Rock and Roll all Nite – Hållbara artister

Melin (1999) skriver att varumärkets personlighet är en av de viktigaste faktorerna vid uppbyggnaden av en stark varumärkesidentitet. Vi tror att varumärkets personlighet har en väldigt stor betydelse för artisters framgång. Låttexter, uttalanden, mellansnack, framträdanden – alla artistens kommunikationer med omvärlden formar varumärkets identitet och således dess personlighet. Vi tror att ju mer en artist bjuder på sig själv, delar med sig av sig själv i sin musik och sina framträdanden och sin kommunikation med publiken desto starkare känslomässiga band kan skapas dem emellan. Lindstrom (2003) framhåller att ju starkare personlighet ett varumärke har och ju starkare dialog det kan skapa med sina användare, desto starkare lojalitet kommer att skapas gentemot varumärket, vilket även vi tror. Även Melin (1999) påtalar att en attraktiv och karismatisk personlighet starkt kan bidra till märkeslojalitet. Johnsen beskriver att om man tittar på de artister som är störst, inom vilken genre det än är, så är det de artisterna som vågar mycket och ger mycket av sig själva det är de som betyder någonting. Även Bjälesjö spekulerar i att det kan vara någonting egensinnigt eller personligt som är gemensamt för framgångsrika artister, någon form av kvalitet som kan bära vidare hela tiden. Något som vi finner intressant är att intervjupersonerna har väldigt olika åsikter om vad de tror kan ligga bakom hållbar framgång för artister. Flera av intervjupersonerna anser samtidigt att det är väldigt viktigt att utvecklas, dock med några undantag, vilket vi också håller med om. Bjälesjö påtalar att inom vissa genrers så ska man inte förnya sig utan upprepa det man har gjort för det är det som folk gillar, inom exempelvis folkmusik så gäller det att vårda arvet och inte sticka ut för mycket säger han. Även om det historiska arvet har en stor betydelse så tror vi ändå att det kan vara viktigt att utvecklas, men precis som Bjälesjö nämner, kanske inte sticka ut allt för mycket. Vi tror att om man inte sticker ut lite från sina konkurrenter eller från tidigare musiker i genren så är det ju ingenting som är spännande, ingenting som känns nytt och fräscht, ingenting som motiverar varför någon ska lyssna på en artist istället för en annan. Bjälesjö tror även att inom vissa genrers så spelar musicerandet och erkännande från rätt personer en större roll, medan det i andra genrers kan vara enbart ekonomisk framgång som är ett tecken eller bevis på framgång. Detta är något som vi instämmer med. Kapferer (2004) poängterar att det som kännetecknar hållbara varumärken är att de aldrig slutar göra framsteg, både materiella och immateriella. Även Johnsen anser att artister som utvecklar och förnyar sig, så länge de inte har underlag för motsatsen, verkligen kännetecknar artister som är långsiktigt hållbara - att de lyckas göra vågade saker som publiken ändå fortfarande kan känna igen och koppla till. Vi tror att det är viktigt att artisten utvecklas och utvecklar sin musik. Det blir ett sätt att vara relevant. Men vi tror samtidigt att en hållbar karriär kan upprätthållas med nostalgi, att artisten lutar sig tillbaka på det som denne tidigare skapat under en lång karriär och då inte behöver utvecklas, även om vi tror att det skulle vara en oerhörd fördel.

Fansen är artistens konsumenter och vi anser det därför vara av avgörande betydelse för artisten att skapa långsiktiga och djupa relationer med sina fans. Kapferer (2004) skriver att det finns forskning som visar att en känslomässig relation håller längre än en upplevd skillnad mellan varumärken och Normann (2002) anser att förmågan att på ett emotionellt och passande sätt involvera kunden kan vara skillnaden mellan framgång och misslyckande. Vi tror därför att det är väldigt viktigt att artisten kan skapa långsiktiga, meningsfulla och emotionella relationer med sina fans för att uppnå

hållbar framgång. Precis som Andersson anser så tror även vi att det är die hard fansen som är viktigast, utan att förringa övriga fans. Vi anser dessa mer hängivna och intresserade av artisten och dennes musik. Vi upplever die hard fans som mer hängivna och intresserade av artisten och dennes musik. Vi tror att det ofta är die hard fansen som håller sig uppdaterade för att sedan sprida rykten, information och artistens musik vidare till andra människor. Hjortsberg påtalade för oss att artister som är stora och har funnits kvar en längre period ofta har en personlighet som inte är skapt utefter en mall. Aaker (1996) skriver att rent strategiskt så kan varumärkets personlighet ligga till grund för en meningsfull differentiering, speciellt i sammanhang med liknande produkter. Vi tror därför att en särpräglad personlighet kan ligga till grund för en meningsfull differentiering för artister.

Hjortsberg har framhållit en intressant faktor för svenska artister som sjunger på svenska och haft en hållbar karriär. Han anser att sjunga på svenska berör på ett djupare plan, vilket vi fullständigt håller med om, vi tror absolut att det är enklare för en artist att knyta an och skapa en relation till den svenska publiken genom att sjunga på svenska, sitt modersmål. Vi ser även en koppling till Kapferers (2004) resonemang kring identitetsprisman samt Aakers (1996) resonemang om varumärket som person. Vi tror att det känns mer personligt för konsumenten.

Både Hjortsberg och Lundén beskriver en cykel som går från skivsläpp, promotion, turné, inspelning, skivsläpp, promotion, turné. Samt singelsläpp tillägger han. De går som en väldigt, väldigt, väldigt tydlig cykel påpekar han. Lundén håller med och förtydligar att det blir nästan som en kurva, att artisten börjar med att spela in ny musik sedan släpps musiken och artisten turnerar och där någonstans är artisten högst upp på peaken av kurvan där artisten förhoppningsvis då även når framgång. Detta är även något som vi upplever som väldigt tydligt, vi tror också precis som Hjortsberg säger att det gör det lätt att förvänta sig vad som kommer att hända, så länge ingenting väldigt oväntat skulle inträffa. Här kan vi tydligt se skivans livscykel.

Hjortsberg tycker det är svårt att se en livscykel för en artist eftersom det är så många faktorer som spelar in säger han. Han menar att det beror på hur man byggt upp hela sitt upplägg, vilket skivbolag man har, vad man har för promotion och vilken manager man har samt om media hakar på eller inte. Han berättar att det finns väldigt många vägar att gå men det är väldigt svårt att se var det kommer att landa. Han påtalar att ovan nämnda cykel är väldigt lika för många band men att det blir stor skillnad på utfallet. Vi anser därför inte att det finns ett tydligt samband mellan artister och produktlivscykeln, då produktlivscykeln behandlar varor och vi anser att artister är mer komplexa än så. Vi tycker dock att de grundläggande faserna känns igen. En artists karriär kan vara lång eller kort och dess popularitet kan gå i vågor, den kan vara populär i perioder, vilket i och för sig kan ses som cykler men vi anser ändå inte riktigt att produktlivscykeln går att applicera på artister. Precis som en produkt så har en artist en introduktionsfas, en tillväxtfas, en mättnadsfas samt en nedgångsfas. Det händer även att uträknade och/eller bortglömda artister gör så kallad come back, precis som en produkt kan göra i livscykeln. Bjälesjö beskriver att det är mycket revival på sommarens festivaler då det är flera band som hade sin storhetstid på 1980- talet som intar de stora scenerna. Detta känner vi igen från det Armstrong & Kotler (2006) beskriver gällande att några jobbar sig tillbaka från nedgångsfasen genom stark marknadsföring eller ompositionering för att återigen hamna i tillväxtfasen, vilket vi tror kan väcka starka känslor av nostalgi.