Sammantaget illustrerar ovanstående att hur-frågan till del omfattar hur Regionen, som organisation, ställer sig till de olika traditionella samverkansspåren och den framväxande samverkansplattformen med tillhörande partnerskap. Bör det fortsatt vara olika samverkansspår, fördelade på olika ansvarsområden och verksamheter eller bör de olika spåren beaktas som en samordnad helhet för samverkan? Frågan har bäring på Överenskommelsens sjunde princip som är innovation. En innovation ses här som något som är nytt, nyttigt och nyttiggjort, det vill säga implementerat där den gör nytta. De traditionella samverkansspåren är av hävd uppdelade på olika ansvarsområden som verkar ut mot olika delar av den ideella sektorn. Till stor del får samma idéburna organisationer tillgång till dialogfora och monetära resurser för att driva sin verksamhet år efter år även om nya tar del i viss utsträckning. IOP viker av något från det mer
67
traditionella och kan möjligen betraktas som mer innovativa men i dagsläget drivs de tillsammans med en idéburen part per IOP.
Ett beslut om en mer samordnad samverkan med idéburen sektor torde kräva intern samverkan mellan olika ansvarsområden och verksamheter inom Region Östergötland. Intervjuerna indikerar att samordning generellt är under utveckling i Region Östergötland, som ses som en förhållandevis ung organisation efter sammanslagningen av Öster- götlands Hälso-och sjukvård och den Regionala utvecklingsorganisationen. Av intervjuerna att döma har de olika ansvarsområdena till stor del fortsatt verka som skilda organisationer med egna beslutande politiska organ, om än underställda ett gemensamt regionfullmäktige. Politiker och högre tjänstemän i Regionens olika verksamheter verkar arbeta efter sina logiker med sina objekt och verktyg, och därför tycks de inte ha så många delade gränsobjekt ännu för att tillsammans verka för något (Sannino & Engeström, 2018). Folkhälsa skulle kunna ses som ett sådant objekt då folkhälsoberedningen bereder ärenden för flera regionala nämnder.
Resultatet i denna studie pekar mot att de olika ansvarsområdena med tillhörande verksamheter inte ser samverkan med de idéburna organisationerna som ett gränsobjekt trots att Överenskommelsen initierades i folkhälsoberedningen. Studien visar även att det försvårar samverkan för de gränsgångare – nyckelpersoner och eldsjälar som, å Regionens vägnar, verkar på den framväxande samverkansplattformen tillsammans med representanter från den idéburna sektorn. Skulle samverkan som sker genom partnerskap på den framväxande plattformen långsamt glida in i glömska hos politiker och beslut i den interna samordningsfrågan dröjer eller blir till ett icke-beslut riskerar de resurser som satsades under 2018 till del bli verkningslösa. Regionens vägval kring att betrakta och organisera samverkan med idéburna samlat eller i, som nu, i enskilda spår kan därför ses som angeläget – sett ur ett hållbarhetsperspektiv – oavsett vad beslutet består av.
Men det finns fler anledningar till vägvalet än det ekonomiska hållbarhetsperspektivet. Överenskommelsens tecknande har beskrivits som värdefull av flera intervjuade då den bland annat inneburit att idéburna organisationer lärt känna varandra och Regionen bättre. Men de intervjuade indikerar också att det har varit ’mycket prat’ och några av de idéburna är otåliga på att komma framåt så att de kan dra nytta av eller vinna något å sin målgrupps vägnar; att se det direkta värdet av samverkan är en viktig förutsättning i komplexa samarbetskonstellationer (jfr Sannino & Engeström, 2018). Som uttrycks i intervjuer, kan frånvaron av politiska beslut skada förtroendet för Region Östergötland. De idéburna har under några år bidragit med sina resurser för att först ta fram Överenskommelsen och därefter arbetat genom plattformens partnerskap. Om förtroendet skadas kan möjligheten att partsgemensamt hitta framtida lösningar på samhälls- utmaningar försvåras. Vägvalet handlar därför möjligtvis inte, i första hand, om resurser. Vägvalet handlar om att besluta om och sedan tydligt kommunicera Regionens syn på samverkan med idéburen sektor och vad Regionen önskar få ut av de olika arenorna som finns för samverkan. Det är organisationen Region Östergötland och i slutändan regionens
68
politiker som har rådighet att göra det. Det får betydelse för hållbarheten avseende en bred och stabil samverkan mellan idéburen sektor och Region Östergötland genom den framväxande plattformen. Om beslut kommer eller inte torde dock ha mindre betydelse för hållbarheten avseende den redan etablerade eller traditionella samverkan som fanns innan Överenskommelsen togs.
Två typer av varför-frågor är aktuella
Vi kan närma oss samverkan mellan idéburen sektor och Region med två olika typer av VARFÖR-frågor. Den första, uppenbara, är varför samverkan mellan idéburna organisationer och Region Östergötland är att föredra framför arbete på enskilda håll. Svaren tillhörande den frågan finns omskrivna i Överenskommelsen. Bibehållen välfärd kräver nya lösningar när samhället förändras och i Överenskommelsen vidhålls att de bästa lösningarna nås genom bred samverkan. Dialogen är viktig och med den främjas demokratin. Till denna varför-fråga kan ett NÄR kopplas. När ska samverkan ske i tid och i vilka fora? Men det är inte varför-frågan som rör när och varför det är bra att samverka, och som uttrycks i Överenskommelsedokumentet som vi i första hand intresserar oss för här. Istället intresserar vi oss för den klassiska pedagogiska varför- frågan.Svaret på varför en viss kombination av innehåll och genomförande är lämplig är svårt att finna i en komplex organisation
Varför-frågan, som klassisk pedagogisk fråga, berör varför en viss kombination av vad (dvs. innehåll) och hur (dvs. tillvägagångssätt inklusive när något ska genomföras) är den mest troligt framgångsrika. När det gäller frågor om det som den framväxande plattformen med tillhörande partnerskap har egen rådighet kring kan den (pedagogiska) varför-frågan visserligen behöva processas vilket också skett i olika arbetsgrupper och på storgruppsmöten men så snart egen rådighet inte finns blir frågan betydligt mer komplex. I den politiskt styrda organisation som Regionen är, har politiker rådighet kring de stora vad-frågorna medan hur-frågor och de mindre vad-frågorna traditionellt lämnas till tjänstemän att besluta om. Varför, i meningen vilken kombination av innehåll och tillvägagångssätt kan förmodas vara mest framgångsrik, bearbetas därmed delvis i olika beslutsprocesser och inom ramen för olika förändringsinriktade och expansiva lärandecyklar (Engeström & Sannino, 2010). Tydligast ses det i att det finns en beslutsprocess för politiker och en annan för tjänstemän även om de båda påverkar varandra – eller stimulerar varandra genom olika typer av dialoger och dokument. Sannino och Engeström (2020) påpekar att komplexa utvecklingsfrågor ställer extra höga krav på tydlighet i beslut och vägvisande dokument eftersom olika beslutsprocesser pågår samtidigt i olika verksamheter och på olika nivåer. I flera intervjuer och vid återkopplingar framkommer att Överenskommelsen inte räcker till som vägvisande dokument i den bemärkelsen. Den är inte ett tillräckligt starkt ’ankare’ (Sannino, 2020b)
69
för att lösa de olika förväntningar och praktiska frågor som finns mellan Regionens olika ansvarsområden och verksamheter.
För den idéburna sektorn uttrycker de intervjuade att förankringsprocesser är viktiga och då främst ut mot lokala föreningar eller medlemmar som säkerligen har synpunkter på hur de bäst kan genomföra olika aktiviteter. Även de kan ses som beslutsprocesser där en förhandling om ett gemensamt objekt pågår. Flera expansiva lärandecyklar krävs troligen även här, i olika verksamheter och på olika hierarkiska nivåer (Sannino & Engeström, 2018). Det är rimligt att anta att gemensamma diskussioner mellan hierarkiska nivåer och olika typer av verksamheter i Regionen inte förekommer annat än undantagsvis och då blir tydliga dokument viktiga verktyg för att utlösa en handling i verksamheterna när inget händer eller målkonflikter uppstår.
Vägval 3 – En fråga om hur verksamheter och olika hierarkiska nivåer