. 11 och art. 12 utgör också förutsättningar för mänsklig värdighet och är kopplade till rätten till liv.83
Rätten till hälsa som den kommer till uttryck i ICESCR karaktäriseras av en stark skyldighet för staten att vidta vissa aktiva åtgärder men utan rättslig möjlighet för individen att få kravet genomfört. I vilken mån förutsättningar för hälsa förverkligas är därmed inte en fråga om en individuell rätt att utkräva en specifik förmån, utan är i likhet med de flesta andra sociala rättigheter, beroende av ekonomiska, kulturella och politiska förutsättningar i samhället. Rätten till hälsa är inte enbart en positiv rättighet så till vida att den kräver en viss respons från skyldighetsbäraren, i det här fallet staten, utan innefattar även en negativ aspekt kopplad till autonomi och självbestämmande. Att förverkliga rätten till hälsa kräver att staten också respekterar varje människas rätt att bestämma över sin egen kropp och avstår från att tortera, beröva någon livet, genomföra medicinsk behandling mot patientens vilja eller fatta beslut om graviditet etc.84
Även på EU-nivå definieras rätten till hälsa som en skyldighet för staten och art. 11 tillsammans med art. 13 i den Europeiska sociala stadgan anger att de fördragsslutande parterna förbinder sig att vidta åtgärder för att trygga den enskildes rätt till skydd av förutsättningar för hälsa och rätt till social och medicinsk hjälp. I likhet med ICESCR är det
rasdiskriminering, artikel 11.1 (f) och 12 i Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och artikel 24 i Barnkonventionen.
80 General Comment No. 14 (2000): The right to the highest attainable standard of health (article 12 of the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights), 1 §.
81 General Comment No. 14 (2000): The right to the highest attainable standard of health (article 12 of the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights), 3 §.
82 Grodin mfl. (2013), s. 34.
83 Vahlne Westerhäll i Erhag mfl. (2018), s. 23 f.
84 Vahlne Westerhäll i Erhag mfl. (2018), s. 23 f.
26
staten och dess institutioner som är adressat för stadgan och enskilda tillerkänns inga utkrävbara rättigheter. Vad det gäller EKMR kommer rätten till hälsa inte till direkt uttryck i konventionen men av Europadomstolens praxis följer att en rätt till adekvat sjukvård på lika villkor kan sägas framgå indirekt av rätten till liv enligt art. 2 EKMR.85
På grundlagsnivå i den nationella lagstiftningen kommer det allmännas skyldighet att verka för goda förutsättningar för hälsa till uttryck i 1 kap. 2 § RF som stadgar att
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.
I likhet med de internationella rättighetsdokumenten men till skillnad från WHO-preambeln erkänner bestämmelsen ingen individuell rätt till hälsa. Även i den svenska nationella lagstiftningen är rätten till hälsa formulerad som en skyldighet för det allmänna att inom ramen för hälso- och sjukvårdssystemet vidta åtgärder för att uppnå vissa målsättningar.86 I 3 kap. 1 § HSL samt 1 kap. 6 § PL stadgas att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. I bestämmelserna anges att vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för individens värdighet samt att vårdbehovet ska styra vem som ges företräde till vård.
Genom den offentliga hälso- och sjukvårdsverksamheten bär således det allmänna ansvar för att förverkliga målsättningen god hälsa, men vilken betydelse har lagstiftaren lagt i begreppet? God hälsa fastställdes som en målsättning för sjukvården redan vid tillkomsten av HSL och i propositionen refererade lagstiftaren till vad som sagts om hälsobegreppet i Hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) för att precisera målsättningens innehåll.87 Gällande innebörden av begreppet hälsa slås det fast att det med tiden kommit att innefatta inte bara frånvaron av sjukdom och besvär, utan även närvaro av positiva fysiska, psykiska och sociala faktorer.88 Det betyder dock inte att utredningen ansåg att sjukdomsbegreppet bör ges en så pass bred definition att alla problem betraktas som medicinska. Bedömningen bör i de flesta fall även i fortsättningen kunna grundas på en påvisbar sjukdom eller en
85 Lerwall (red.)(2020) s. 147, Nitecki v. Poland 21 March 2002, Center of Legal Resources on behalf of Valentin Câmpeanu v. Romania 17 July 2014.
86 Lind (2014), s. 59.
87 Prop 1981/82:97 s. 22, 27.
88 Prop. 1981/82:97 s. 22.
27
kombination av medicinska och andra bedömningar.89 Vad som kan utläsas av utredningens slutsatser och lagstiftarens förtroende för dessa är att hälsa och sjukdom inte kan uppfattas som motsatsförhållanden och att statens ansvar innefattar både medicinska och psykosociala hälsoaspekter. Vad som diskuterats i senare utredningsarbete är dock att sjukvården ofta är dåligt lämpad för att på ett effektivt sätt erbjuda hjälp för kroppsliga och psykiska besvär som inte beror på sjukdom eller skada.90 Sjukvården har dock i dessa fall en viktig funktion i att hänvisa den hjälpsökande till andra insatser med kompetens att erbjuda hjälp.91 Det breda perspektivet på hälsa innebär därmed att sjukvården inte bär hela ansvaret för att förverkliga god hälsa i befolkningen, utan att ansvaret är uppdelat efter kompetens mellan olika offentliga aktörer.