Resultatdiskussion

I denna del sammanställs resultatet från frågeställningarna i syfte att bidra med kunskap om hur bildämnets samhällsrelevans motiveras och visioner om dess utveckling skrivs fram inom skol-politiska motioner, statliga utredningar och ämnesdebatt. Vidare ställs detta mot tidigare forsk-ning och den bakgrund som presenterats.

Bilden av bilden som målas upp är både komplex och mångfacetterad. Den kritiska diskurs-analysen visar på flera intertextuella och interdiskursiva relationer avseende motiveringen av samhällsrelevansen, men även dess potentiella utveckling framåt. I analysen framställs ämnets relevans med skilda diskurser, vilka även sammanflätas och utvecklas till att belysa dess potentiella framtida roll. När samhällsrelevansen motiveras för ämnet, görs det till övervägande del med konkreta påståenden, vilka framställs som vedertagna sanningar, hänvisningar till forskning och för att stärka argumentationen i diskursen.

I förhållande till tidigare forskning kan diskursen från skolpolitikens motioner finna stöd i bland annat i de transfereffekter som Åsén och Hansson Stenhammar skriver fram som gett de estetiska ämnena sitt erkännande. Även i den internationella forskningen hänvisar Roege &

Kim att ämnet ökar prestationsförmågan inom kognitiva förmågor, vilket ger en positiv effekt på lärande inom andra ämnen. Vidare återfinns även ämnets bidrag inom den kommunikativa aspekten, där Marner & Örtegren skildrar bildämnets betydelse inom kommunikation, för yttrandefriheten och för den bildtäthet i dagens digitaliserade samhälle.

Diskursen i motionerna motiverar ämnet även som främjare och bevarare av det demokra-tiska samhället, vilket Marner & Örtegren även ser kopplingar i. Däremot kan den idéför-skjutning, som Ahrenby belyser av bildämnet som beskrivs röra sig bort från ett demokrati-ämne, inte gör sig synligt utifrån den analyserade texten. Tvärtom ses ämnet här som oumbärlig för skolans uppdrag i demokratifostran. I den internationella forskningen uttrycker Roege &

Kim att uppfattningen gällande värdet av ämnet stiger och faller i takt med trender inom utbildnings-, intelligens- och lärandefälten och att ämnet påverkas av politiska krafter samt att utbildningspolitiken är en reflektion av de samhälleliga värden som driver och styr hur bild-ämnet framställs. Möjligtvis synliggörs här en början på ett utbildningspolitiskt retoriskt skifte som inte framkom i Ahrenbys studie. Dessutom beskriver Åsén att bildämnet förändrats i större

42 utsträckning än de flesta andra ämnena, där olika krafter påverkat dess funktion, inriktning och innehåll, vilket även verkar vara fallet här.

I den skolpolitiska diskursen räknas även ämnet in som en naturlig del i allas bildning. Bild-ningsbegreppet i anslutning till ämnet är något som inte återfinns i den forskning som tagits del av, dock finns begreppet i den bakgrund som behandlats. Här används begreppet i samband med ämnet under sekelskiftet 1800- 1900-talet och då i den debatt om teckningsämnet som ett estetiskt ämne, vilket skulle bidra till såväl smakfostran som en klassik bildning. Det förefaller som att bildningsbegreppet återuppstått i den skolpolitiska diskursen om ämnet, vilket går emot Hjorts beskrivning att bildningens betydelse för människa och samhälle sällan nämns inom svensk utbildningspolitik. Däremot kan det argumenteras att Hjorts åsikt, att utbildning bör syfta till en mer humanistiskt utbildning genom bland annat personligt växande, eftersom mot-ionerna lyfter förbättrad hälsa som motiverande för ämnets samhällsrelevans.

Motionerna för fram de negativa effekter det kan ge individen, samhället och demokratin om eleven inte undervisas i ämnet, vilket kan kopplas till Larsson & Löwstedts beskrivning om skolans funktion. Diskursen från motionerna kan argumenteras bestå av statsapparatens strävan till social ingenjörskonst och som ett medel för att åstadkomma en sorts social kontroll genom att markera ämnet som främjande och bevarande av demokratin. Det förefaller att bildämnet är ett ämne som ska nyttjas för just denna kontroll. Utifrån skolans demokratifostran, vilket Lakéus beskriver som svårmätbar eftersom skolans mätmetoder anses fokusera på det som är lätt att mäta, kan det ifrågasättas hur denna kontroll ska uppnås. Även Håkansson & Sundberg menar att skolans demokratiska mål är svårdefinierade, komplexa och svårmätbara samt att vissa värden förbises kan det ha långtgående konsekvenser.

I statens offentliga utredningar återfinns diskursen om kreativitetens betydelse för ämnets samhällsrelevans vid flertalet tillfällen. I förhållande till den tidigare forskning kan denna kopp-ling påvisas från flera källor, däribland Floridas forskning med hans myntning av den kreativa klassens framväxt och kreativitetens ekonomi. Även Roege & Kim beskriver att kreativitet främjar elevers entreprenörskap, abstrakt resonerande, kommunikation samt att kreativitet bryter gränsen mellan konst och vetenskap. Även nationell forskning lyfter Floridas arbete, där Marner & Örtegrens beskriver dess positiva påverkan för yrkeslivet, som handelsvara och för ekonomin i stort. Enligt Åséns beskrivning av ämnets tre faser kunde eventuellt ämnets fjärde fas urskiljas och enligt Marner & Örtegrens skildring av ämnet kan dess funktion nu kopplas till hur det kan bidra till landets kunskaps- och monetära ekonomi. Dock finns det röster som ställer sig kritiska till detta synsätt. I Ahrenbys avhandling skildras hur dagens mål- och

43 resultatstyrda skola är inriktad på att gynna kunskapsekonomin, men även att utbildningens yttersta syfte ska leda till arbete som i sin tur gynnar landets ekonomi. Vidare menas det att denna syn på utbildning har lett till en allt högre form av kontroll av elevers kunskap. Även Hjort delger sina kritiska åsikter om utbildningspolitiken och dess jämställande mellan utbild-ning och ekonomiskt välstånd. Belyses ämnet utifrån dessa premisser kan paralleller dras till Larsson & Löwstedt beskrivning att skolan användas som samhällets sorteringsapparat. Där skolans roll skildras vara att placera in människor i olika fack med ökade inslag av marknads- och kundorientering, kvalitetsuppföljning och ekonomisk styrning utifrån effektivitetsbaserade styrningsfilosofier och mätmetoder, hämtade från näringslivet. Ämnets potentiella fjärde fas kanske i stället ska ses som att det har gått tillbaka till sin första fas, vilket enligt Åsén etable-rades för att utbilda arbetskraft inom bland annat hantverks- och konstindustrin. Däremot har fokuset inom arbetskraftsområde skiftat till att möta efterfrågan på den kreativa handelsvaran.

Inom statliga utrednigna tas även ämnets avgörande roll för skolans bildningsuppdrag upp genom att det behandlar det demokratiska området. Likt diskursen inom skolpolitiken och dess fokus på den demokratiska relevansen har jag redan berört denna aspekt.

Diskursen i ämnesdebatten motiverar i hög grad ämnet ur ett teoretiskt perspektiv. Tre av fyra analyserade texter kan argumenteras föra fram fördelarna med kritiska och analyserande aspekter inom kommunikation samt begreppet visuell literacitet. Åsén beskriver ämnet som kommunikationsmedel och Marner & Örtegren lyfter bildens betydelse inom dagens kommu-nikation, men även att ämnet bör sträva efter att vara ett renodlat kommunikationsämne. Vidare går det att läsa ur Skolverkets rapport från 2015 att den senaste kursplanen betonar det kommu-nikativa och att begreppet visuell kultur öppnar upp för kritisk granskning av fler typer av bilder. Ytterligare går det att läsa, i den internationella forskningen, hur Roege & Kim beskriver ämnets inverkan på tecknandets universella form av kommunikation. Det finns således en god grund inom forskning som stödjer ämnesdebattens motivering i den teoretiskt och kommu-nikativt präglade diskursen.

Åsén beskriver att den svenska skolan utvecklats till en treämnesskola där de teoretiska ämnena får mer utrymme och status. Vidare skriver Marner & Örtegren att ämnet tillhör fritiden och att föräldrar inte finner det relevant för elevens framtid samt att ämnet diskuteras om på ett ensidigt hierarkiskt sätt. Dessutom menar Hansson Stenhammar att formuleringar från Lgr11 skiljer det intellektuella från det praktiska, sinnliga och estetiska. Utifrån dessa exempel kan det hävdas att ämnesdebatten söker att motivera ämnets relevans med att lyfta de teoretiska områdena i bildämnet, för att på så sätt stärka dess betydelse i förhållande till de mer etablerade

44 ämnena. Lakéus beskriver att obalansen i den kunskapsmätning som återfinns i dagens skola har gjort att fokus hamnat på det som förhållandevis är lätt att mäta, exempelvis faktakunskaper, läs-, skriv- och räkneförmåga. Ytterligare obalans beskrivs i vad som ses vara av värde, ger vissa ämnen en högre status medan andra tillskrivs en lägre status. I ämnesdebatten kan möj-ligtvis även här ses en strävan efter att motivera ämnet utifrån att göra ämnet mer mätbart, i och med den betoning på kritiska och analytiska inslag i undervisningen, samt ett högre värde, med att skydda samhällets medborgare och för att förstå och läsa den visuellt präglade kommuni-kationen.

Diskursen inom ämnesdebatten lyfter även hur arbetsmarknaden och samhället är starkt beroende av den kreativitet som ämnet tillhandahåller. Här kan det hänvisas till tidigare diskussion kring kreativitetens betydelse men det stärker även argumentet för att ämnet ses som att te sig cykliskt med att återgå till Åséns beskrivning av ämnets första fas.

Utvecklingen för bildämnet skildras vara starkt beroende av, enligt Åsén, olika perioders företrädare och, enligt Roege & Kim, sociala och politiska krafter. Dessutom menar Åsén att ämnet har långa ämnestraditioner, där gammalt och nytt blandas, vilket i sin tur lett till stoff-trängsel och urvalsproblem. Trots problematiken finns det meningar inom forskning om ämnes-utvecklingen. Marner & Örtegren förordar att skolan och ämnet behöver utvecklas för att möta den eftertraktade kreativa handelsvaran och att bildämnet behövs inriktas mot ett rent kommuni-kationsämne samt att bildtolkning och digital bildbehandling är i behov av att få större utrymme. Marner & Örtgrens visioner om ämnet går även att finna i de statliga utredningar, eftersom analysen visar på en fortsatt efterfrågan på kreativitet. Även ämnesdebatten och till viss del skolpolitiken får gehör från forskningen i dess efterfrågan av bildämnet som ett kommunikationsämne.

Om bildämnets framtid anser Roege & Kim att utbildningspolitiken behöver balansera teore-tiska prestationer med en helhetssyn på mänsklig utveckling. Detta uttalande kan hävdas återfinnas både inom skolpolitiken och ämnesdebatten med hänvisning till skolpolitikens betoning på bildningens koppling till ämnet och ämnesdebattens betoning på teoretiska om-råden. Även ämnesdebattens behov av att möta personlig utveckling blir synlig i den helhetssyn på mänsklig utveckling som Roege & Kim framställer. Den balans som författarna anser behövas kan än en gång kopplas till den obalans Lakéus skriver om, men även det Håkansson

& Sundberg menar med att dagens kunskapssamhälle blivit beroende av att mäta framgång.

Deras beskrivning av skolan som prestationsstyrd med en inriktning på utfall och resultat och där mätningar inte kan mäta allt leder till frågor om hur denna balans kan åstadkommas.

45 Det som framkommit i diskursanalysen inom skolpolitiken och deras behov av att väga upp konstarternas förbindelse med demokrati och att kunskapen om konsten behöver användas för att trygga demokratin är något som inte kan härledas till tidigare forskning. Dock kan det diskuteras, med hänvisning till det retoriska skifte som noterats tillsammans med ämnets starka beroende av företrädare, sociala och politiska krafter, att framtidsutveckling för bildämnet potentiellt går mot ett ämne som ska bistå med att säkerställa demokratin. Hjorts skildring om den konstnärliga närvaron i samhället som den 4:e statsmakten, vilket anses garantera den enskildes röst, kan även härledas till detta argument.